Thorn in my side

Ibland bjuder livet på sånt... lyssna gärna på låten längst ner...

Fruktande eller fri och modig?

I Ordspråksboken 29:25 läser vi:

Människofruktan blir en snara… 

och samma vers i Handbok för livet:

Den som är orolig för vad andra tycker blir beroende av dem och förlorar sin frihet. Den som däremot litar på Gud kan känna sig lugn och säker.

Fruktan breder ut sig i världen. Det är fruktan för terrorn, för farliga politiker, för ideologiska tankar och strömningar, för sjukdomar, farsoter, krig, naturförstörelse, naturkatastrofer och mycket annat. På ett personligt plan kan det finnas en fruktan som kallas för människofruktan. Den är individuell och kan drabba oss mer eller mindre. Den kan bäras inom oss hela livet, eller uppkomma vid vissa givna tillfällen; oavsett frekvens och tidpunkt är den ett gissel, ett hinder, en energiutsugare, en snara. En snara används till att fånga in ett djur, ett byte, eller används för att stänga luftvägarna när den dras åt. Människofruktan fungerar på samma sätt: den fångar mig, den drar mig bort från livet och friheten, den förhindrar fri luftväg och försvårar min andning, och på sikt kan den helt ta ifrån mig livet, glädjen, spontaniteten och kraften. Fruktan kan gälla vad andra ska tycka om mig, vad de säger om mig. Det kan gälla mitt utseende, min kroppskonstellation, min röst, mitt hår, mina kläder, mina egenskaper, mitt sätt att tala, mitt sätt att gå, mitt (bristande) intellekt, min oförmåga att hänga med i det senaste, hur min livsväg sett ut, min karaktär, min humor, mitt temperament, mina intressen, min tro, mina glädjeämnen. Ja, snart sagt allt som är jag. När människofruktan råder, kommer allt detta fram och orsakar låsningar, kvävningar, kväljningar och utplånande.

Motsatsen till människofruktan är frimodighet. Att våga. Att var fri och modig. Att vara trygg som ett lejon. Att vara frimodig är att vinna, att segra, att kasta av sig snaran som drar mig bort från mitt liv, snaran som dras åt och som på sikt skulle ta ifrån mig allt.

Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön.
(Hebr. 10:35)

 Idag har jag ett val att göra, ett val som innebär att antingen kasta bort min min frimodighet eller min människofruktan. Det valet förefaller vara ganska självklart. På ett tankemässigt plan. Hur gör vi det i praktiken? Det är ett dagligt val, det är ett val som jag ständigt får upprepa och lära mig att göra, kanske flera gånger per dag. Medvetet välja bort människofruktans gissel och snara och istället välja den fria och modiga vägen och möjligheten. Frimodigheten, vilken har med sig stor lön.

Vem kallade lupiner för ogräs? Inte jag.

Klicka för en större bild!

Nervsystemet

Klicka för en större bild!

Se nerverna som framträder i motljuset.

Skön inramning

Klicka för en större bild, en större ram.

En äkta känsla

En känsla grep tag i mig idag. Den fanns där från det att jag klev ur sängen och den växte sig allt starkare ju längre dagen framskred. En känsla av att vara innesluten, inte instängd; att vara ett med den godhet som vinden viskar och bladen på träden vittnar om. En godhet som de gula rapsfälten förkunnar i försommarsolens sken. Godhet som stiger i bladens nervsystem och som når längst ut till bladspetsarna. Jag kände att det är en ynnest att få vara människa och få se och känna och uppleva allt detta omkring och inom mig. Det är ett mirakel att få stå och betrakta ett stort fält, som är så gult som den vackraste teckning av solen kan visa.

Detta ackompanjerat av fåglar som kvittrar, fjärilar som lätt svävar förbi, räven som jagar möss och sorkar ute på fältet, frömjöl som färgar mina skor gröngula, dofter i mängd som når mina sinnen. Känslan är nästan överväldigande. Bollar med maskrossporer som i sig själva är  konstverk som knappt går att återge verbalt eller i bild, skogsstjärnor som lyser mitt i det gröna, lupiner som börjat blomma och mängder av liljekonvaljblad, redo att bära fram sina kronblad inom kort. Detta känns. Detta är liv. Detta är maj. Detta är en dag av ynnest.

 

Klicka för större bilder!

Heta ord (30). Värdighet.

Han anlände med värdighet till det sammanhang dit han kom. Han kunde inte storma in hur som helst och tro att alla skulle anpassa sig efter honom. Nej, det gällde att ta seden dit man kom för att om möjligt kunna vinna förtroende för sin sak. Och att möta människorna med värdighet. Det är nyckeln som öppnar möjligheternas dörrar. 

Hon rörde sig med stor värdighet bland sina patienter. Florence Nightinggale var hennes namn. Hon vann allas förtroende. Allt tack vare hennes sätt som utstrålade värdighet, respekt, vänlighet och omsorg.  

Värdigt, värdigt är Guds Lamm, värdigt värdigt är Guds Lamm, Frälsaren.

Det finns fortfarande värdighet i världen.

Grönt är skönt - fields of green

Någonstans i Nättrabytrakten.
Klicka för större bild.

Sädesärlan

Bor vid Bubbetorp.

Tranans gång

Trana. Klicka för större bild.

Vem sa att gult är fult? (3)

Gullvivan. Klicka för större bilder.

Vem sa att gult är fult? (2)

Gullvivan.

Vem sa att gult är fult? (1)

Raps. Klicka för större bild.

Koltrasten

Full fart på maskletandet.

Byggnader (24). Stumholmen, Karlskrona

Tog båten in till Karlskrona i söndags. Från Hasslö. Vackert vårväder. 

Mild vind. Blått och våraktigt. Så skönt! 

Bilden tagen med Iphone 6.

Cykelskrot i Lyckeby

Någon tänkte: "här är en lämplig plats för mina gamla cyklar". Vi andra håller inte med.
Hur kan någon vara så IQ-befriad och bara få för sig en sådan sak?

Stare i flykt

Strandskatan

Fotograferad vid Blåport, Karlskrona

Svartvit flugsnappare

Fotograferad vid Bubbetorp, igår.

Debil och när det illfänas

Debil betyder lätt utvecklingsstörd.

Pojken framstod som debil när han inte lyckades ta på sig tröjan.

Jämför: efterbliven, sinnesslö. Besläktade ord: debilitet
----------------

Man ska inte framhärda och vara envis när tingen är emot en, det var en regel jag lärt av min far, och Edmund var helt och hållet av samma mening.

”Gack du till kojs när det illfänas, du oäkting av en lösaktig mygghona!” sa han. Det var sånt som sas man och man emellan i de djupa hälsingeskogarna, påstod han och jag hade ingen anledning att misstro honom.

(Håkan Nesser i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö)

Stram som en moraklocka

Håkan Nesser skriver i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö:

Hon (Bennys mamma) var stram som en moraklocka i sorgdräkt. [...]

Hon nickade. Tog upp näsduken ur förklädesfickan och snöt sig. Bennys morsa var allergisk då och då under sommarhalvåret. Hade hösnuva, som det hette. När jag tänker efter tror jag att hon hade hösnuva året om.

”Min far sa så”, la jag till.
”Ack ja”, sa hon. ”Kommer tid, kommer råd.”
Jag hade börjat lära mig vid den här tiden, att det var på det sättet vuxet folk talade. Det var inte bara min far; det var så här man skulle få till det överhuvudtaget, om man ville visa att man börjat bli torr bakom öronen. Sedan min mor sjuknade in ordentligt och hamnade på lasarettet hade jag registrerat de viktigaste uttrycken, så jag kunde anamma dem efter behov.

Det är som det kan.
Jämna plågor.
Det kunde varit värre.
Det är så lite vi vet.
Eller varför inte ”Huvet upp och fötterna ner”, som vindögda Karlesson i kiosken konstaterade hundra gånger om dan.
Eller ”Kommer tid, kommer råd” à la fru Barkman.

Benny hette alltså Barkman också. Benny Jesaias Conny Barkman. Det fanns dom som tyckte det var en konstig radda namn, men själv klagade han aldrig.
Kärt barn har många namn, brukade hans morsa säga och flina så att hennes leverpastejfärgade tandkött syntes.

Stäng truten, brukade Benny säga då.

Din stund på jorden (2)

Wilhelm Moberg berättar i sin bok Din stund på jorden om ett återbesök i den småländska bygd huvudpersonen lämnade för 40 år sedan - ord som lika gärna kunde varit mina när jag vill beskriva hur det känns att återvända dit där jag är född eller där jag är uppvuxen. Samma känsla uttrycks av Moberg i det följande (se del 1 i gårdagens inlägg på denna plats):

En kväll i början av juni steg jag av tåget vid min barndoms järnvägsstation. En kväll i maj för fyrtiotvå år sedan steg jag på tåget vid samma station och reste åt det håll, varifrån jag nu kom: Det var min utvandrings dag. Jag mindes och tänkte: Emellan de båda kvällarna har mitt egentliga liv förflutit.

Jag satte ner min väska på perrongen. Under ett par minuter efter avstigningen stod jag stilla bredvid väskan som om jag därmed hade högtidlighållit minnet av påstigningen fyrtiotvå år tidigare. Den gången var jag inte ensam: Min syster Jenny följde mig till tåget (far och mor ville inte följa med). Och jag sade adjö åt flera människor som stod på perrongen. Den kvällen var jag den mest uppmärksammade personen vid snälltåget.

Nu stod jag här ensam. Ingen hade kommit för att möta mig. Ingen visste att jag skulle komma. En hel del folk hade samlats vid stationen, men jag såg inte någon människa som jag kände igen. Inte heller någon som kände igen mig.

Jag kastade en blick efter mitt tåg, som försvann i kurvan, där det förr hade stått en banvaktsstuga. Under järnvägsresans sista timme hade jag varit ensam passagerare i kupén. Konduktören sade att järnvägen nog skulle nedläggas, eftersom bussarna hade övertagit persontrafiken. År 1872 öppnades bygdens slutna värld av denna väg av stålskenor. I 90 år hade vagnshjulen rullat över stålmilen. Min mor berättade, att hon som sexårig flickunge hade varit med vid järnvägens invigning och sett kungen; det var en stor händelse för henne, då det var enda gången i livet hon fick se en kung.
Vi pojkar gick varje söndag till stationen för att titta på tåget som stannade en knapp minut. Vi betraktade mest lokomotivet, som hostade ut sin ånga, så att det lät som en jättes skratt. Efter 90 års tjänst skall hjulen stanna och lokomotivet ställas på ett järnvägsmuseum, där en ny tids ungdom skall skratta åt det gamla lustiga skrället.

Jag såg utåt banan åt andra hållet, där raksträckan var lång: Många dödsdömda stålmil sträcker sig i den riktningen genom bygden. Snart skall tågbullret tystna, skogen skall ta tillbaka sin mark, och stillhet kommer att råda längs den övergivna vägen. Och i den tid som kommer säger man: Här gick en järnväg fram en gång. Vi kan ännu se spåren efter den.

Din stund på jorden (1)

Wilhelm Moberg berättar i sin bok Din stund på jorden om ett återbesök i den småländska bygd huvudpersonen lämnade för 40 år sedan - ord som lika gärna kunde varit mina när jag vill beskriva hur det känns att återvända dit där jag är född eller där jag är uppvuxen. Samma känsla uttrycks av Moberg i det följande:

Nu hade jag på luftens vägar företagit en ny resa till hemlandet. Men jag reste inte för att återvända. Jag kom inte till min födelsebygd för att stanna kvar. Icke för ett ögonblick föresvävade det mig att en återflyttning till Sverige vore möjlig för den gamle amerika-emigrant, som bär mitt namn. De svensk-amerikaner som vid mina år vänder tillbaka för att återfinna sin barndoms bygd blir offer för ett självbedrägeri. Till det landet gives det ingen återvändo för någon människa. Jag kan komma tillbaka i yttre mening, till marken, husen, träden, vattnen, hagarna. Jag kan återvända till tingen, men aldrig till det rum, där barnets själ vistades. Det finns ingen återkomst till uppväxtens värld, som blivit drömmar och minnen och som måste förbli drömmar och minnen: Här står jag avvisad utanför en dörr som för alltid är tillsluten.

Efter mer än fyrtio års bosättning i Förenta Staterna har jag blivit en främling i det land, där jag föddes och växte upp. Far och mor är döda, alla mina syskon är döda. Ännu lever några av mina släktingar och några jämnåriga från min uppväxt, men hos dem är jag i det närmaste bortglömd. Jag är bara ett namn som man nämner med tillägget: Han for till Amerika.

Det här skulle bli mitt sista besök i Sverige. Vad skulle jag den här gången göra i hemlandet? Jag ville ännu en gång se barndomens bygd om sommaren. Jag ville lägga ner en krans på fars och mors gemensamma grav. Jag ville ännu en gång uppsöka hemsocknens kyrkogård, där mina föräldrar och syskon har förenats med jorden. Jag ville ännu en gång återse den plats, där människor av min släkt i många led har blivit till stoft igen. Släktenas uppväxt, liv, vandring över världen och försvinnande i mullen – – – denna eviga upprepning ser jag klarast på de dödas gård i hemsocknen.

Jag känner svensk-amerikaner som på ålderdomen återflyttat till Sverige, därför att de ville ligga begravna samman med fäderna och återförenas med dem: En barnets återgång till modersskötet. Jag kan förstå de återvändande och känna med dem, men själv kan jag inte gripas av denna blods- och släktmystik: Vad betyder för mig den mark på vårt klot, där jorden skall ta min döda kropp tillbaka? Den kroppen är inte längre jag, vad som händer med den, det kan inte mer angå mig.

Men socknens kyrkogård är det ställe i hembygden, där de nu är församlade nästan alla som hörde till den värld, som en gång var min. Där är de försvunna med denna värld.

Lila skedar

Bra att ha.

Blått vatten

Väg kantad av vitsippor

Så ser livet ut ibland...

Spinka

”Aj, jag har fått en spåga i fingret”, säger skåningen. En smålänning skulle istället säga att hon fått en speta. Och i andra delar av landet säger man spinga eller spink. Oavsett var man bor gäller det att riva fram pincett och desinficerad nål, så att man hinner få ut eländet innan det blir infekterat och svullet. För det rör sig givetvis om en irriterande liten sticka eller flisa, oftast av trä, som man lyckats få innanför huden.

Egentligen är ju spåga och speta bara synonymer till sticka, men jag gillar dessa dialektord just för att de kommit att överleva och användas främst i betydelsen ’irriterande sak man får under huden’. För mig som skåning på 2000-talet, har alltså spåga en mer specifik betydelse än sticka. Visst skulle jag kunna säga ”jag har fått en sticka i fingret”, men det känns lite fattigare än ”jag har fått en spåga i fingret”.

(Källa: SvD, Ylva Byrman)

Att omslutas

Förra veckan var jag hos tandläkaren, dentisten, eller snarare tandhygienisten. Det är visst ändrat nu, så istället för att gå till tandläkaren för att göra en tandundersökning, går man numera till en tandhygenist. Och det verkar gå lika bra. Lika glada nyheter eller lika dystra. Angående tänderna vill säga. Denna gång var det goda nyheter och lite tandsten. Tandsten är för övrigt ett kalkfenomen. Så här: där man har sina stora salivkörtlar i munnen, där produceras ständigt saliv som bl.a. innehåller kalk, och det är detta kalk som ständigt drabbar tänderna i närområdet av salivkörtlarna, och när detta fastnar på tänderna och sedan blir en permanent hinna på tanden, det är då  den kallas tandsten. Kalksten alltså. Och kalkstensgruvor har vi hört talas om. Men då handlar det inte om min eller någon annans mun (förhoppningsvis), utan om något större. Nåväl, nog om detta. Varför skriver jag nu om det här?

Jo, hon - den vänliga hygienkvinnan som så omsorgsfullt avlägsnade alla tandstenar, kalkstenar, från mitt garnityr, hon gav mig en del goda tandråd (inte tandtråd) på vägen. Hon berättade t.ex. om 222-metoden. “Vad är det?” undrade jag. “Jo, vi brukar säga så och syftar på: 2 cm tandkräm på borsten, 2 minuters borstningstid och 2 gånger om dagen”. Så nu vet jag det. Och log. Jag ligger helt rätt på det området. Yes!

