O crux ave spes unica

De latinska orden betyder: Var hälsat kors, mitt enda hopp.

August Strindbergs grav, Norra kyrkogården, Stockholm.

i

På västfronten intet nytt

Erich Maria Remarques: På västfronten intet nytt (Im Westen nichts neues). 

Raderna nedan är en litterär höjdpunkt i författarens skrivande. En märklig kväll vid fronten under Första Världskriget, med krevader och trumeld runt om, befinner sig två män i en gammal lada med ett litet fönster som de täckt över för att inte avslöjas p.g.a ljuset när lågorna fladdrar i mörkret; lågorna från vedelden som steker färdigt den stulna gåsen. Remarque beskriver männens relation, i just detta ögonblick, på just denna plats, just denna natt, och just mellan dessa två:

"Så sitter vi mittemot varandra, Kat och jag, två soldater i nötta vapenrockar, som steker en gås mitt i natten. Vi säger inte mycket, men vi är fyllda av ömmare hänsyn till varandra än jag antar att ett älskande par kan vara. Vi är två människor, två små gnistor av liv, och där ute är det natt och dödens avgrund. 

Vi sitter vid dess rand, blottställda och gömda, över våra händer rinner det fett, våra hjärtan är nära varandra, och ögonblicket är som rummet: i det fladdrande skenet från en stilla eld rör sig våra känslors dagrar och skuggor fram och tillbaka. Vad vet han om mig – vad vet jag om honom. Förut hade våra tankar inte alls liknat varandra – nu sitter vi framför en gås och känner att vi lever och är varandra så nära att vi inte förmår tala om det."

Läs mer om författaren och hans författarskap: >>Klicka här! 

(första gången publicerad oktober 2015)

Vishet à la Lennon

 

Livet

 Livet är inte de dagar
som gått
utan de dagar
man minns.

(okänd tänkare)

Evighet

Jag kan börja med evighet. Och jag kan sluta med evighet. Något som Är, för det finns ingen början och inget slut. Jag tänker att om man tror på att det finns en evighet eller om man inte tror det, så ser livssynen och synen på tillvaron diametralt olika ut. Om det finns en början, måste det också finnas ett slut. Tidslinjen ligger ganska nära i det resonemanget. Så ser mångas livssyn och världsbild ut. Linjen börjar någonstans och den slutar någon annanstans. Så enkelt och definitivt är det. Om det är livslinjen vi syftar på, innebär det att livet börjar någonstans och slutar någon annanstans, och sen är det slut. Och mellan början och slutet av linjen finns det som kallas livet. Så långt är det om inte evigheten finns.

Om man istället tror på evigheten; dvs. att denna finns och att den är en reell verklighet, då kan man i någon mån tänka bort tidslinjen. Den upphävs i flera avseenden om evigheten finns. Evigheten har på ett vis ingen början, och av uppenbara skäl inget slut. Den som förut bara trott på att det finns en tidslinje och ingen evighet, och ändrar syn på tillvaron och börjar tro att evigheten existerar, får en ny känsla och upplevelse inom sig. Det är förmodligen lika starkt som att förut tro att jorden är det enda existerande i tillvaron och plötsligt få upp ögonen över att jorden bara är en mycket liten del av ett helt universum, en oändlighet.

Nu kan vi med stor sannolikhet fördjupa oss mycket i detta fenomen: evigheten. Och skriva avhandling efter avhandling om detta. Men om vi gör det lite enklare för oss och ponerar att livet inte har ett slut (och då syftar jag inte på kroppens död, som uppenbarligen inträffar förr eller senare, utan på en inre verklighet - kalla den själen eller vårt inre), då får det som vi kallar livet, en helt ny dimension. En helt öppen och oändlig verklighet öppnar sig för oss. Om vi antar att verkligheten är mer än dessa år som vi går barfota eller i ett par skor, då svindlar det lite för oss. Samma känsla som när vi, någon gång under skoltiden, fick lära oss om universum, galaxerna, stjärnorna, solsystemen, vintergatan och allt det där andra oändliga, som vi endast kan ana, se en liten del av, läsa oss till, tro på, och sätta vår tillit till dem som vi tror vet vad de talar om. Världsbilden blir i ett enda slag: oändlig. Evig. Evigheten drabbar oss i sin egen nakna form. Plötsligt förstår vi att vår egen lilla värld, vår gata, våra lekkamrater, våra klätterträd, vår skog, våra skrubbsår, pappas och mammas styrka och kunskap, är oerhört begränsade. Världen, tillvaron, existensen är så mycket större.

Jag vill bara få dig att reflektera över tillvaron och försöka få dig att tänka utanför boxen, utanför den begränsning det innebär om inte evigheten finns. Att bara tänka och agera utifrån vår egen begränsade tid och räckvidd, att inte få tänka att det finns en fortsättning efter kroppens död, det känns inte alls särskilt hoppfullt eller ens meningsfullt. Om det finns något mer, om det finns något större, om det finns en oändlig rymd, en ofattbar kraft, en omätlig tillvaro, är det inte synd att missa det? Att inte ta reda på hur det egentligen ligger till? Att smaka och känna hur det är att våga tro detta och ge sig ut på en upptäcktsfärd till det som är av evighet. Det låter onekligen lockande och utmanande på samma gång.

En vis man skrev en gång: "Han (Gud) har lagt evigheten i människornas hjärtan.". Väl värt att fundera på. (Predikaren 3:11)

För en stressad människa med begränsad tid för allt.

-----------------------------------------

Ett ögonblick är en del av evigheten och verkligheten. Jag läste ett par korta kapitel i den mycket tänkvärda boken Du är mer än du anar (Tommy Hellsten). Det ena kapitlet heter Rofylldhet och stämmer så väl in på evighetstankarna vi just resonerat kring, och jag tar mig friheten att citera några rader. Om rofylldhet och evighet.

Både som ord och fenomen börjar rofylldhet vara en sällsynthet i vår tid. En rofylld människa lever inte "sedan-liv”, utan hon är närvarande här och nu. [...]

Beror det faktum att så många lever i brådska på att de inte lever i tidlösheten, i evigheten? Är vi alltför bundna vid tiden, så bundna att vi förlorar vår evighetsdimension? [...]

En människa som lever i brådska förlorar sin långsamhet. Både långsamhet och rofylldhet är fascinerande ord. [...] Själen älskar långsamhet. Själen kan aldrig ha bråttom eftersom den egentligen aldrig är på väg någonstans - av den enkla orsaken att den redan är framme. 

Framme i detta ögonblick. 

Och det säger mig: om tiden är den ram inom vilken vi lever, då är den begränsad och begränsande. Så är det. Och om evigheten är den ram inom vilken vi lever, då är den obegränsad och obegränsande. Självfallet påverkar det oss och hur vi ser på livet, oss själva och vår omgivning. Och hur själen mår.

Håkan Nesser skriver i en av sina romaner om inspektör Barbarotti, att han får en hälsning från sin nyss avlidna hustru, och i hälsningen kommer följande ord:

Den tid vi lever på jorden är bara en blinkning i evigheten, och om vi inte får den här kontakten som vi hoppas på medan du fortfarande befinner dig i den där blinkningen, så kommer vi att få det efteråt. Tids nog och i evighet, försök ta det till dig.

Patriciervilla

Patriciervillor är större bostadshus som uppfördes mellan 1860 och 1930. Villorna är till största del byggda i en arkitekturstil inspirerad av klassicismen. Benämningen ”patricier” syftar på samhällsgruppen i det antika Rom. 

Klassicismen är både inspirerad av det antika Grekland och antika Rom och begreppet villa kommer från antikens Rom och betyder större palatsliknande byggnader dit kejsaren och patricier flyttade. 

I Sverige byggdes många patriciervillorna i områden utanför storstäderna som ibland kallades för patricierförstäderna. På så sätt skapades begreppet patriciervilla som symboliserade bostäder åt samhällets övre ekonomiska skikt. 

De äldsta patriciervillorna härstammar från Romarriket och byggdes i Rom då kejsare och patricier inte ville bo i den trånga staden som bland annat hade sjukdomar och var väldigt befolkningstät. Samma fenomen skedde på samma plats fast på 1500-talet under renässansen och av samma anledningar som tidigare. I moderna tid i Tyskland fanns det Landhäuser som den tyska borgarklassen flyttade till medan man i England flyttade till country houses.
(källa: Wikipedia)

Läs mera: https://sv.wikipedia.org/wiki/Patriciervilla 

Och de flesta av oss andra, bor helt enkelt i en lägenhet eller i en villa. 

Att förstå

 

Fontanell

Ordet "fontanell" kommer från franskans fontanelle, en diminutiv (förminskande) form av fontaine (källa), vilket i sin tur har sitt ursprung i latinska fontana och slutligen fons (källa eller källa). Namnet anspelar på de mjuka områdena mellan skallbenen hos ett nyfött barn, som pulserar som en källa i jorden, eller möjligen på grund av det skålformade utseendet. 

Ursprunget

Latin: Ordet har sitt djupaste ursprung i det latinska ordet fons, som betyder källa eller källa.
Franska: Från latinet kommer det franska ordet fontaine (källa).
Diminutiv: Det franska ordet fontanelle är en diminutiv av fontaine, vilket betyder "liten källa". 

Kopplingen till ordets betydelse
Pulsation: De mjuka fläckarna på ett barns huvud pulserar, vilket har gett upphov till namnet. 

Analogin med källan:
Terminologin bygger på en analogi med den "buckla" eller grop i jorden där en källa uppstår, förklarar Wikipedia. 

Historisk användning:
Ordet användes ursprungligen för en "liten fontän" eller "hålighet i huden" innan det fick sin specifika medicinska betydelse som de mjuka områdena på ett barns huvud. 

Alternativa vägar ut

 
Borgholms slottsruin.

En väg framåt

 

Tankar från Gunnel Vallquist (9): Släpp taget

Släpp taget
lossa greppet
våga befrielsen
i icke-vilja.

Våga ta emot
din fattigdom
vila äntligen
fri att avstå.

Höstens färger: Dalian