Det hela utspelade sig på cirkus. Massor med barn och vuxna hade bänkat sig kring den runda scenen och clowner, hästar och akrobater uppträdde. Det bars in en stor bur och den placerades i mitten, där skulle en människa utklädd till apa befinna sig, samtidigt som ett stort och läskigt lejon. Apan var redan där och gjorde sina konster, till barnens stora glädje. Alla väntade på den spännande stunden när lejonet skulle släppas in i den enorma buren. Så kom stunden, och orkestern började spela sådan där musik som förhöjer spänningen, och allas förväntningar ökade, man tänkte: hur kommer detta att gå? Kommer apan och lejonet överens? Kommer apan att bli uppäten inför publik? Alla applåderade och skrek, om vartannat. Spänningen steg. Dörren till buren öppnades, och lejonet smög in i buren. Stor och stark, skrämmande och vacker. Orkestern spelade högre och mer intensivt. Lejonet fick syn på apan och rörde sig långsamt mot den, apan stod längst bort i buren på darriga ben och såg allmänt ynklig ut. Musiken blev alltmer intensiv, lejonet rörde sig mot apan, apan tryckte sin rygg mot burens stängsel, allt blev mer och mer spännande och intensivt. Så började trummisen spela vilda virvlar, och alla förstod att snart kommer någonting att hända. Lejonet började springa fram emot apan, som la sig platt på rygg i rena förskräckelsen, musiken spelades högt, publiken skrek av förtjusning eller förfäran, lejonet hoppar mot apan i någon sorts attack, visar sina tänder och ryter, till både apans och publikens stora rädsla...
När apan öppnar ögonen och ser uppåt och möter lejonets ögon, så hörs något oväntat. Apan ser in i lejonets ögon och ser att munnen rör sig långsamt, och publiken hör inget förutom musiken och skriken, men apan hör lejonet viska: var inte rädd, jag är också en människa.
Den mest tuffa person är också bara en människa. Det har livet lärt mig. Trots de yttre attributen och kroppsstorlek, samhällsställning, klädsel, yrke, lön, bakgrund, utseende, så är vi alla bara och enbart människor. Ibland kanske vi är utklädda till apor, ibland till lejon, men innerst inne är vi människor. Periodvis får vi för oss att det yttre betyder något som har med vårt värde att göra, men så plötsligt spricker fasaden, ytan, och vi får lov att enbart bli oss själva. Både i våra egna ögon och i andras.
--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar