Försöka

Det finns inget annat misslyckande än att sluta försöka. 

(okänd tänkare)

Jagande efter vind

Det är blåsigt värre. Egon härjar för fullt. Ute. Det knakar oroväckande i husets stomme och takbjälkar. Ibland vet man inte om huset kommer stå pall när vinden kastar sig mot dess väggar och tak. De senaste dygnen har präglats av blåst, vindar och intill gränsen bristande och vajande träd. Träden svajar än hit, än dit. Vinden är mestadels sydostlig, men kastandet åt olika håll gör att det är svårt att definiera vilken vindriktningen egentligen är. Kastvindar. Att kastas åt olika håll. By and by. Byig vind. Orkanbyar, stormbyar, kulingvindar, t.o.m styv kuling i byarna. Små bruna och kvarlämnade löv dansar med vinden och stärker intrycket av “än hit, än dit”. De far omkring mållöst och är ett lätt offer för vindens nycker och tvära kast.

Man kan känna sig som detta löv understundom. Känslornas och humörets vindar för en åt olika håll. Det kan pendla fort. Än hit och än dit. Hopp och förtvivlan. Sorg och glädje. Bubblande skratt eller smärtsamma tårar. Vinden är ingen bra navigator. Ingen bra navigatör. Ingen bra hjälp förlita sig på och som på något sätt ska få vara avgörande i mitt liv för att komma rätt, komma framåt, komma hemåt. Känslokasten spelar mig många gånger fula spratt. Det som var aktuellt för bara en timme sen, känns oerhört avlägset i denna stund. Något sådant kan inte få styra mitt liv längre.

En vis man sa: “Allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind”. Hans namn var Salomo. Han hade testat det mesta här i livet. Han hade allt. Och då menar jag: ALLT. Han hade allt, inte bara nätt och jämt, utan i enormt överflöd. Det som kunde ge glädje och skratt, det som kunde imponera på omgivningen i lyx och kunskap och visdom, det som kunde ge kroppen och själen tillfredsställelse i både fysisk, sexuell och själslig mening. Allt och på alla områden. När han blivit äldre, skriver han de där orden: “Allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind”. Han hade genomskådat vad det var han ägnat sig åt: han jagade vinden och dess nycker. Och han fick inte tag i DET DÄR, som han längtade efter innerst inne. Allt tyder på att han mot slutet av sitt liv, ändå fann det som gav hans liv mening och mål. Han återvände till Fadershemmet, till tryggheten i Guds famn. Han fick känna att i livet finns det en bergfast punkt att utgå ifrån, en säker hamn, en fyrbåk som visar vägen hem. Som är oberoende av de yttre omständigheterna och den nyckfulla vindens tvära kast. Än hit, än dit.

Man blir trött av att jaga efter vind. Mycket trött.

Lyckan

Ta alltid ut lyckan i förskott - 
det värsta som kan hända är att du varit lycklig i onödan. 

(Ulrika Gabriel)

Slut

Alla slut är också början till något nytt.
Vi vet bara inte om det just då.

(Mitch Albom)

Regn

Vissa människor känner regnet
andra blir bara blöta.

(Bob Marley)

Fel

Den som söker fel hittar inget annat.
(okänd tänkare)

Kanske bättre att söka efter det som är rätt? Det är definitivt mycket roligare och mer uppmuntrande.

Livet

Livet är inte ett problem som skall lösas
utan en verklighet som skall upplevas.

(Sören Kirkegaard)

Livets Broadway

En nyttig sak med läsning är den allmänbildande aspekten. Många litteraturintresserade förfasar sig över hur andra litteraturintresserade personer kan "sjunka så djupt" att de läser deckare och spänningsromaner. Min erfarenhet av sådan läsning är dock att den är oerhört allmänbildande. Detta skulle jag vilja skriva mycket om och återkommer till ämnet. Vad jag vill dröja inför just nu är att jag i den senaste lästa deckaren lärde känna New York och dess centrala delar. Nu senast i boken Det ögat inte ser (skriven av Lee Child). Alla streets och avenues på Manhattan som bildar ett konsekvent rutmönster till exempel. 54th Street, 33rd och 34th street (där Empire State Building ligger) och 5th Avenue. Streets är gator från öster till väster och Avenues är gator från söder mot norr.

Dock finns det en gata som bryter mönstret och går snett från sydost mot nordväst och senare åt nordost och blir som en annorlunda linje i kartbilden. Den gatan heter Broadway. Den breda gatan. Den breda vägen. Den går från the Bronx i norr till södra änden av Manhattan. En av de största och längsta i New York. Mitt i värsta storstadsmyllret, som en artär eller ven i storstadens enorma blodomlopp. Du vet väl att artärer transporterar syrefattigt blod till hjärtat och venerna för ut syrerikt blod från hjärtat ut till hela kroppen? Det är kring Broadway USA:s mest kända teaterscener konkurrerar med varandra. Även själva teatern Broadway ligger förstås här. Denna enorma gata rymmer ett helt universum, men är kanske allra mest känt för sina teatrar, nöjeskvarter och finanskvarter med massor av pengar i omlopp. Varje dygn. Kanske inte riktigt lika stor som Wall Street när det gäller finanser, men ändå.

Under en lång promenad igår kväll (dock inte längs Broadway) kom tankar kring denna kända gata (väg). Så här tänker jag:

“Den stig är smal och den port är trång som leder till livet. Men den väg är bred som leder till fördärvet. Och många är de som går på den.” (Jesus)

Det är lätt att köra på en bred och fint asfalterad väg. Det lockar till hög hastighet och man kan lätt drabbas av tunnelseende. Många tar den vägen eftersom den är så bred att köra på och lätt att
hitta till och snabbt leder framåt. Bra skyltat och en strid ström av andra bilister runt omkring som ger en känsla av samhörighet och enkelhet. Lätt att hänga på liksom. Man behöver inte göra en massa stopp för att fundera över vart vägen leder. Den leder framåt helt enkelt. Det är inte så lätt att bara stanna upp eller börja backa om man skulle vilja. En sådan intention kräver en del av vilja, risktagande och överväganden. Och drastiska beslut för den fortsatta färden.

Frågan är: är jag beredd att lämna den breda vägen och välja den smala stigen?

Läs mer om Broadway (gatan):
http://sv.wikipedia.org/wiki/Broadway

Gult och grönt

Resa

Man får bara en resa genom livet,

så glöm inte att stanna upp och lukta på blommorna.

(okänd tänkare) 

Att veta vad andra icke vet

Ur Klas Östergrens minnestal över Ulf Linde i Svenska Akademiens högtidssammankomst 20 december 2014 (2)

Om man som liten gosse får hjälpa sin mor med att arrangera trasiga prydnadsföremål så att sprickor och skavanker ska döljas blir man tidigt invigd i vuxenvärldens villkor och därmed också ålagd ett visst krav – att uppvisa storsinne inför medmänniskors okunskap och deras oförmåga att upptäcka en förborgad sanning.

Ett stort krav att ställa på en liten människa. Att veta vad andra icke vet. Att se vad andra icke ser. Att överse.

Det är klart att det grundar ett intresse för konstnärer som visar tingens framsidor och baksidor i samma bild, som ser naturen från alla håll på samma gång.

Det är klart att den killen blir kubist. Och får till livsuppgift att förvalta dessa insikter, att förmedla dem till allmänheten, att framhålla det stora i det ofullkomliga och sprickorna i det som verkar felfritt.

Ett viktigt kall, ty, som den kanadensiske poeten Leonard Cohen säger:

There’s a crack,
a crack in everything.
That’s how the light gets in.

Den strimma ljus som kan anta så olika uppenbarelseformer – som aningen om en högre natur, som en livgivande gnista eller som glimten i ett öga speglad i ett annat.

Läs hela talet:
http://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/hogtidssammankomst_2014/intradestal-av-klas-%C3%B6stergren

Hur allting började

Ur Klas Östergrens minnestal över Ulf Linde i Svenska Akademiens högtidssammankomst 20 december 2014 (1)

I en berömd passage beskriver Linde hur allting började för hans egen del, en händelse som inträffade i sena tonåren. Han var gäst hemma hos en familj och satt vid kaffet efter maten och såg på en tavla på väggen, en liten målning som han sett många gånger förut och som alltid gjort honom irriterad – några hus längs en väg, ett par trän och en gubbe som är ute och går. I månsken. Oprecist, lite hafsigt målat. Fel proportioner på det mesta. Sådant som kan göra vilken tonåring som helst förbannad.

Men så händer det något. Han uppfattar en glimt, ett sken som får det hela att förvandlas. Bilden blir plötsligt alldeles fulländad, uttrycker allting precis exakt som det är: ”sommarnattens ljumhet, stillheten, gruset som knastrar lätt under mannens steg, månens ljus, rymden… – allt!”

Den unge Linde blir hänförd, ”i ordets mest ursprungliga bemärkelse”. Något alldeles obestridligt, men obeständigt – en kort och flyktig förnimmelse, svår, kanske rentav omöjlig att förmedla till andra.

Han tillgriper poeten Paul Valéry: ”Men märk väl att det, till all lycka för poesin, inte går att tänja ut den korta tidrymd jag här talar om; skenet kan inte ersättas av ett jämnt, varaktigt ljus.”
Ett sätt att förlikas med konstens motsägelsefulla elementa, hopplöst svåra att beröra med ord utan att hamna i klichéer, en blandning av böner och blasfemier.

[...]

Att se sig själv i andra och andra i sig själv. Att låta jaget upplösas i en annan begreppslighet, så som sker emellanåt i T.S. Eliots dikter. I en av kvartetterna heter det med typisk och omätlig enkelhet:

Ögonblicken av lycka – inte känslan av välmåga,
njutning, fullbordan, trygghet eller tillgivenhet,
eller ens en mycket god middag, utan det plötsliga
                                    ljuset –
det har vi upplevat men gått miste om meningen,
och att närma sig meningen återkallar upplevelsen
i en annan form, bortom all mening
som vi kan tillskriva lyckan.

(Översättning Th. Warburton)

Läs hela talet:
http://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/hogtidssammankomst_2014/intradestal-av-klas-%C3%B6stergren

Inget har hänt

Himlen ler idag
det är ett nytt år
som tagit sin början.

Ingenting har hänt
jorden känner inte till nya år
eller gamla.

Himlen är blå
fortfarande
och gräset är grönt.

Skatan är svartvit
den vet inget annat
och korpen är svart.

Gråmesen fladdrar förbi
som om inget hänt
från igår till idag.

Björktrasten tar vägen
förbi
huset där jag bor.

Solen är upphöjd
över allting
och rödgul.

Tallen vajar
högrest
och stolt.

Granen gungar
kort
och stannar upp.

Lagerhäggen blänker
av det feta
i bladen.

Muren står
kvar obändig
och tidlös.

Inget har hänt
allt är sig likt
idag.

Från min
fönsterplats
verkar det så.

Nyår och nyord

Nya ord under det gångna året:

selfiepinne,  sekelsiffror, mobilzombie, fotobomba, sms-anställning,

matnationalism, yoloa, plastbanta, ryggprotest m.fl.

Saxat ur BLT

På tröskeln till 2015

Året har gått och det övergår alldeles snart till 2015. Tankar kommer och går, en del försvinner, andra stannar kvar och består. Ett annorlunda år för min del har tagit sin ände, nya erfarenheter, annorlunda upplevelser, både kroppsliga, själsliga och andliga.
Tankarna går över åt andra hållet. Att blicka framåt. Vad innebär 2015? Bara en sifferkombination? Eller vad kan dölja sig bakom eller bortom de vanliga och slitna siffrorna 2 0 1 5? Det är en livets hemlighet och en tillvarons visdom att inget veta om framtiden. Det vilar där, höljt i dunkel. 

a gnosis (grekiska) betyder utan kunskap. Och det är så det är: vi är utan kunskap om framtiden. Många försöker sig på gissningar och att spå framtiden, många ägnar enormt intresse och lögger ner stor möda för att kunna förutsäga saker som ska ske. Det brukar inte stämma så bra. T.o.m SMHI har fel, trots investeringar för miljontals kronor i teknisk utrustning och datorer för beräkningar och statistik.

En enkel och genial livsväg säger oss: ta dagen som den kommer, lev i nuet, lev här och nu, ta emot dagen som den möter dig, ta emot den som en gåva. Allt detta med tillägget: morgondagen får själv bära sina bördor och bekymmer. Lätt att säga, svårare att praktisera. Men ändock SÅ viktigt och betydelsefullt. Även denna dag, årets sista, på tröskeln till det nya året.

Jag önskar dig ETT GOTT NYTT ÅR!!!!

Vinterskönhet

Vinterlandskap i Stockholmstrakten sista helgen i december 2014...

Skrivandet och talandet

Nobelpristagaren i litteratur i år, Patric Modiano, säger i sin nobelföreläsning i Börssalen att han blev författare för att han alltid blev tystad som barn när han skulle säga något. Han fick be om lov när han skulle säga något till de vuxna, och ibland blev han plötsligt bara tystad eller ignorerad eller helt enkelt bara bortglömd. Han hade så mycket att säga, men fick aldrig chansen. När han i slutet av sin barndom kände hur lusten till att skriva väcktes, var det som ett svar på detta behov att få säga något utan att någon avbryter eller ignorerar. Läser man, måste man ju stanna upp och just: läsa, vad någon säger.

Ett märkligt uttalande, ganska revolutionerande och tankeväckande. Att lusten till att skriva väcks för att man som barn inte fick utrymme nog att uttrycka sig. Tanken svindlar lite för mig. Gäller det fler än för Modiano? Att skrivandet är ett uttryck för lust och längtan att visualisera och verbalisera sina tankar, det är helt uppenbart, och att det skulle kunna ha sin grund i barnets längtan att bli hörd, det leder tveklöst tankarna i nya riktningar. Det ger mig en ny förklaringsgrund till många människors lust att skriva. Dagbok, dikter, små berättelser, minnesanteckningar, tänkespråk och limerickar. Och att jag själv har lust till att skriva.

Modiano fortsatte sin föreläsning och menade att han som författare, genom att han var författare, var en dålig talare. En talare talar dröjande, för som författare är man så van att kunna ångra sig när det kommer ord som inte passar in, man kan vända tillbaka, radera, ändra, byta ord eller stavningar eller stavelser. Men som talare, har man aldrig det alternativet. Då blir det med automatik långsammare, lite dröjande och kan upplevas mer tvekande. Intressant. Författare är inga talare. Sant? Vet ej.

Han menade också att romanförfattarens uppgift är att minnas det andra glömt. Att leta fram en bortglömd tid, en bortglömd person eller en bortglömd och ge denna liv igen. Att ge den utrymme, att ge den möjlighet att komma till tals, att finnas och bli verklig för dem som läser och ger denna plats eller person eller händelse tid och intresse. För detta fick - genom sina böcker om Paris under senaste världskriget - Nobelpriset i litteratur i år. Han sa vidare att de som läser böckerna, vet mer än författaren om allt runt omkring. Författaren är liksom inne i sin bubbla, sin egen inre värld när han skriver. En författare kan inte själv läsa sin roman som anonym, som betraktare eller besökare, han är själv en del av sin text. Jävig. Helt enkelt för insyltad i det han skrivit. Andra ser vad författaren inte ser.

Lyssna på hans tal:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/472593?programid=767&playepisode=472593

Frihet att misslyckas

Igen

Dansa som om ingen ser dig, 
älska som om du aldrig har blivit sårad förut,
sjung som om ingen kan höra dig, 
lev som om himlen fanns på jorden.

(okänd tänkare)

"Även tystnaden har sitt slut" (2)

Min text på denna plats den 23/12 handlade om Även tystnaden har sitt slut, och texten handlade om Ingrid Betancourt som blev tillfångatagen av Farc-gerillan och hållen som gisslan under 7 långa år. Ett citat och tips från god vän.

Så här i juletid kan vi också konstatera att det vid andra historien funnits tillfällen då tystnaden brutits och Någon har sagt sitt ord. Hela julen firas till minne av just ett sådant tillfälle när den månghundraåriga tystnaden bröts och Gud Fader sa ett ord, eller sände sitt ord till jorden. Det är så att Jesus i bibeln kallas för Logos som sändes till oss. Logos är grekiska och betyder Ord. Eller i bestämd form: Ordet. Vi har t.ex. ordet logik som härstammar från detta. Även geologi och biologi har sin språkliga ändelse ur ordet Logos. Logoped är en person som jobbar med människors röster.

Om jag igen anknyter till att tystnaden bröts och att det i historien uttalades ett Ord, måste det innebära något märkligt, enastående, outstanding, unikt och avgörande. Så är det i detta fall, menar jag.

Några enkla ord om - enligt många, även för mig - svåra ting: Man talar ibland om den treenige Guden. Fader, son och helig Ande. Treenigheten brukar avbildas med en triangel med ett öga i mitten. Tre sidor, men bara en triangel. Ibland talar man om att även vatten är treenig: flytande vatten, vattenånga och is. Allt är vatten, bara olika former i olika sammanhang. Ett ägg är treenigt: gula, vita och skal. Alla delar utgör tillsammans ett ägg. En byggnad är treenig, ibland t.o.m. fyr-enig: höjd, bredd, längd (och finns det källare måste vi tillägga djup). Universum är treenigt: bredd, höjd och längd. Vi människor är treeniga - vi har uttrycket: ande, själ och kropp. Och på samma sätt: Fader, son och helig Ande är den treenige Guden. Om vi använder ytterligare en treenighet kan vi säga så här: Fadern är tanken, Jesus (sonen) är Ordet och den helige Ande är Handlingen. Tanke, ord och handling. Det som vi gör på en dag handlar egentligen om detta: vi tänker, vi pratar, vi handlar. Vårt livsrum.

Om vi utgår från rubriken: Även tystnaden har ett slut, och för in vårt resonemang om tanken, ordet och handlingen, då blir det begripligt (i alla fall för mig, hoppas för dig) att tanken som är tyst lät ordet bli hört. Jesus blev född in i vår värld. Ordet uttalades. Ordet sändes till oss. "Och ordet blev människa och bodde ibland oss" skriver Johannes i sitt evangelium. Han fortsätter: "Och ordet var från början...och ordet blev människornas ljus". Det handlar om Jesus helt enkelt.

Tystnaden har nått sitt slut. Julen satte stopp för den. När sen Jesus lämnade vår värld, fortsätter den helige Ande Guds handlingar i vår värld. I och genom människor som öppnar sig för Honom.

Fortsatt GOD JUL till alla!