Vanligaste mening, ord, bokstav och siffra

Vanligaste meningen utsedd!
”Jag vet inte” är Sveriges vanligaste mening och bokstaven e den vanligaste i svenska språket.

Språktidningens enväldige domare Lars Melin, docent i nordiska språk och författare till en mängd språkböcker, har utsett den vanligaste meningen i såväl tal som skrift. Tidningens läsare har kommit med en mängd mer eller mindre fantasifulla förslag.

Flera förslagsställare har tagit fasta på mobilen och har föreslagit ”Var är du?” till den vanligaste frasen. Andra har gått på familjesituationen och tror att ”Vad blir det till middag?” kan konkurrera om förstaplatsen. ”Hur är läget?” kunde varit en stark kandidat om det inte funnits så många alternativ, ”Hur är det?”, ”Läget?”, ”Annars?”, ”Hur står det till?” och så vidare.

Ingen vet egentligen vilken mening vi oftast använder men Lars Melin avslöjar sin favorit i Språktidningen. Det mest generella och det bästa svaret är enligt Melin ”Jag vet inte”. På andraplatsen hamnar ”Det har jag aldrig sagt”.

Och bokstaven e är den vanligaste bokstaven och 0 den vanligaste siffran. Bland ord i skrift leder ”och” överlägset. Den vanligaste ordkombinationen är ”det är”, enligt Språktidningen.

(Källa: >> svd.se)

Lunar eclipse 2015 (månen)

Så här såg månen ut igår natt.

Månförmörkelse med särskilt ljusfenomen, händer väldigt sällan.

Den första bilden togs vid 23-tiden och den andra vid 5-tiden på morgonen.

Häftigt skådespel.

Läs mer om denna spektakulära händelse: >> klicka här!

Göran Söllscher på Skärva

Torsdagen den 24 september var gitarrvirtousen Göran Söllscher på Skärva och spelade i den vackra chapmansalen. Hans tema var Från Beatles till Bach. Lyssna gärna på hans beatlestolkningar: >> klicka här! Utan överdrift kan jag säga att kvällen var förtrollad och stilla när hans fingrar smekte de 11 strängarna, till synes utan minsta tecken på nervositet. Det var en kväll för själen.

Almöspegling

På nätet

Ögonblick

Det finns inget ögonblick i livet då man kan säga: detta är ett ögonblick som Gud har glömt, ett tomt ögonblick.

(Stinissen)

Idag är en sån dag :)

yes!

Heter det omständig eller omständlig?

Heter det omständig eller omständlig? Det heter ju ständig...

DN:s expert svarar:
Svar: Det heter omständlig. Vi har tagit över ordet från tyskans umständlich. Det är alltså bildat med -lig, som motsvarar tyskans -lich, och inte -ig som i ständig. Det betyder '(alltför) detaljerad och invecklad' och till det finns substantivet omständlighet.

Det är begripligt att många säger omständig, eftersom vi har orden ständig, beständig, omständighet – men inget ständlig. Saken kompliceras av att ordet omständighet också finns, och betyder 'sakförhållande som har betydelse i sammanhanget'.

Att prata med sig själv

För ett bra tag sen  stod stod jag och diskade och det var något som gick illa, så jag muttrade något lite halvhögt för mig själv. Inget jätteolämpligt, bara lite olämpligt. Och  jag stod ju för mig själv, så vad jag nu sa kanske inte spelade någon större roll.  Det var visst ändå någon som i ett angränsande rum hörde att jag sa något och undrade vad jag sa. "Inget" svarade jag. "Men jag hörde ju att du sa något" menade den andre. "Jag pratade med mig själv" blev mitt korta svar. Sen kom ett samtal igång - inte med mig själv - om att "det är väl inte så vanligt att prata med sig själv?" "Nehe" svarade jag, "ibland gör jag det, och det är skönt".  Det blev lite stiltje i samtalet kan jag säga, och det där som är en "norm" för någon annan, eller vad som är brukligt, vanligt eller normalt, kom upp på agendan. Vi var inte överens. Samtalet satte fingret på något som kändes viktigt. I alla fall för mig. När jag gör något praktiskt, snickrar eller jobbar med el eller något liknande, kommer jag på mig själv - och har gjort under många år - att ibland yttra ett ord. Till vem då? Till mig själv?

Jag har kommit på en sak. När man pratar, eller talar, med sig själv, får man inga färdiga svar och exakta tyckanden tillbaka. Det är som någon sorts ventil, då man får uttala något, utandas något, som inte får plats inombords. Det är ju långtifrån alltid orden är halvolämpliga för små barns öron när jag talar till eller med mig själv. Det är skönt att andas ut. Att tala ut med sig själv. Att sätta ord på tankar och känslor. Att någon annan har åsikter om det... so what?! Who cares?

Jag har också kommit på - genom olika personer och läsning - att det är många som gör det. Många samtalar med sig själv, omedvetet. Och en man som författaren Gunnar Edman berättar om skrev i ett brev att han i ganska hög ålder kommit på att han i 40 år trott att han pratat för sig själv, men att han i ett ögonblick av sanning och nåd upptäckte, att han egentligen talade med Någon annan. "Under 40 år har jag trott att jag pratat med mig själv, men nu har jag upptäckt att det hela tiden har varit någon som lyssnat på mig".  Och ju mer jag tänker på det, desto mer logiskt och självklart blir det. Det är inte sig själv man pratar med, det är Någon med väldigt god hörsel därutanför mig själv (eller kanske inom mig) som jag talar med. Den brevskrivande mannen berättar vidare att när han kom till denna insikt, såg han plötsligt hela sitt liv i ett nytt ljus. Han var inte ensam. Någon lyssnade. Någon fanns nära honom, intill honom, som lutade sig fram emot honom när han öppnade sin mun. Hans liv förvandlades i ett ögonblick och för resten av livet. Pusselbitarna lades på plats.

Effekten blev också att mannen istället för att tala, nu kunde börja höra den andre tala. Mannen hade blivit tystare, men inte på ett negativt, destruktivt eller hämmande sätt, utan mer inlyssnande och fri.

Vilken skön känsla. Jag är inte ensam. Någon lyssnar. Och har gjort det hela livet.

Kändismingel

Vad är det som gör det så intressant med kändisar? Varför finns det en sådan dragningskraft i deras närvaro och uppenbarelse? Tidningar och program på TV säljer för enorma summor varje år tack vare att de knyter an till kändisar och deras kändisskap. Vad är det som drar denna stora publik? För att de är vackra? Rika? Kända? Trevliga? Underbara? Vad attraheras vi av månne? Kan det vara den stora drömmen vi alla (nästan) bär på, att bli kända, berömda, rika, beundrade, eller vad? Jag vet inte.

Från SVT

Dessa funderingar kom till mig när jag av en händelse slant in i slutet i ett av otaliga soffprogram med obligatorisk stekyta med vidhängande kändiskock. Programmet avslutades med mingelätande kring stekytan, då kändisarna flockades kring detsamma, skrattandes, tuggandes, roade av varandra. Pernilla, Mark, Ernst, de Paula, Ravelli, Bard, och några till. Och jag tänkte; “vem har någon behållning av den här typen av program? Vem frågar efter vad dessa personer tycker om att äta och dricka?  Kan jag uppleva gemenskap med dem via TV:n, så att mitt liv känns en liten grad mer meningsfullt”?

Det blev inte så för mig. Jag var bara utanför. Och vill fortsätta vara det.

Ändstation i det fria

Ändstation norr om Nättraby. Den skiter ingen i.

Diskborste

Borsten står så grön och grann i stugan...

Ängeln i kyrkan

Det blev en märklig effekt när jag tog bilden på kvinnan i kyrkan.
Så här såg hon inte ut innan jag fick se hur bilden blev i min mobiltelefon.
Bilden är inte manipulerad.

En vanlig torsdag i september

Höststormen är här. Från Norge skulle den komma och välla in över Sverige under dagen. Petra är stormens - eller snarare orkanens - namn. Hade den startat över Sverige hade den fått gårdagens namnsdagsnamn: Dag. Petra skulle lämna ur sig sig upp till 70 mm regn. Tänk dig 7 cm vatten all over the place, överallt. Det är mycket vatten. Mycket vatten är det. Nu undkommer nog vi i sydöstra kanten av Sverige den värsta orkanupplevelsen, men jag kan ana dess kraft när jag ser ryckningarna i trädtopparna.

Morgonbussen tar mig från punkt h till punkt j. Från mitt hem till mitt jobb. Den svajar behagligt av vinden och vägens ojämnheter och tar mig oundvikligen framåt mot mitt mål. Mina medresenärer är ungefär de vanliga. Inga konstigheter står att finna vad jag kan se vid första anblicken. Den ljushåriga tjejen med Iphone och headset i öronen, den lite äldre kvinnan och den yngre som jobbar inom landstinget sitter ungefär där de brukar. Den yngre med ortstidningen uppslagen. Som alltid. De flesta chaufförer känner jag igen. Längst bak i  bussen sitter de tuffa grabbarna som jobbar på varvet. De sitter på varsitt ställe med två säten så att de har gott om ben- och sittutrymme. Ibland växlas några käcka hälsningsord eller om det uppstår någon situation, kan det komma en och annan kommentar, annars är de ganska tysta och lite lätt sömniga. De också. Jag själv finns med i den kategorin också. En av de trötta. Tre rådjur sprang just över vägen lite längre fram. De är väl oroliga nu när de kollar av kalendern och vet att jakten närmar sig med hast.

En och annan droppe träffar bussens vindruta och trafiken på europavägen löper fram fritt och ostört. Det känns skönt. Allt är som vanligt. Ibland är det tråkigt när allt är som vanligt, men idag är det skönt att det är så. En vanligt torsdag i september.

Det går utför med svenskt jordbruk

Åldrandets visdom

Ur boken Vårt behov av stillhet

Appleprodukt

Skördens tid är här. Äpplen, päron, plommon och bär. Svampar, säd, allt finns där. Igen. Och igen. År efter år. Sådd och skörd. Liv med innebörd.

Tankar vid en dödsbädd

Kroppsfunktionerna avtog alltmer

hon slutade minnas
det som hänt
och det som sagts
det som varit
det hon upplevt
och det hon aldrig fick uppleva

hon slutade prata begripligt
hon sluddrade
hon viskade ohörbara ord
men de verkade viktiga
för henne
och Den som hörde henne.

Hon slutade äta
blev allt magrare
kroppen sjönk ihop alltmer
hennes delvis sargade skelett
framträdde allt tydligare
hon ville inte mer

Andningen blev allt tyngre
andedräkten präglad av ett tomt maginnehåll
torr, spröd, uppgiven, avslutande, lite väsande.

Hon slutade dricka
satte i halsen
ville inte ha
när pipmuggen med nyponsoppa
erbjöds henne
när saftmuggen sattes mot hennes läppar
hon ville inte ha mer av livssafter.

Inte ens vatten från den
turkosa och vattenfyllda tussen
kunde vi locka henne att öppna sig för
- hon vände bort sitt ansikte,
likt ett barn som matvägrar.

Hon slutade kissa.
Det fanns inget kvar att kissa ut.
Blöjan var torr.
Munnen var torr
halsen var torr
magen var torr
det blev sterilt
som i en öken.
Torrt, ingen växtlighet
ingen fysisk framtid.
Allt stannade av.
Stilla.
Alltmer.

Hennes puls blev svagare
hjärtat orkade inte pumpa ut blod
till de yttersta delarna,
fötterna, benen, fingertopparna
näsan,
de blev allt vitare
de blev marmorerade,
tillståndet före döden.

Hon slutade andas
hon låg på rygg
ansiktet riktat rakt upp
ögonen riktade mot taket,
eller mot himlen,
stel och vit,
tyst och samlad
Pulsen tog slut
bröstkorgen slutade att lyftas
hjärtat stannade och
hon var borta.

Borta ur sin kropp.
Borta från lidandet
och förnedringen
och den negativa spiralen de sista åren
innebar för henne.

Hennes ögon var öppna, hon tittade
åt sidan den sista tiden,
på oss.
De sista ögonblicken riktades blicken
uppåt.

Den bilden bär jag med mig:
hon såg på oss
och hon såg uppåt.

Glitch

En glitch är ett programvaru- eller maskinvarurelaterat problem som oavsiktligt uppträder i elektroniska system. Felet kommer sig av felaktigt eller bristfälligt utformad programvara eller maskinvara som ger upphov till felaktiga resultat eller signaler. Vanligen är själva problemet mycket tillfälligt och svårt att spåra, men konsekvensen förblir.

I digital elektronik kallas "glitch" ofta spänningsspik (en: voltage spike), som kan orsakas av strömrusning vid simultant ledande transistorer, och kan orsaka hasard[förtydliga], att logiken ger felaktigt resultat med funktionsstörningar. En störande, ofta svårfunnen spik på digital signal kan också kallas glitch.

Ordet härstammar från det tyska ordet glitschen, "slinta".

(Källa: Wikipedia)

Min reflektion idag är om det inte finns "glitchar" på andra områden i livet också.

Citat: Vanligen är själva problemet mycket tillfälligt och svårt att spåra, men konsekvensen förblir.

Visst kan vi väl uppleva livet som så ibland, det är något som återkommer gång på gång inom oss i våra handlingar eller reaktioner eller känslor som är mycket svårt att spåra upphovet och källan till, men det är ytterligt konkret för oss gång på gång när det händer. Låter vi det bara passera eller ignorerar det, kommer det kanske fortsätta all the time, men om vi stannar upp och reflekterar över det och bollar ärligt med någon annan, i alla fall med oss själva, då kan det hända att miraklet sker och tendensen, trenden, riktningen och vägen blir en annan i fortsättningen.

Glitchen kan utebli.

11 september. Hoppets dag.

Min mamma begravs idag. Vi följer henne till evig vila. En mycket speciell dag. 

När jag sitter vid frukostbordet på hotellet där vi bott denna natt och ser de övriga hotellgästerna, tänker jag att vi alla i matsalen bär med oss våra egna funderingar, vi står inför olika upplevelser denna dag, alla bär med sig sitt eget universum, sina egna förhoppningar, sin egen trånga eller vida värld. Några affärsmän pratar yvigt om nya satsningar så att inte konkurrenterna ska få försprång, några kepskillar med attribut som skvallrar om hockey brer vilset sina mackor och deras ledare kommer och kollar av så att alla är med i matsalen, kvinnor och män, unga och äldre i en salig blandning, svenskar och utlänningar, danskan klingar lätt från ett bord bakom mig. 

Alla har sitt framför sig. Och jag har mitt. Jag lägger denna dag i Dina händer. Och vilar i att Du tar hand om oss alla. Alla på hotellet. Och alla vi som idag kommer att säga tack till vår älskade mamma, farmor, mormor, syster, svärmor, gammelfarmor och gammelmormor. 

Och jag tillägger: vi ses igen älskade mamma. Sådant är vårt hopp.

Närhet

Närhet är beröring av själens innersta djup
det är stillheten i att få vara den man är
närhet är att bara få känna att allt är ok
att plus och minus ändå slutar som plus.

Närhet är ord och tystnad
det är beröring av kroppen
och beröring av själen.
Och ett på djupet accepterande av 
en annan.
Åt båda håll.

Närhet inne i mammas mage.
Närhet som barnet upplever i sin moders famn.
Närhet är som själva miljön, den skapande atmosfären
för alla levande varelser.
Även för människan.

Vad händer utan närhet?
Vad sker när man känner “långtborthet”?
När närheten inte finns.
Det har inget med geografiskt avstånd att göra,
nej, det sitter och beror på insidan.
Man kan känna långtborthet även under samma tak.

Jag tror att något viktigt har försvunnit,
något väsentligt gått förlorat,
något avgörande har skett.
Med det inre.

Jag är helt övertygad om att långtborthet
orsakar något hos en människa.
Vi behöver närhet.

Högtidsstund

Tänk att öppna en bok med 505 sidor, och bara få känna glädje och förväntan. 505 anledningar av njutning och få insupa orden, storyn, personligheterna, bakgrundsfakta, omvärldsbevakning, omvärldsskildring, ny kunskap, spänning och mycket mer. Den fjärde boken i sviten Millennium om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Och många andra, både bekanta och obekanta bekantskaper. Jag har sällan sett fram emot en bokutgivning som denna. Aldrig tror jag. I söndags, i arla morgonstund, öppnades boken, efter att jag dagen före avslutade en annan bok, en ljudbok om vagabonden Jack Reacher (Lee Childs frontfigur).

Det var med någon form av vördnad boken öppnades. Evangelium enligt Lisbeth Salander. Läsningen är att likna vid ätandet, eller snarare njutandet, av ljusa chokladpraliner i finaste Paradisasken. Lagom mycket, lagom långsamt, lagom tuggande vs. idisslande av innehållet. Det är roligt att kunna skicka efter något efterlängtat och vänta några dagar, och sen få ett kort sms som aviserar dess ankomst till en närbelägen mack och utlämningsplats. Och åka för att hämta den. Härligt!

Välkommen hem till mig!

Dakota building

Den senast lästa (eller avlyssnade) Lee Child-boken om vagabonden Jack Reacher ledde mina tankar till West 72nd street i New York där Dakota Building ligger. Huset dit mycket av handlingen i boken är förlagd, föranledde mig till att djupare ta reda på fakta om huset och vilka som bor och bott där, och det dramatiska som - i verkligheten - hände där 1980. Läs gårdagens inlägg och det inlägg jag publicerade i förrgår  här på min Tankeverkstad, så får du också veta mer om denna byggnad och dess omedelbara omgivning. Inläggen heter John Lennon och Strawberry Fields.

Så här ser omslaget till boken Misstaget  ut. Ifall du får lust att läsa eller lyssna till den. Jag kan verkligen rekommendera den. Mycket spännande läsning.

Läs mer om boken här: http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=9883

Dakota building 

John Lennon

John Lennon var en engelsk rockmusiker som var känd över hela världen som en av grundarna av The Beatles, för sin efterföljande solokarriär och för sitt politiska engagemang. Han blev skjuten av Mark David Chapman vid entrén av byggnaden där han bodde, Dakota Building i New York, klockan 22:50 lokal tid, måndagen den 8 december 1980; Lennon hade just återvänt hem från Record Plant Studios med sin fru, Yoko Ono.

Lennon var död vid ankomsten till St. Luke's-Roosevelt Hospital Center, där det konstaterades att ingen skulle kunna ha överlevt mer än några få minuter efter att ha ådragit sig sådana skador. Kort efter att lokala nyhetsstationer rapporterat om Lennons död, samlades folk vid Roosevelt Hospital och vid Dakota Building. Han kremerades den 10 december 1980 vid Ferncliff Cemetery i Hartsdale, New York; askan gavs sedan till Ono som valde att inte hålla någon begravning för honom.

Mordet
På morgonen den 8 december 1980 kom fotografen Annie Leibovitz till Ono och Lennons lägenhet för en fotosession till Rolling Stone. Hon hade lovat Lennon att en bild med honom och Ono skulle bli omslagsfotot, men till en början försökte hon få en bild på Lennon ensam. Leibovitz mindes att "ingen ville ha Ono på omslaget". Lennon insisterade att både han och hans fru skulle vara på omslaget och efter att ha tagit sina bilder lämnade Leibovitz deras lägenhet. Efter fotosessionen gav Lennon vad som skulle komma att bli sin sista intervju till San Francisco-disc jockeyn Dave Sholin till ett musikprogram på RKO Radio Network. Vid klockan 17:00 (lokal tid) lämnade Lennon och Ono deras lägenhet för att mixa låten "Walking on Thin Ice", en låt av Ono som Lennon spelade gitarr på, på Record Plant Studios.

När Lennon och Ono promenerade till sin limousin kom flera människor fram för att få autografer och bland dem fanns Mark David Chapman.Det var vanligt att fans väntade utanför Dakota Building för att träffa Lennon och få hans autograf. Chapman, en 25-årig säkerhetsvakt från Honolulu, Hawaii, hade redan i oktober (innan Double Fantasy givits ut) kommit till New York för att mörda Lennon, men ångrade sig och åkte hem. Han räckte stillsamt en kopia av Double Fantasy till Lennon, som signerade den. Efter att ha signerat albumet frågade Lennon honom "Är det här allt du vill ha?", varpå Chapman log och nickade. Fotografen och Lennonfanet Paul Goresh tog en bild på mötet mellan de två.

Entrén till Dakota Building.

Paret tillbringade flera timmar på Record Plant innan de återvände till Dakota Building cirka 22:50. Lennon beslutade att inte äta ute på restaurang för att istället kunna komma hem i tid för att säga god natt till sin femåriga son Sean. Lennon gillade också att ge autografer till människor som stått och väntat länge på att få träffa honom. Lennon och Ono klev ur sin limousin på 72nd Street istället för att köra in på den lite tryggare gårdsplanen. Om Lennon hade kört in på gårdsplanen hade han undvikit Chapman.

Portvakten Jose Perdomo och en taxichafför såg att Chapman stod i skuggorna vid valvporten.Ono gick in till receptionen före Lennon. När Lennon gick förbi kastade han kort en blick på Chapman och fortsatte gå. Inom några sekunder tog Chapman sikte i mitten av Lennons rygg och avlossade fem hålspetspatroner mot honom från en Charter Arms .38 Special revolver. Ett flertal radio, tv och tidningsrapporter hävdade vid tidpunkten att Chapman ropade "Mr Lennon" innan han avlossade skotten, men detta framgår inte i domstolsförhandlingar eller vittnesförhör. Chapman har sagt att han inte kommer ihåg att han sade Lennons namn innan han sköt honom. Chapman missade ett skott som istället for över Lennons huvud och träffade en ruta på Dakota Building. Två skott träffade dock på vänstra sidan av Lennons rygg och två skott penetrerade hans vänstra skuldra. Alla fyra kulor vållade allvarliga skottskador, det första skottet orsakade den mest dödande skadan genom att tränga igenom Lennons aorta. Lennon blödde ymnigt, vacklade upp fem steg till receptionen och mumlade "jag är skjuten", innan han kollapsade. Concierge Jay Hastings skyddade Lennon med sin uniform och tog bort hans blodiga glasögon innan han kallade på polis.

John Lennon Wall i Prag

Utanför, skakade portvakten Perdomo pistolen ur Chapmans hand och sparkade den sedan över till andra sidan av trottoaren. Chapman tog sedan av sin rock och hatt som förberedelse innan polisen anlände, för att visa att han inte bar några dolda vapen, innan han satte sig ner på trottoarkanten. Perdomo skrek till Chapman "Vet du vad du har gjort?" varpå Chapman lugnt svarade "Ja, jag sköt just John Lennon." De första poliserna att anlända var Steve Spiro och Peter Cullen, som var vid 72nd Street och Broadway när de fick rapporter om avlossade skott vid Dakota Building. De fann Chapman sittande "väldigt lugnt" på trottoaren. De rapporterade att Chapman hade släppt revolvern till marken, och höll en pocketbok, J.D. Salingers Räddaren i nöden. Chapman hade skrivit ett meddelande på bokens främre insida på pärmen "Till Holden Caulfield. Från Holden Caulfield. Detta är min förklaring." Han kom senare att hävda att hans liv speglade Holden Caulfields, bokens huvudperson. Det andra paret, poliserna Bill Gamble och James Moran, anlände några minuter senare. De bar omgående in Lennon i deras polisbil och for iväg till St. Luke's-Roosevelt Hospital Center. Moran sade att de placerade Lennon i baksätet. Moran frågade: "Vet du vem du är?" Det finns motstridiga uppgifter på vad som hände sedan. Vid ett tillfälle, nickade Lennon något och försökte tala, men lyckades bara göra ett gurglande ljud, och förlorade medvetandet strax därefter.

Dr. Stephan Lynn tog emot Lennon på akuten på Roosevelt Hospital. När Lennon anlände, hade han ingen puls och andades inte. Dr Lynn och två andra läkare jobbade i 20 minuter och öppnade Lennons bröst och påbörjade manuell hjärtmassage för att återställa cirkulationen, men skadorna på blodkärlen kring hjärtat var för stora. Lennon förklarades död vid ankomsten på akuten på Roosevelt Hospital vid klockan 23:15 av Dr. Lynn. Dödsorsaken rapporterades hypovolemisk chock, som orsakades av förlust av mer än 80% av blodvolymen. Rättsläkare Dr Elliott M. Gross sade att ingen kunde ha levt mer än ett par minuter med sådana skottskador. I och med att Lennon blev skjuten fyra gånger med hålspetskulor, vilka expanderar när de träffar sitt mål och skadar mer vävnad när de far fram genom kroppen, förstördes de drabbade organen direkt. Ono, snyftande "Åh nej, nej, nej, nej ... säg att det är inte sant", togs till Roosevelt Hospital och leddes bort i chock efter att hon fått veta att hennes man var död. Följande dag utfärdade Ono ett uttalande: "Det blir ingen begravning för John. John älskade och bad för mänskligheten. Var goda och gör samma sak för honom. Hälsningar, Yoko och Sean."

(Källa: Wikipedia)

Strawberry Fields

Strawberry Fields är en 10 000 kvadratmeter stor del av Central Park i New York. Den är tillägnad Beatlesmedlemmen John Lennon som mördades utanför sin bostad i Dakota Building som ligger i närheten. Minnesplatsen är uppkallad efter Beatleslåten Strawberry Fields Forever, som i sin tur är uppkallad efter ett av Frälsningsarméns barnhem, Strawberry Field i John Lennons barndomsstad Liverpool.

Historik och formgivning

Platsen formgavs av Central Parks chef över landskapsarkitekterna Bruce Kelly och den invigdes den 9 oktober 1985. Datumet är John Lennons födelsedag och platsen invigdes av Lennons änka Yoko Ono.

Ingången till minnesplatsen ligger vid West 72nd Street, mitt över Dakota Building i vilken John Lennon hade en lägenhet och utanför vilken han mördades. Platsen är triangelformad och dess centrala plats är mosaikbelagd. Mosaiken är gjord av sjösten av portugisiska hantverkare och är en gåva från den portugisiska huvudstaden Lissabon. Den är en kopia av en mosaik som tagits fram i Pompeji med ordet imagine adderat i mitten. Imagine är titeln på en av John Lennons mest kända låtar. Längs mosaikens kanter står bänkar som är donerade till minne av andra personer. Andra länder som sponsrade minnesplatsen är listade på en glimmerskifferplatta. Yoko Ono, som fortfarande har lägenhet i Dakota Building, donerade en miljon dollar till minnesplatsen och dess framtida underhåll.

Området är en tyst zon i parken med små gräsklädda gläntor och berghällar som ramas in och skyddas av träd och buskar. Där finns bland annat rododendron, järnek, kryddbuskeväxter, ljungväxten bredbladig kalmia och praktmagnolia. Vid ena sidan har tre stycken exemplar av kinesisk sekvoja planterats. Dessa kommer att kunna bli 36 meter höga inom 100 år och kommer då att vara synliga över en stor del av parken. Sekvojorna fäller barren varje år och står som symbol för evig förnyelse.
(Källa: Wikipedia)

Lyssna: https://youtu.be/nehRB1FTeTo (Strawberry fields)
Lyssna: https://youtu.be/yRhq-yO1KN8 (Imagine)

17 år senare

1 september 1998 började mitt nuvarande jobb. Den 1 september denna vecka var det alltså 17 år sen jag började här. 17 år! Det var som sjutton. Att det gått så fort, beror väl på att jag har haft så roligt och haft bra jobbarkompisar och kunnat påverka min arbetssituation. Men att det gått så många år, det får jag knappt in i min trånga skalle. Igen undrar jag vart tiden tar vägen? Finns den kvar någonstans, sparad, lagrad, bevarad, undanställd någonstans? I någon mening verkar det faktiskt som det. Det mesta skulle ju kunna plockas fram igen. Om minnet var tillräckligt bra och omständigheterna tillräckligt gynnsamma och känslolivet inte alltför tillstängt.

Jag tänkte nog aldrig tanken, när jag klev in här första gången, att här kommer jag förbli i två decennier framåt. Jag tänkte inte alls i tidsbanor. Det har nog blivit mer och mer för mig så, att jag tar en dag i sänder. Något mer kan man ju inte göra. Knappast något bättre heller. Jag hade andra funderingar omkring mitt liv och arbete 1998. Tankar som löd ungefär så här: "jaha, ska jag fortsätta plugga till gymnasielärare och ta min litteraturvetenskap i höst på högskolan, eller vad ska jag göra?" Och så blev det av en händelse så att jag gick till gymnasieskolan på orten, för de behövde ett antal IT-handledare, och när jag träffade koordinatorn för skolornas nya IT-satsning med datorer, datorprogram och webbar, så föll valet på mig att sköta skolans nystartade webbsida. Och på den vägen är det. Det var till en början projektanställningar, ett par i rad, och sen blev det en fast tjänst, och sen blev den ännu fastare och mer klar i kontur och struktur. Så var det. Och så blev det. Och så är det. Här sitter jag nu. Jobberbjudandet landade plötsligt framför mig och sa: "vill du ha mig, så ta mig". Och det gjorde jag.

Tacksam för arbetet. Glad för jobbet. Privilegierad användare (uttryck om individer i ett nätverk med särskild nätverks- eller lokal behörighet, men här använt i överförd betydelse som jag känner mig just nu). I mitt lilla hörn av världen. Bokstavligen.

Borgmästarekajen i morse, sedd från bussen

En enastående gåva

Ur boken Vårt behov av stillhet

Min mammas kaffepanna