Ett annat gott råd gällde eltandborstning. Hon sa: “låt den sköta jobbet, ha inte bråttom, fila inte med borsten, då blir det konstig dubbeleffekt, nej ta det lugnt och låt den sköta jobbet åt dig. Och låt varje tand omslutas av borsten, tänk på att varje tand har framsida, högersida, vänstersida och insida.” “Det var en intressant tanke”, tänkte jag, och såg framför mig hur borstens vänliga och mjuka spröt omgav hela tanden och alla skrymslen och vrår nåddes av dess rengörande mission. Det handlar om att överlåta sig åt eltandborstens verkan och inte ha bråttom, utan vila i att den gör det som den är till för. Bara jag inte får för mig att ta över, utan bara överlåta mig åt den goda inverkan den har på mina tänder.

Osökt kom tankar om livet. Mitt liv. Ditt liv. Att låta sig omslutas i denna tillvaro med angrepp utifrån och inifrån. Karies, kalk, sötsaker, sursaker, drycker av allehanda slag, och knäckebröd. Att vila i att Någon omsluter mig på alla sidor och håller mig i sin hand. Att inte stressa på och fila på i egen takt och på eget sätt, utan överlåta sig åt den som vet allt, förstår allt, ser allt, kan allt, vill allt. Det jag kan göra är att överlåta mig, vila i trygghet, att inte stressa omkring , utan känna tillit och förtröstan.

Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. [...] En sådan kunskap är underbar.
(Ps. 139)

Förändrat sätt att betrakta

Saxat ur BLT 22 april 2017.

En mild blick gör hjärtat glatt (Ords. 15:30)

I en bok kan man på ett öppet och fantasifullt sätt beskriva en person och ibland skildras denne utifrån klädsel eller tonfall eller åthävor. Men ibland kommer också ett signalement som berättar något om blicken och ögonen.

Kvinnan såg på flickan med sin varma blick och hon kände direkt hur hoppet återvände.

Den sjuke mannen låg på sin sjukbädd och sköterskan talade lugnande med honom och gav honom en hoppfull blick med orden: det blir bättre.

Tränaren såg på Emil som minuten före hade råkat slå in bollen i det egna målet, och tränarens ögon sa: kom igen Emil, det kan hända den bäste. Det är bara att gå vidare, nästa match finns nya möjligheter. Du är inte den förste för vilken detta har hänt.  Ge inte upp.

Blicken kan säga mycket. En upprörd blick. En hatisk blick. En längtansfylld blick. En smärtsam blick. En trygg blick. En inåtvänd blick. En stirrig blick. En oemotståndlig blick. En kärleksfull blick. En varm blick.

Då vände Herren sig om och såg på Petrus. Och Petrus kom ihåg Herrens ord, att han hade sagt till honom: "Innan tuppen gal i natt ska du tre gånger förneka mig." Och han gick ut och grät bittert.
(Luk. 22:61)

De orden är skrivna av läkaren Lukas, vilken ofta lyfter fram den svaga människan, den som blivit slagen, som misslyckats, som gått vilse, farit iväg ut i sus och dus; och  i dessa dramatiska verser möter vi Petrus som hetlevrat förbannat och förnekat sin tro och connection med Jesus. På håll ser Petrus när Jesus blir förhörd av Pilatus och dömd av folket till korsfästelse, och Petrus står - som han själv tror - in cognito och värmer sin kalla lekamen vid en koleld någon tänt, bara ett stenkast ifrån Jesus. När en flicka tre gånger frågar honom om inte han var en av dem som följt med Jesus, svarar han allt hårdare och fränare ett rungande nej inför alla vid elden. Och precis efter tredje gången, hörs tuppen gala i fjärran. Petrus rycker till, lyfter blicken och exakt då, vänder sig Jesus om och ser på honom. En blick som säger mer än tusen ord. En blick som Petrus aldrig kunde glömma eller förtränga. Den följde honom resten av livet. Den blicken gjorde någonting med Petrus. Den blicken upprättade en kontakt som sedan aldrig skulle brytas. I den blicken fanns förstås sorg, men den var  också fylld av kärlek och omfamning. Blicken tände den slocknade elden i Petrus´ inre. Den sa Petrus ALLT. Vi kan med fog säga att den milda blicken gjorde Petrus glad, han skrattade inte just där och då, men på sikt så vann glädjen och livet.

Vi kan ge milda blickar. I den mån ögonen är själens spegel, så är möjligheten där. Själen kan fyllas av ljuset, friden, ron, rikedomen, generositeten och kärleken - och då präglas vår blick av dessa egenskaper. Och då kan vår milda blick göra hjärtan omkring oss glada. Din blick kan göra någon glad.