Gång på gång lyckas han, Håkan Nesser, i sitt värv att fängsla, oroa, roa och knivskarpt skildra. I roman efter roman, gärna med en lite dyster, betänksam kriminalkommissarie i huvudrollen. Är det inte Van Veeteren (i 10 eller 11 romaner), så är det Gunnar Barbarotti (i åtminstone 8 böcker) som ensam eller tillsammans med andra löser olika mordgåtor.
Mycket finns att säga om författaren; men det jag vill lyfta fram är: skildringarna av människorna, människoödena, det intrikata “bakom kulisserna-spelet”, och alltsammans med en gnutta humor i blicken och de välformulerade meningarna. Det är en fröjd att läsa hans böcker. Hans språkbehandling är något utöver det vanliga. Hur man kan väva in gamla, uttjänta ord (trodde vi), i en modern skildring, och också göra det med glimten i ögat och med en sådan självklarhet - det är så välgörande.
Bara ett par exempel som bara kommer utan förvarning: Den lugubra polisstationen. En impertinent person.
En konstnär, en ordkonstnär, en jordnära författare, en pussel-konstnär, aldrig långt från en rolighet, en tveksamhet, en självklarhet, en gudstro - eller i alla fall ett ärligt försök till samtal med Gud.
Senaste boken jag läste (eller: lyssnade på) var: Det kom ett brev från München. Ett levande familjeporträtt, familjedrama, syskonproblematik på både hög och låg nivå, om att vara nr 1, eller bortglömd, oönskad, bejublad, kämpande med sitt liv och bagage, sorg och glädje. Krocketklubbor. Dåtid och nutid. Och dess betydelse. Och som i mångt och mycket har sitt epicentrum i Sillingbo (en plats som inte finns, men ändå är så verklig och högst trolig). Jag rekommenderar den å det allra varmaste.
En psykologiprofessor sa till sina studenter: ska du bli en bra psykolog - läs romaner! I romanens form finns en möjlighet att väva in det sant mänskliga, det djupt själsliga, det självklart egoistiska, det ofrånkomligt svåra, och valet som besvarar frågan: vem vill jag vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar