Ur boken Frälsaren (skriven av Jo Nesbö)

Några glimtar ur Jo Nesbös bok Frälsaren. Pocketupplagans sidnummer inom parentes.

Människor sov på Metron (franska tunnelbanan), sov alltid. Särskilt på vardagar. Kopplade av, blundade och lät dagens resa bli ett drömlöst mellanrum som bestod av ingenting, med den röda eller blå sträckan på tunnelbanekartan som ett tunt bindestreck mellan arbete och fritid. Han hade läst om en man som hade suttit så och blundat i tunnelbanan en hel dag, åkt fram och tillbaka, och det var först när de skulle tömma vagnen för natten som de upptäckte att han var död. Och kanske hade han klivit ner hit till katakomberna av just den anledningen, att ostört kunna skapa ett blått bindestreck mellan livet och det hinsides i denna blekgula kista. (16-17)

Hon la huvudet på sned. De tunna blodlösa läpparna stramades åt lite. Som om hon såg något roligt i situationen. "Ska jag berätta för dig varför jag inte kan gå ner dit?"
Harry väntade.
"För att grabben är därnere".
Han kände hur magen knöt sig.
"Jag vill inte att han ska se mig så här. Förstår du det, snuten?"
Harry såg in i hennes trotsiga ansikte medan han försökte formulera något att säga.
(22)

Om kravattknuten: (kan även uttalas: kroatknut). Ordet krabat kommer från svenskan och betyder ursprungligen kroat, alltså en orädd illbatting. Kroater värvdes av Gustav II Adolf under 30-åriga kriget och de ansågs vara riktiga illbattingar som inte alls höll sig till reglerna. Men kungen hade användning av dem. De var på ett sätt fångar, men de fick behålla något som skilde ut dem från de svenska krigarna och ryttarna: ryttarscarfen som kroaterna knöt på ett speciellt sätt. Fransmännen vidareutvecklade detta och kallade knuten för cravate. Kravatt. (157-158)

Inte så att han tappat fotfästet, men skulle han vara ärlig så var det på tiden att han tog sig ur den onda cirkeln med pulver för att festa, piller för att sova och pulver för att orka arbeta tillräckligt med övertid för att finansiera ovanorna. (260) (sagt om Tore Björgen)

Tårar vällde upp i Jons ögon. Och i ett försvarslöst ögonblick kände Harry bara rent medlidande. Inte det medlidande han kunde känna med offret eller anhöriga, utan med den som i ett hjärtskärande ögonblick ser sin egen ynkliga mänsklighet. (274)

"Tvivla inte, låt bara viljan vara där. Järnet har ingen vilja och därför förlorar det alltid." 
Citat från kroatens far (den lille Frälsaren, Stankic, eller Mali spasitelj) som vred armeringsjärn med bara händerna på byggarbetsplatser.
(284)

....norska nationalromantiska motiv som Harry hade sett otaliga gånger tidigare. Man med katt på tunet. Soria Moria slott. Skillnaden var att Harry den här gången inte var så säker på att det var reproduktioner han hade framför sig. (302)
Jfr. artikel om Soria Moria: http://sv.wikipedia.org/wiki/Soria_Moria_slott

Harry körde ner händerna djupare i fickorna: "Min poäng är bara att man snabbt blir ensam när man vill använda sin egen hjärna för att hitta svaren." (310)

Harry slutade aldrig förvånas över hur en flicka som hade tillbringat så mycket av sitt korta liv ensam med videoinspelningar och tekniska spår, kunde ha arbetat upp en social intelligens som var hans egen så överlägsen. (323)

"Hur kan någon tycka om bilden av sig själv som ensam?" Harry inhalerade djupt. Höll kvar röken i lungorna och tänkte att man borde kunna blåsa figurer av rök som förklarade allt. Så släppte han ut röken igen i en lång väsning: "jag tror att man måste hitta något hos sig själv som man tycker om för att överleva. Att vara ensam kommer någon att säga är asocialt och egoistiskt. Men man är oberoende och drar inte med sig några andra ner, och det är dit man är på väg. Många är rädda för att bli ensamma. Men mig gjorde det fri, stark och osårbar."
"Stark av att vara ensam". 
"Japp. Som doktor Stockman sa: "Den starkaste mannen i världen är den mest ensamma". 
"Först Süskind och sen Ibsen?"
(414) (se längst ner om dr Stockman och Süskind*)

"Tvivlet är trons skugga. Har du inte förmågan att tvivla, kan du inte vara troende. Det är som med mod, det, kommissarien. Har du inte förmågan att vara rädd, kan du inte vara modig." (433)

Det finns bara en sak som är värre än att ha levt utan kärlek, och det är att ha levt utan smärta. (494)

--------------------------------------------------
*Wikipedia om dr Stockman: En Folkefiende är ett drama av Henrik Ibsen från 1882. Stycket fick urpremiär på Christiania Theater 13 januari 1883. Pjäsen har filmatiserats flera gånger, bland annat 1989 i Indien i regi av Satyajit Ray. Badläkaren Doktor Stockmann blir en avskydd whistleblower när han avslöjar ett parasitangrepp i stans viktigaste inkomstkälla, kurbadet. Han kommer i förbittrad konflikt med både myndigheterna och borgerskapet när han vill slå larm och vidta åtgärder. Det utvecklar sig till en strid mellan sanningen och egenintresset.


*Wikipedia om Süskind: Patrick Süskind, född 26 mars 1949 i Ambach, Starnberger See, Bayern, Tyskland, är en tysk författare och dramatiker, som framförallt är känd för sin roman Parfymen.
Patrick Süskind är son till Wilhelm Emanuel Süskind, långvarig politisk redaktör vid Süddeutschen Zeitung. Patrick Süskind har studerat historia vid universitetet i München och i Aix-en-Provence. Han debuterade som författare med enaktsmonologen Der Kontrabass 1981, som blev en stor framgång när den sattes upp. Hans första roman Das Parfum – Die Geschichte eines Mörders (1985; Parfymen - Berättelsen om en mördare 1990) blev en internationell succé, översattes till 46 språk och såldes i 15 miljoner exemplar (2006). Den filmatiserades 2006 av Tom Tykwer och hade världspremiär i september i München. Tillsammans med Helmut Dietl har han skrivit flera filmmanus.
Parfymen, som översattes till svenska av Ulrika Wallenström, handlar om parfymören Jean-Baptiste Grenouille. 

Gustavs grabb

Läser just nu Leif GW Perssons biografi. Den heter Gustavs grabb. Leif GW är kriminologen, brottsforskaren och författaren som retat gallfebern på många å ena sidan och fått många sympatisörer å andra sidan. Han lämnar ingen oberörd. Alla reagerar på något sätt i mötet med honom. Jag har alltid fascinerats av personer som sticker ut, går sin egen väg, vågar säga vad de tycker - även om det innebär att de står ensamma till slut. Leif GW är en sådan person. Det finns mycket intressant och spännande att nämna om från boken, men recensionen lämnar jag därhän för idag i alla fall. Förresten så har jag många sidor kvar att läsa och man kan ju inte ge ett omdöme om en bok innan man läst allt. Precis som med en människa - man kan inte säga något om en annan människa om man inte vet allt om den personen, gör man det, då uttalar man sig ju om bara några sidor ur den människans liv. Hur rättvisande är en sådan bild? Tyvärr gör många så ändå! Och då blir det ju som det blir också, eller hur? Varje människa är ett eget universum och har sina - väldigt olika - sidor. Om vi ändå kunde lära oss det.


Det som jag tilltalas mest av hos Leif GW när jag lyssnat till honom när han uttalar sig om olika brott (i program som Olösta brott, Efterlyst m.fl), är att han aldrig är för snabb med sin dom eller sin uppfattning. Han har alltid med en aspekt om gärningsmän eller personer som på något sätt varit inblandade i brott eller funnits i brottets närhet, och det är att han alltid håller dörren öppen för alternativa aspekter, alternativa vägar, alternativa händelseförlopp, eftersom det alltid - utifrån sett - finns osäkerhetsfaktorer i alla sammanhang. Allt är inte som det vid första anblicken ser ut att vara. En ganska förlösande och - tror jag - nödvändig hållning för en person som ska lösa ett brott. Eller överallt där man jobbar med människor.

Dessutom känner jag mig väldigt besläktad med Leif GW utifrån att han hade en pojkdröm om att bli detektiv, och att han läste om t.ex. Sherlock Holmes m.fl. deckare som med hjälp av sitt huvud och sitt förutsättningslösa tänkande och associerande löste brott, ibland stick i stäv med vad omgivningen hade för uppfattning. En annan sida hos honom är att han alltid haft ett behov av ensamhet - det känner jag igen från långt tillbaka i mitt eget liv.

Tack Leif GW för dina ord och din berättelse!

Step right up, walk right in

Fredag morgon, campingliv i Nyköping. Stuga hyrd på Strandstuvikens camping. Precis vid vattnet i viken som hör ihop med Havet.  Samma hav som hemma i Blekinge, bara en annan vik, ca 40 mil bort. Vi hälsar på vänner. Jag hade just skrivit "gamla vänner", men tog bort ordet "gamla". Alla - inklusive vi själva - verkar vara i stort sett likadana. På ytan i alla fall. Igår träffade vi ett par vänner som vi inte sett på 24 år säkert! De var sig lika! Och när vi kom hem till gemensamma bekanta, så reagerade de direkt med våra förnamn och vi fick spontana kramar av dem. Vänner, inte gamla vänner. 

En annan liten förunderlig sak: i onsdags kväll ringde jag upp en kompis som jag inte träffat eller pratat med på 21 år (!), och vi bestämde att träffas idag (fredag). Under gårdagen (torsdag) parkerade vi bilen utanför polishuset i Nyköping och skulle gå ner till hamnen för lunch. Vi går från parkeringen, nedför en grässlänt, över gatan och när jag lyfter blicken så ser jag statyn av Gert Fredriksson (6 OS-guld i kanot) och när jag vrider huvudet lite åt höger, så ser jag en kille som pekar på mig och säger: är det inte du Björn?! "Jovisst sa jag." Det var Christer. Han som jag pratade med dagen innan och som jag inte träffat sen 1991. Vi har ofta varit och hälsat på i denna stad sen 1989 när vi lämnade Sörmland, men aldrig stött på honom. Men just idag - precis dagen efter jag pratat med honom och dagen innan vi ska träffas hemma hos honom och hans familj - då ses vi spontant i hamnen! Jag fick en förunderlig och glad känsla i hela kroppen. Konstigt hur vägarna korsas. Märkligt hur mänskliga möten sker och arrangeras.

Samma hav, samma människor, fast ändå olika. Ända lika. Under ytan har det hänt en hel del, det är jag helt övertygad om, både i havet och i de människor vi träffar och kommer att träffa. Det rör sig en del - under ytan.

När jag klev ur sängen nu på morgonen, vid 7, och gick för att fräscha upp mig i den ofräscha campingduschen, så spelade radio Sörmland (motsvarigheten till radio Blekinge) på P4 i radion, och det hördes ända in i duschen. Tydligen ska det vara musik i dusch- och mathuset dygnet runt. När jag stod i duschen, så sjöng en rockig sångare med skrapig röst: "Step right upp, walk right in". 

(lyssna:  http://www.youtube.com/watch?v=2K9j4VFtJKI)  

Och det var ju precis vad jag gjort: Klivit upp och vandrat iväg - till duschen och en ny dag. Med nya möjligheter, med nya möten, nytt solsken, nya frågor och nya svar. Rakt in i det nya och okända, glada och jobbiga, med öppen blick, upplyftat huvud, vakna sinnen, utan färdiga svar och inte ens full kontroll på alla och allt, inte ens inom mig själv. Step right upp, walk right in! En spännande sommardag. I Sörmland. Eller i Stockholm. Eller i Blekinge.

Eller where ever you are.

Skuggbild

Denna skuggbild fanns på väggen hemma hos min kompis. Tack vare solen fanns den där. De verkliga sakerna – blomman och figuren som lyfter sina armar – stod i fönstret. Men det jag först fick ögonen på var skuggbilden. Skuggor som bevis på verkliga saker. I tanken vände jag på det och såg det klart: där det finns skuggor, där finns det en verklighet. Om det finns skuggor i livet, är de bevis på att det finns ljus. Motsatser som matchar varandra. Finns det inga skuggor i mitt liv, så finns det heller inget ljus. I mörkret finns det inga skuggor. Där är allt bara svart.

I deckaren Frälsaren av Jo Nesbö, säger en klok man till kommissarien Harry Hole: "Tvivlet är trons skugga. Har du inte förmågan att tvivla, kan du inte vara troende. Det är som med mod, kommissarien. Har du inte förmågan att vara rädd, kan du inte vara modig." Geniet Tage Danielsson skrev en gång: ”Utan tvivel är man inte klok”. Och om man inte sett skuggorna i sitt eget liv, har man väldigt svårt att tåla skuggorna hos andra. Kanske behöver vi tänka om när det gäller skuggorna, de är bevis på att det finns ljus.

”Om jag än vandrar i dödsskuggans land, fruktar jag inget ont. Din käpp och stav, de tröstar mig”, skriver David i herdepsalmen i Boken. Ibland är det svårt att hitta ljuset när skuggorna är för starka, men det finns där. Någonstans. Glöm inte det.

Lyssna gärna på van Morrisons låt:
http://youtu.be/qi4R2YXv_AE (Whenever God Shines His Light On Me)

6 strängar – min gitarr

Den står där, lutande, i gitarrhållaren på golvet. Min ständige följeslagare och en källa till så mycket glädje under alla år. Jag började spela när jag var 12 år. Jag kan inte säga att jag hållit den i mina händer varje dag från det att jag var tolv, men det är inte många dagar som passerat utan att jag trakterat den, använt den, spelat på den. Gitarren. Min mamma lärde mig de första ackorden: C-dur, G7, F-dur (utan barré). En Lewin-gitarr med stålsträngar. Hårdspelad och tuff för ovana fingrar. Jag minns att fingertopparna nästan blödde på mig när jag lärde mig att trycka för att tonerna skulle höras, utan att skorra. Men det fungerade till slut. Jag lärde mig alltfler ackord och sånger och jag träffade vänner som kunde lite mer än jag och så fick jag en del tips och utökade repertoaren av ackord och sånger. Man växer liksom in i det mer och mer.

Min pappa hade en kamrat som var gammal avdankad jazz-gitarrist och till honom åkte jag några gånger med pendeltåget från Södertälje till Rönninge utanför Stockholm. Han lärde mig skalor, jazzackord, rytmer och lite annat som var alltför avancerat för min mammas behov och kunnande. Jag fick förmånen att kompa en sångkör och min nylonsträngade Luna-gitarr kom verkligen till användning i alla möjliga sammanhang. Den gitarren fick jag med mig hem nu i sommar från min mammas hem, när hon fick flytta till äldreboende. Konstigt, den har liksom funnits där hela tiden i bakgrunden och hängt på mammas vardagsrumsvägg i alla år. Tyst och väntande. Efter gymnasiet och diverse sommarjobb och andra ströjobb, köpte jag en stålsträngad Ibanez-gitarr. Stor och vit- (eller natur-) färgad. Den hade jag med mig till folkhögskola i Dalarna under två år och en massa spännande ungdomsäventyr och sångfester.

När jag sedan hamnade i Nyköping köpte jag mig en nylonsträngad gitarr igen och tog privatlektioner i klassisk gitarrmusik hos en kvinna från Argentina som hette Lucia, hon bodde i Oxelösund. Det var en ny och lärorik epok för mitt gitarrspelande. Jag blev ingen Segovia direkt, men jag lärde mig de hårda villkoren för att kunna bli en duktig gitarrist. Jag blev nog ingen sådan egentligen, men erfarenheterna är jag tacksam för. Övning varje dag krävs! Och när man får barn och annat, så finns inte tiden och energin som krävs för det. Tyvärr. Men lärdomarna finns kvar ändå. Under 80- och 90-talet hade jag en del gitarr-kurser för nybörjare, både för ackordspel och lite ”plockmusik”, dvs. spelande efter noter med melodi och komp och speciell fingersättning.

Gitarren har varit en god följeslagare och en källa till glädje och uttryck för olika känslor och inriktningar i mitt liv. Och det fortsätter fortfarande. Kan man bara komma över den där svåra livspuckeln i gymnasieåldern och några år efter det, så fortsätter man nog att spela resten av livet också. Speciellt med gitarr som är så användbart i alla sammanhang. Vem tycker inte om en välstämd gitarr? Det måste vara en  totalt musikanarkistisk person. De 6 strängarna sätter igång hjärtats strängar på ett mycket speciellt sätt. Jag tror att alla har något slags förhållande till gitarren, även om man inte spelar själv. Någon gång kommer jag att skriva om vad de sex strängarna står för i mitt liv, de har ju alla namn – eller en bokstav – som kan utgöra initialbokstav i ord och företeelser som betyder mycket för mig.

Numera spelar jag helst på denna gitarr. En Tanglewood. När jag inte spelar elgitarr i en gospelkör.

Vilken härlig dag

Vi skriver 22 juli. Vilken härlig dag. Solen skiner. Det är sommar. Dunlätta moln förflyttar sig med fart över hustak och skog. Humlor och bin surrar, flugorna söker sina favoritsmaker. Blommorna är fullt utslagna: blåklockor, fingerborgsblommor, rosor, fläder, och alla andra som jag inte kan namnet på. De finns där och ser färgglada ut. Det susar lite i träd och buskar av vinden som vaknat till liv.

Svalorna dansar sin egen favoritdans och flyger tätt intill husnocken och vattenbrynet. Och fisktärnan fiskar med exakt precision.

Gräset är grönt, himlen blå, molnen vita, svalan svart-vit, rosorna djupröda och flaggan i fjärran vajar gul-blå.

Hjärtat slår rytmiskt, benen bär, syn och hörsel fungerar, magen knorrar lite och vill få frukost. Och inga stora bekymmer att ge sig i kast med idag. Det är sommar. Det är semester.

Vilken härlig dag.

Juliblomster

Att flyta

Jag har en liten passion i livet. Under varma och härliga sommardagar och -kvällar sticker jag ut en runda med båten och hittar en fin vik eller lägger mig bakom en holme som ger mig lä. Där kastar jag ankaret och tillåter mig själv ett bad från båten. Oftast klättrar jag ner för badstegen och lägger mig ut i vattnet på rygg och känner hur vattnet omsluter hela mig. Känslan är outstanding. Det kanske är 10 meter djupt på stället och vetskapen om djupet under mig och himlen ovanför mig är så stark. Så mycket vatten och så mycket himmel. Och så figuren i vattnet som är jag.

Att simma några varv runt båten, att känna vattnet omsluta mig, att få vara en liten del av denna storhet, att flyta på rygg och känna att vattnet bär, inte ett krampaktigt försök att hålla sig flytande, utan att kunna vara fullständigt trygg och omsluten - det är för mig en stark upplevelse. Inombords känner jag - även om det bara är 17-18 grader i vattnet - en tillfredsställelse och glädje. Något av barnets glädje. En bekymmersfrihet, en påtaglig närvaro i den stunden, att få förmånen att leva just i det ögonblicket.

Att flyta.

Tacksamhet

En nyklippt gräsmatta, ledighet, jordgubbar och glass, sol och sommarvind, mat på bordet, kläder och sköna, svalkande bad. Kompisar och vänner, hälsa, häcken växer (den på tomten alltså, och då syftar jag inte på jultomten), smultronen smakar ljuvligt, saker att se fram emot, goda drömmar och sköna upplevelser att tänka på, en välskriven, lång och spännande bok till morgonkaffet, och vågor som kluckar mot båtens skrov.

Sommartider.
Jag är tacksam.

Regn och vind

Regnet vattnar törstig jord
så känns värme och goda ord.
Det som förut var livlöst och dött,
blir levande och nyfött.

Dropparna faller sakta ner
jorden tackar stilla och ber.
Att ta emot är verkligheten,
att tacka ja är hemligheten.

Sol och regn, värme och vind
sommar, ledighet och skrattgrop i min kind.
Havet, himlen, jorden är liv
jag går framåt med långsamma kliv.

Vindens smekning dansar så lätt
den viskar att kärlek är rätt.
Att utsättas för dess kraft
större än den jag förut haft.

Vinden för dig dit den vill
tiden står för alltid still.
Ögonblick av frid, kärlek och ro
nu i ditt sinne bo.

Att släppa taget

Jag hörde en gång om en kille som hade en 5-krona (och det här hände för många år sen, när en 5-krona var mycket pengar för en liten kille). Han tappade ner myntet i en vas med smal hals (ungefär som den på bilden). Han stoppade ner sin lilla hand för att känna efter myntet och när han fick tag på det och tog det i sin hand, så knöt han handen runt det. Problemet var bara att han inte kunde dra upp handen när den var knuten. När han öppnade handen nere i vasen, kunde han få upp handen, men då låg myntet kvar på botten av vasen. Svårt fall. Hur skulle han lösa det? Du förstår hur han gjorde. Han fick hitta en annan lösning, en annan väg att gå. Han fick släppa taget om det kära som fanns där nere i vasen och hitta en annan lösning. Först gjorde han flera krampaktiga försök att få ut 5-kronan, men sen insåg han att det var bättre att släppa taget. Men han fick ändå tillbaka sitt mynt, fast på ett annat sätt än det han först hade tänkt.

Ibland är det så för oss. De krampaktiga försöken att hålla fast något kärt och dyrbart, kanske bara blir misslyckade försök och skapar bara förtvivlan. Kanske är lösningen att släppa taget, tänka om och kanske se en annan lösning, en annan väg att gå? Trots ångest, osäkerhet, tvivel på att någonsin få tillbaka det vi tror är förlorat, kanske det kan öppna sig en ny möjlighet? En öppen hand är bättre än en knuten.

Det yttre och det inre

Den här rubriken har funnits lång tid inom mig (minst 2 år), just den verklighet vi alla lever i och lever med: spänningsfältet mellan det yttre och det inre. Det yttre - tror vi - väldigt konkret, och det inre - tror vi - är abstrakt och många gånger inte ens verkligt. Men då tror jag att man bedrar sig själv om man tror så. Är det inte i verkligheten så att det inre faktiskt styr vårt yttre? Både beteende, känsloyttringar och ord?

En ung människa och jag samtalade vid ett tillfälle för länge sen om hur vissa människor kan ha ett sådant perfekt yttre. Och varför de har ett så perfekt yttre. Det kan gälla boende, betyg i skolan, utseende, klädsel, vilken umgängeskrets man rör sig i osv. Vårt samtal skedde under en bilresa och när vi pratat en stund kändes som om vi hade pratat om något viktigt. Jag vet inte om frågan var viktigast för henne eller för mig, men vårt resonemang var ändå angeläget och frågan hade relevans både för henne och mig. För henne var den viktig på ett sätt och för mig på ett annat sätt. Vi var ju inte lika gamla (och så är det fortfarande), och därför hade vi, och har vi, olika associationer och referenser när vi samtalade. För henne hade nog frågan personliga orsaker då man i en viss ålder jämför sig med andra och ska pröva sig fram vem man själv är och vem man vill vara och på vilket sätt man ska leva. Och vad som är viktigt här i livet.

För mig fanns det en mängd olika orsaker till frågorna. Människor jag mött, livsöden jag känner till, frågan vad som är viktigast för mig, vad jag prioriterar och vad jag vill ska styra mitt liv.

Vi pratade en lång stund om detta och jag minns att det var ett givande samtal för oss båda, utan några pekpinnar och skuldbelägganden, bara ett öppet resonemang. Vad vi kom fram till var att frågan om det perfekta yttre (i de avseenden jag nyss nämnde) kan ha att göra med kontroll. Om jag inte har kontroll på det inre, eftersom det kan finnas saker där som jag inte riktigt vet hur jag ska handskas med (och dessa saker är dolda, jag ser dem ju inte i spegeln), så kan jag ju alltid försöka kompensera det med yttre kontroll. Jag vill ha full koll på mitt yttre: betyget, ätandet, utseendet, klädseln, boendet, social status, etc. Hon sa: ”då har jag i alla fall kontroll på något i mitt liv”.

Om min självkänsla och mitt självförtroende är lika med noll, då kan jag ju alltid kompensera det med ett yttre som skulle kunna innebära att andra tror att jag är full av självförtroende. Om jag tycker att jag är ful eller inte räcker till på andra sätt, kan jag alltid kompensera det med kläder, prylar, att äta rätt mängd eller att vara väldigt påläst och kunnig på något område – och på det viset ge sken av stabilitet. Nu vet jag att allt sådant behöver naturligtvis inte bero på detta, men tanken är intressant, och att det stämmer många gånger och för många människor, det är jag helt övertygad om.

Vad ser jag när jag ser mig i spegeln? Är det mitt yttre jag ser eller min inre bild? Är jag ful eller fin? Varför stämmer inte det yttre med det inre? Vad är problemet? Ser jag en ful bild för att jag känner att mitt inre är fult? Och vem har i så fall gjort att det är fult? Vem gav mig denna självbild eller vilka orsaker finns det till detta? Varför detta kontrollbehov? Om jag ser en fin bild i spegeln, beror inte det på att mitt inre säger mig det? Du är fin, du duger, du är äkta, du är vacker? Spelar då det yttre och den yttre kontrollen så stor roll då?

Jag är medveten om att många tycker att det här som jag skriver är bullshit och inget man behöver fundera över, men det gör jag ändå, av många orsaker. Så är det bara. De som är stöddiga och tuffa, säger de inte egentligen (utan ord): ”se mig, visst är jag stark, självständig och tuff”? De som klär sig eller beter sig utmanande, är det ett sätt att säga: ”se mig, visst är jag vacker och tilldragande”? Alla tatueringar och yttre accessoarer, är de viktiga i kontrollbehovet och viktiga för att de placerar mig i en viss kategori eller grupp?

Mötesplats - mötet med sig själv eller andra

Nu låter det kanhända som att jag inte tycker om färg och form och skönhet, så är inte fallet. Jag låter bara tankarna löpa fritt och öppet med tanke på vårt inledande samtal i bilen och med tanke på människor jag mött och det jag läser i tidningarna och ser i nyhetssändningarna på TV. Och människor jag kommer att möta framöver. För att inte tala om mötet med mig själv, varje dag när jag ser mig i spegeln.

Vad händer om jag släpper kontrollbehovet? Om jag tar tag i det som finns dolt under ytan i mitt liv. I alla fall en gång i veckan? Vi besiktigar bilen och dess tillstånd en gång per år (det mesta av kontrollerna handlar om det som är lite eller mycket dolt), varför inte ställa en del av dessa frågor till oss själva ibland? Jag tror inte att det skadar, tvärtom. Jobbigt kan det bli, men nyttigt.

Hjalmar Söderberg skriver i sin bok Doktor Glas från 1905:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Mötet med sig själv.

Fredagen den 13:e

Fredagen den 13:e. Mytomspunnen. Många påstår att det är en otursdag eller en dag av olycka. En del påstår att hotell inte har rum nr 13 och att flygplan inte har plats nr 13. Jag har aldrig kollat upp det där. Filmer har spelats in med det namnet. Rysare förstås.

För mig har dagen varit blandad. Samtal med goda vänner. Morgon och kväll. Ärlighet, verklighet och öppenhet. Jag väljer att tänka att nya möjligheter kommer att öppna sig. Att allt kommer att medverka och samverka till det bästa. Idag och imorgon. Morgondagen vet jag inget om.

Läste i BLT idag, ett citat från Jonatan Swift (ni vet han som skrev om Gullivers resor):
Mycket få människor lever idag. De flesta förbereder sig för att leva i morgon. 

Är det så vi vill ha det? Jag väljer nuet.

Tack för fredagen den 13:e! Just denna dag!