Ibland skyms solen på vår resa.
onsdag 16 mars 2016
tisdag 15 mars 2016
Fridens och fredens duva i Linköpings domkyrka
Vackert och slingrigt. Med duvan högst upp.
Duvan som liksom kurrar och låter: du, du, du...
Duvan som liksom kurrar och låter: du, du, du...
måndag 14 mars 2016
Om att iordningställa ett rum
Ur boken Stoner (skriven av John Williams)
Han (Stoner) gjorde i ordning brädorna och byggde bokhyllor, så att han skulle kunna omge sig med sina böcker. [...]
Medan han arbetade med rummet och medan det sakta började ta form, insåg han att han inom sig omedvetet hade haft en bild som fanns inlåst där som en skamfylld hemlighet, en bild som skenbart utgjordes av en plats men som i själva verket rymde honom själv. Det var alltså sig själv han försökte definiera när han arbetade med sitt rum. När han slipade de gamla brädorna till bokhyllorna och såg smutsen försvinna och det medfarna grå ytskiktet ge vika för gediget trä och slutligen visa upp en mättad renhet i ådring och textur - när han reparerade möblerna och ordnade dem i rummet, var det sig själv han långsamt formade, det var sig själv som han ställde i ordning, sig själv som han möjliggjorde. (sid. 111-112)
Sådana rum finns och behöver finnas. Ett rum som är ett andrum. Ett rum som fyller ett tomrum. Ett utrymme för själen, bortom alla ljud och andra intryck som vill störa friden i hjärtats rum.
Han (Stoner) gjorde i ordning brädorna och byggde bokhyllor, så att han skulle kunna omge sig med sina böcker. [...]
Medan han arbetade med rummet och medan det sakta började ta form, insåg han att han inom sig omedvetet hade haft en bild som fanns inlåst där som en skamfylld hemlighet, en bild som skenbart utgjordes av en plats men som i själva verket rymde honom själv. Det var alltså sig själv han försökte definiera när han arbetade med sitt rum. När han slipade de gamla brädorna till bokhyllorna och såg smutsen försvinna och det medfarna grå ytskiktet ge vika för gediget trä och slutligen visa upp en mättad renhet i ådring och textur - när han reparerade möblerna och ordnade dem i rummet, var det sig själv han långsamt formade, det var sig själv som han ställde i ordning, sig själv som han möjliggjorde. (sid. 111-112)
Sådana rum finns och behöver finnas. Ett rum som är ett andrum. Ett rum som fyller ett tomrum. Ett utrymme för själen, bortom alla ljud och andra intryck som vill störa friden i hjärtats rum.
lördag 12 mars 2016
torsdag 10 mars 2016
onsdag 9 mars 2016
tisdag 8 mars 2016
Ofattbart
En älskad kollega, en vän, en arbetskamrat, en pålitlig person och en ödmjuk personlighet har fått lämna jordelivet. Obegripligt hur livet så snabbt kan förändras.
Tack för allt gott du gav mig och många andra.
måndag 7 mars 2016
Träffpunkt eller mötesplats?
“En av stadens träffpunkter för innefolket är StureCompagniet”.
“Fritidsgården är mötesplats för förortens ungdomar”.
Två ord med likartad betydelse: träffpunkt och mötesplats. Om vi granskar orden lite närmare, vad kommer vi då fram till? Är träffas och mötas samma sak? Om jag träffar någon på stan eller på ett konditori eller om jag möter någon på samma ställe, vari ligger den egentliga skillnaden?
Att mötas kan rent allmänt betyda “stöta ihop med någon lite oförhappandes”. dvs. man råkar möta någon på samma gata, eller på utfartsleden etc. Det är en mer generall betydelse av mer fysisk eller geografisk karaktär. Vi lämnar den betydelsen av det ordet därhän.
Träffpunkt kan också betyda träffyta, dvs. den yta där t.ex. ett pistolskott träffar en tavla. Eller stället i ansiktet där knytnäven träffade av slaget.
Efter dessa, rent språkliga, resonemang går jag över till vad jag egentligen är ute efter med anledning av de två orden. Att träffas. Att mötas. De träffades. De möttes. De har träffats. De har mötts. Smaka på orden och låt dem sjunka in i ditt medvetande.
Man brukar säga om sökning på internet (t.ex via Google search) att man har fått så eller så många träffar. Man säger aldrig att man fått si eller så många möten. Det ligger helt fel i munnen. Och är säkert helt fel i sak också. När vi “googlar” på något är vi egentligen ute och surfar på nätet och en surfare håller sig på ytan, i motsats till en dykare, som lämnar den ytliga tryggheten och dyker under ytan för att upptäcka nya och - för honom eller henne - okända världar. Det finns - i alla fall i min begreppsvärld - en koppling och ett släktskap mellan att surfa och att få träffar. Man vaskar av ytan och det är nog. Att senare både surfandet och träffandet kan leda till både djupdyk och närmare möten, det är en senare historia och blir inte alltid en realitet. I mitt jobb träffar (!) jag många ungdomar som i skolsituationen just surfar och googlar för att få tag på information (kunskap ?) om olika skolämnen, och min erfarenhet säger mig att det ganska ofta är just frågan om ytligt surfande efter snabba svar och lösningar för att kunna lämna in ett arbete till sin lärare. Det blir inte så ofta verkliga “möten” mellan eleven och den information man hittar genom att surfa omkring. Naturligtvis finns det undantag. Som alltid. Det är undantagen som bekräftar regeln.
Den som upplever ett möte, har oftast gjort det genom att stanna upp, inte skynda förbi någon person, situation eller text snabbt, utan självmant valt att stanna upp eller av andra orsaker varit nödd och tvungen att göra ett stopp, ett break, en timeout. Att möta någon. Att möta sig själv. Att möta Gud. Att möta sin historia.
Det är helt klart enklare och mindre ansträngande att träffa någon eller träffa på någon som det ibland uttrycks, än att möta någon. Det kan kanske inte ske hela tiden och med alla vi har i vår omgivning, därtill är vår förmåga för begränsad, ett mänskligt livsvillkor. Däremot är det så att vi i efterhand minns våra möten, och de gör intryck och ger avtryck i vårt inre på ett helt annat sätt än våra träffar. Och jag är medveten om att inte alla (gäller mig också understundom) vill ha ett möte, hellre en träff. Träffar begär inte så mycket av närvaro eller närhet. Träffen kan gärna vara ytlig. Det ligger i träffens natur.
Nils Ferlin skaldade på sin tid:
I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -
Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -
Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -
I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.
Denna dikt från diktsamlingen Döddansare är från 1930, men är ändå ytterligt aktuell. Fenomenen träffas eller mötas har alltid funnits.
En vacker sång, lite mer nutida, lyder:
Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.
Betydelsen av sången, om vi ersätter mötas med ordet träffas, blir en helt annan än den sångförfattaren avsåg.
Mötesplatser utmed våra vägar, är platser för inbromsning och att visa den jag möter på den smala vägen respekt och hänsyn. Och mötesplatser i livet är på samma sätt, fastän i alla andra avseenden annorlunda, platser för uppstannande, bemötande, hänsyn och att i vissa falla att släppa förbi någon och nästan beröra varandra när man ska passera.
Jag menar att att möten ger något bestående till oss. En stor utmaning till oss i vår stressade livssituation att stanna upp och våga mötet.
“Fritidsgården är mötesplats för förortens ungdomar”.
Två ord med likartad betydelse: träffpunkt och mötesplats. Om vi granskar orden lite närmare, vad kommer vi då fram till? Är träffas och mötas samma sak? Om jag träffar någon på stan eller på ett konditori eller om jag möter någon på samma ställe, vari ligger den egentliga skillnaden?
Att mötas kan rent allmänt betyda “stöta ihop med någon lite oförhappandes”. dvs. man råkar möta någon på samma gata, eller på utfartsleden etc. Det är en mer generall betydelse av mer fysisk eller geografisk karaktär. Vi lämnar den betydelsen av det ordet därhän.
Träffpunkt kan också betyda träffyta, dvs. den yta där t.ex. ett pistolskott träffar en tavla. Eller stället i ansiktet där knytnäven träffade av slaget.
Efter dessa, rent språkliga, resonemang går jag över till vad jag egentligen är ute efter med anledning av de två orden. Att träffas. Att mötas. De träffades. De möttes. De har träffats. De har mötts. Smaka på orden och låt dem sjunka in i ditt medvetande.
Man brukar säga om sökning på internet (t.ex via Google search) att man har fått så eller så många träffar. Man säger aldrig att man fått si eller så många möten. Det ligger helt fel i munnen. Och är säkert helt fel i sak också. När vi “googlar” på något är vi egentligen ute och surfar på nätet och en surfare håller sig på ytan, i motsats till en dykare, som lämnar den ytliga tryggheten och dyker under ytan för att upptäcka nya och - för honom eller henne - okända världar. Det finns - i alla fall i min begreppsvärld - en koppling och ett släktskap mellan att surfa och att få träffar. Man vaskar av ytan och det är nog. Att senare både surfandet och träffandet kan leda till både djupdyk och närmare möten, det är en senare historia och blir inte alltid en realitet. I mitt jobb träffar (!) jag många ungdomar som i skolsituationen just surfar och googlar för att få tag på information (kunskap ?) om olika skolämnen, och min erfarenhet säger mig att det ganska ofta är just frågan om ytligt surfande efter snabba svar och lösningar för att kunna lämna in ett arbete till sin lärare. Det blir inte så ofta verkliga “möten” mellan eleven och den information man hittar genom att surfa omkring. Naturligtvis finns det undantag. Som alltid. Det är undantagen som bekräftar regeln.
Den som upplever ett möte, har oftast gjort det genom att stanna upp, inte skynda förbi någon person, situation eller text snabbt, utan självmant valt att stanna upp eller av andra orsaker varit nödd och tvungen att göra ett stopp, ett break, en timeout. Att möta någon. Att möta sig själv. Att möta Gud. Att möta sin historia.
Det är helt klart enklare och mindre ansträngande att träffa någon eller träffa på någon som det ibland uttrycks, än att möta någon. Det kan kanske inte ske hela tiden och med alla vi har i vår omgivning, därtill är vår förmåga för begränsad, ett mänskligt livsvillkor. Däremot är det så att vi i efterhand minns våra möten, och de gör intryck och ger avtryck i vårt inre på ett helt annat sätt än våra träffar. Och jag är medveten om att inte alla (gäller mig också understundom) vill ha ett möte, hellre en träff. Träffar begär inte så mycket av närvaro eller närhet. Träffen kan gärna vara ytlig. Det ligger i träffens natur.
Nils Ferlin skaldade på sin tid:
I livets villervallavi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -
Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -
Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -
I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.
Denna dikt från diktsamlingen Döddansare är från 1930, men är ändå ytterligt aktuell. Fenomenen träffas eller mötas har alltid funnits.
En vacker sång, lite mer nutida, lyder:
Mötas och skiljas är livets gång, skiljas och mötas är hoppets sång.
Betydelsen av sången, om vi ersätter mötas med ordet träffas, blir en helt annan än den sångförfattaren avsåg.
Mötesplatser utmed våra vägar, är platser för inbromsning och att visa den jag möter på den smala vägen respekt och hänsyn. Och mötesplatser i livet är på samma sätt, fastän i alla andra avseenden annorlunda, platser för uppstannande, bemötande, hänsyn och att i vissa falla att släppa förbi någon och nästan beröra varandra när man ska passera.
Jag menar att att möten ger något bestående till oss. En stor utmaning till oss i vår stressade livssituation att stanna upp och våga mötet.
söndag 6 mars 2016
Vasaloppet
Dags igen för de ca 15.000 skidåkarna att ta sig an Vasaloppet och dess 92 km. Från Berga by till Mora. Det längsta, det i numerär största, det ur banhänseende jobbigaste, det äldsta långloppet av alla. En fullständig explosion av färger, kraft, utrustning, nationaliteter, stilar och en veritabel folkfest. Själv sitter jag och har det bra i min soffa med gröt och ägg, mackor och kaffe och ser på de kämpande, stakande åkarna. Jag har första parkett, åker med i helikoptern eller i första ledets skoter. Allt är serverat och klart. Och utanför mitt fönster anar jag att våren är på väg. För mig är Vasaloppet ett av de främsta vårtecknen. Något som är relativt nytt på långloppen är att de främsta åkarna enbart ägnar sig åt stakande, och de har ingen valla. Snacka om att överkroppen får jobba. I 9 mil. Jag kan tänka mig att en och annan imorgon kommer känna av höft, bål och ryggslut på ett påtagligt sätt. Benen används nästan odelat åt att stå på, stakningstekniken belastar det ovanför. Må bäste man och bästa kvinna vinna!lördag 5 mars 2016
fredag 4 mars 2016
torsdag 3 mars 2016
Fjät
Under lucianatten och luciadagen sjunger vi dessa poetiska ord:
natten går tunga fjät, kring gård och stuva...
Den versraden har gett mig (och andra) många djupa rynkor i pannan ända tills jag började göra lite efterforskningar om ordet fjät. Då suddades rynkorna ut i ett nafs. I alla fall hos mig.
Observera att det inte är Lucia som går med tunga fjät, utan natten! Det är natten - den långa decembernatten - som ska uppfattas som tung och lång, inte Lucia(n)!
På webbsidan Wiktionary läser vi följande:
fjät:
(ålderdomligt): steg
(ålderdomligt): fotspår
Etymologi: Av fornsvenska fiæt, motsvarande danskans fjed och isländska fet ("steg"), av germansk rot *feta-, av indoeuropeiska *pedo-, vilket även är ursprung till grekiska πέδον (pedon), "mark", "plats", sanskrit पद् (pád), "spår", "steg", "plats", litauiska pėda; besläktat med fot, fittja och fjätter.
Lucia kommer helt enkelt vid en tidpunkt på året då natten går framåt med väldigt tunga kliv eller tröga steg. Att vara fjättrad är då följdaktligen att vara hindrad att röra sina fötter, fjät-rad.
natten går tunga fjät, kring gård och stuva...
Den versraden har gett mig (och andra) många djupa rynkor i pannan ända tills jag började göra lite efterforskningar om ordet fjät. Då suddades rynkorna ut i ett nafs. I alla fall hos mig.
Observera att det inte är Lucia som går med tunga fjät, utan natten! Det är natten - den långa decembernatten - som ska uppfattas som tung och lång, inte Lucia(n)!
På webbsidan Wiktionary läser vi följande:
fjät:
(ålderdomligt): steg
(ålderdomligt): fotspår
Etymologi: Av fornsvenska fiæt, motsvarande danskans fjed och isländska fet ("steg"), av germansk rot *feta-, av indoeuropeiska *pedo-, vilket även är ursprung till grekiska πέδον (pedon), "mark", "plats", sanskrit पद् (pád), "spår", "steg", "plats", litauiska pėda; besläktat med fot, fittja och fjätter.
Lucia kommer helt enkelt vid en tidpunkt på året då natten går framåt med väldigt tunga kliv eller tröga steg. Att vara fjättrad är då följdaktligen att vara hindrad att röra sina fötter, fjät-rad.
onsdag 2 mars 2016
I sakta mak
Anna Gustafsson skriver 2011 på webbsidan
http://spraktidningen.se/ om att gå i sakta mak:
"En rubrik i dagspressen lyder: "USA:s ekonomi ökar i måttligt mak." I själva artikeln är "mak" utbytt mot "takt". Men är mak och takt verkligen samma sak?
Substantivet mak är ett ord som fanns redan i fornsvenskan. Det betyder ungefär 'tillstånd av ro och frid'; 'bekvämlighet'; 'lugn'. Uttrycket i sakta mak har länge varit det enda i vilket mak har levt kvar, med undantag för enstaka användningar av i stilla mak. Bägge uttrycken har innebörden 'på ett fridfullt, bekvämt och långsamt sätt' - en betydelse som för övrigt också finns i adjektivet maklig, där den är fullt levande. I sakta mak är snarast en tautologisk fras - den säger nästan samma sak två gånger.
De senaste åren har dock uttrycket i måttligt mak blivit vanligt. Vid en sökning på Google fick det nyligen 1 350 träffar, vilket antyder att mak har omtolkats till just 'takt' eller 'fart'. Det bekräftas också av att man kan hitta uttrycket i vanligt/vanlig mak på bloggar och liknande. "Pojkarna pluggar på och vi kämpar på i vanligt mak" och "Jag hurtar på i vanlig mak" är två exempel. Ytterligare bevis för förändringen får man när man hittar sådant som "i snabbt mak hemåt".
Det verkar alltså som om en betydelseförändring är på gång. Ett stelnat uttryck har plockats isär och används i nya konstellationer, med delvis nya innebörder. I sakta mak används numera framför allt om rörelse framåt, och mak har kommit att förknippas med själva rörelsen i stället för tillståndet av frid. Kanske har det också en viss inverkan att uttrycket maka på dig används om förflyttning - men det maka har en annan historia."
http://spraktidningen.se/ om att gå i sakta mak:
"En rubrik i dagspressen lyder: "USA:s ekonomi ökar i måttligt mak." I själva artikeln är "mak" utbytt mot "takt". Men är mak och takt verkligen samma sak?
Substantivet mak är ett ord som fanns redan i fornsvenskan. Det betyder ungefär 'tillstånd av ro och frid'; 'bekvämlighet'; 'lugn'. Uttrycket i sakta mak har länge varit det enda i vilket mak har levt kvar, med undantag för enstaka användningar av i stilla mak. Bägge uttrycken har innebörden 'på ett fridfullt, bekvämt och långsamt sätt' - en betydelse som för övrigt också finns i adjektivet maklig, där den är fullt levande. I sakta mak är snarast en tautologisk fras - den säger nästan samma sak två gånger.
De senaste åren har dock uttrycket i måttligt mak blivit vanligt. Vid en sökning på Google fick det nyligen 1 350 träffar, vilket antyder att mak har omtolkats till just 'takt' eller 'fart'. Det bekräftas också av att man kan hitta uttrycket i vanligt/vanlig mak på bloggar och liknande. "Pojkarna pluggar på och vi kämpar på i vanligt mak" och "Jag hurtar på i vanlig mak" är två exempel. Ytterligare bevis för förändringen får man när man hittar sådant som "i snabbt mak hemåt".
Det verkar alltså som om en betydelseförändring är på gång. Ett stelnat uttryck har plockats isär och används i nya konstellationer, med delvis nya innebörder. I sakta mak används numera framför allt om rörelse framåt, och mak har kommit att förknippas med själva rörelsen i stället för tillståndet av frid. Kanske har det också en viss inverkan att uttrycket maka på dig används om förflyttning - men det maka har en annan historia."
tisdag 1 mars 2016
måndag 29 februari 2016
söndag 28 februari 2016
Dikt amen
Stirrar på den vita ytan på skärmen
alldeles tom, kritvit, nollställd.
Sidan förväntar sig att bli fylld inom kort
vitheten både längtar efter och fruktar för svarta tecken och punkter.
Det är som att ytan inte går att få tag på
den är helt utan friktion, helt utan grepp och fäste.
Vitfärgen uppmanar, uppbådar, upprepar, uppviglar, upptar
allt som den vet att den kan bära.
Sidan säger sitt Amen. Ske alltså!
Ett dikt-amen i rättan tid. I otid också.
Något ska ske, något ska författas, något ska fattas,
fast inget någonsin ska fattas.
Vitheten lyser mot mig. Vitheten kräver av mig.
Vitheten vädjar till mig. Vitheten böjer sig inför mig.
Det börjar arta sig, sidan börjar bli smutsig, fylld med prickar,
krumelurer, cirklar, krokar och streck.
Sidan är inte helt vit längre. För att aldrig bli det mer. Det är kört.
Vitheten syns i bakgrunden. Den är inte längre framträdande.
Det är det svarta som är i blickfånget, de svarta spåren som
inte lämnar någon oberörd.
Det vita är i skymundan, bakom det svarta,
sammantaget och hopräknat betydligt större och mer omfattande
än det svarta,
men gör att det smutssvarta framträder i en förklarad tydlighet.
Sidan - den vita - är barnet som är vitare än snö
de svarta strecken och punkterna är barnet - några eller många år senare,
det är faktum.
Livet är orsaken. Det vita som blir svart. Det vitskinande som blir nedsmutsat.
Några oskrivna levnadsark har jag mött. Men de var inte medvetna därom.
Varken att de var oskrivna, eller att de mötte mig.
De var alldeles för naiva, för små, för omedvetna om
sin existens.
Men de vuxna är inga oskrivna ark.
Där har de svarta punkterna och strecken satt sina spår.
Vi bär på våra citattecken, vi bär på våra nummer, vi är iklädda
både frågetecken och utropstecken. Och tankestreck.
Ett och annat kolon, komma, paragraftecken och procent.
Små ord och stora. Stora, skrikiga bokstäver och meningar,
och små, tystlåtna och undangömda bisatser och parenteser.
Dem finns det gott om. Och upprepningar och syftningsfel.
Där finns fula ord och fina skrivna. Där finns överhoppade ord
och underliggande andemeningar. Paragraftecken är viktiga för många.
Där finns glödande ord och sakfel med hänvisningar i själva sidfoten
eller i det marginaliserade ytterområdet, utanför själva mallen.
Där finns hårda ord och vokaler.
Och mjuka ord och konsonanter.
Där är satser och delar och utrop.
Dåtid och framtid. Och nutid. Presens. Och infinitiv. Att vara.
Det här är inte Noas ark - nej, det är mitt liv och mitt livsark.
Orden stör och förklarar, försvårar och gör allt begripligt.
De sköna strecken i vackra och smakfulla ord som vänskap och kärlek,
gemenskap och förlåtelse.
Arket, sidan, är för många helt eller delvis fullklottrad.
Inget utrymme för ny text, nya ord och begrepp,
de får inte plats, de ryms inte, de har rymt.
Till en annan sida.
Och detta som var mitt liv blev en avigsida, inte en rät- eller rättsida.
Eller är det i själva verket så här det är? För oss alla?
Smuts är bra. Det är ett tecken på liv.
Vem kan leva sitt liv utan svarta bläckplumpar, bromsstreck och punkteringar?
alldeles tom, kritvit, nollställd.
Sidan förväntar sig att bli fylld inom kort
vitheten både längtar efter och fruktar för svarta tecken och punkter.
Det är som att ytan inte går att få tag på
den är helt utan friktion, helt utan grepp och fäste.
Vitfärgen uppmanar, uppbådar, upprepar, uppviglar, upptar
allt som den vet att den kan bära.
 |
| Klicka för större bild... |
Ett dikt-amen i rättan tid. I otid också.
Något ska ske, något ska författas, något ska fattas,
fast inget någonsin ska fattas.
Vitheten lyser mot mig. Vitheten kräver av mig.
Vitheten vädjar till mig. Vitheten böjer sig inför mig.
Det börjar arta sig, sidan börjar bli smutsig, fylld med prickar,
krumelurer, cirklar, krokar och streck.
Sidan är inte helt vit längre. För att aldrig bli det mer. Det är kört.
Vitheten syns i bakgrunden. Den är inte längre framträdande.
Det är det svarta som är i blickfånget, de svarta spåren som
inte lämnar någon oberörd.
Det vita är i skymundan, bakom det svarta,
sammantaget och hopräknat betydligt större och mer omfattande
än det svarta,
men gör att det smutssvarta framträder i en förklarad tydlighet.
Sidan - den vita - är barnet som är vitare än snö
de svarta strecken och punkterna är barnet - några eller många år senare,
det är faktum.
Livet är orsaken. Det vita som blir svart. Det vitskinande som blir nedsmutsat.
Några oskrivna levnadsark har jag mött. Men de var inte medvetna därom.
Varken att de var oskrivna, eller att de mötte mig.
De var alldeles för naiva, för små, för omedvetna om
sin existens.
Men de vuxna är inga oskrivna ark.
Där har de svarta punkterna och strecken satt sina spår.
Vi bär på våra citattecken, vi bär på våra nummer, vi är iklädda
både frågetecken och utropstecken. Och tankestreck.
Ett och annat kolon, komma, paragraftecken och procent.
Små ord och stora. Stora, skrikiga bokstäver och meningar,
och små, tystlåtna och undangömda bisatser och parenteser.
Dem finns det gott om. Och upprepningar och syftningsfel.
Där finns fula ord och fina skrivna. Där finns överhoppade ord
och underliggande andemeningar. Paragraftecken är viktiga för många.
Där finns glödande ord och sakfel med hänvisningar i själva sidfoten
eller i det marginaliserade ytterområdet, utanför själva mallen.
Där finns hårda ord och vokaler.
Och mjuka ord och konsonanter.
Där är satser och delar och utrop.
Dåtid och framtid. Och nutid. Presens. Och infinitiv. Att vara.
Det här är inte Noas ark - nej, det är mitt liv och mitt livsark.
Orden stör och förklarar, försvårar och gör allt begripligt.
De sköna strecken i vackra och smakfulla ord som vänskap och kärlek,
gemenskap och förlåtelse.
Arket, sidan, är för många helt eller delvis fullklottrad.
Inget utrymme för ny text, nya ord och begrepp,
de får inte plats, de ryms inte, de har rymt.
Till en annan sida.
Och detta som var mitt liv blev en avigsida, inte en rät- eller rättsida.
Eller är det i själva verket så här det är? För oss alla?
Smuts är bra. Det är ett tecken på liv.
Vem kan leva sitt liv utan svarta bläckplumpar, bromsstreck och punkteringar?
lördag 27 februari 2016
fredag 26 februari 2016
torsdag 25 februari 2016
onsdag 24 februari 2016
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)