Böcker och läsning (12)

Vardagen avtrubbar, utsuddar, gör oss alla vanemässiga. Litteraturen skärper, renar och förnyar.

(okänd)

Hellre barfota än boklös. 

(okänd)

Borg i Båstad

Byggnader (81): Båstads havsbad

Böcker och läsning (11)

Man har alltid en tendens att berömma en tjock bok, bara för att man tagit sig igenom den. 

(Edward Morgan Forster)

Mina böcker är min bästa tröst i ensamheten. Ingenting ger mig så god hjälp mot sorgsna tankar som böcker, de fördriver dem och ger mig andra istället. 

(okänd)

Bild från pixabay.com

Böcker och läsning (10)

Jag tror att vi ska läsa böcker som sårar oss och genomborrar oss. En bra bok skall vara ishackan till den frusna sjön inom oss.

(Franz Kafka)   

Läsning är för själen vad motion är för kroppen. 

(Sir Richard Steele)

Bild från pixabay.com

Visste du detta (66): impertinent

Håkan Nesser är en av våra främsta svenska författare i de genrer han rör sig (mycket subjektiv uppfattning!). Och i hans böcker förekommer gamla goa ord och uttryck som knappast går att finna hos någon annan (förmodligen en mycket ovetenskaplig uppfattning, min egen upplevelse). Och jag finner stort nöje i att stanna upp inför orden och söka mig djupare in i ordens och språkets vägar och eventuella irrvägar. 

Denna gång (från boken Schack under vulkanen) är turen kommen till ordet  impertinent. Smaka på det. impertinent. Synonymer till ordet lär vara: irrelevant, näsvis, oförskämd, påträngande, uppnosig, ovidkommande. 

Här några exempel på hur ordet impertinent kan användas:

Varför så impertinenta frågor?.

Den vedervärdige journalisten Ångström hade ringt i början av veckan och ställt en rad impertinenta frågor om Projekt Kalle.

Hon slår ner blicken och öppnar munnen för att säga något, och jag antar att hon försöker formulera en ursäkt för sin något impertinenta fråga.

Och nu: varsågod och använd det och berika ditt språk! 😋

Böcker och läsning (9)

Bild från pixabay.com

Inga möbler är så tjusiga som böcker. 

(Sydney Smith)

Jag betraktar livet som en god bok. Ju längre man läser, desto mer begriper man handlingen. 

(Franz Kafka)

GDPR

En fönsterglugg i Österrike

Kan GDPR betyda:

Goda Dagar På Riktigt

Glöm Det Pressande Racet

Godhet Dagligen På Resan

Glimmar Dagarna Påtagligt Rosenröda

Glömska Där Principen Råder

Gör Det Präktiga Rimligt

?

Inbjudande gästhamn

Visste du detta (65)? Härmfågel (Mockingbird)

Härmsångare (Hippolais icterina) är en fågel som tillhör familjen rörsångare (Acrocephalidae) som tidigare ingick i familjen sångare. Den häckar från Centraleuropa och Skandinavien österut genom Asien till Altaj. Vintertid flyttar den till tropiska Afrika. Arten är mycket lik och nära släkt med den västligare polyglottsångaren. IUCN kategoriserar den som livskraftig. På engelska heter den mockingbird.

Härmsångaren är en medelstor sångare som mäter 12–13,5 cm och väger 14–20 gram. Den har ganska stort huvud, långa vingar och ganska kort, tvärt avskuren stjärt. Könen är lika tecknade med grågrön ovansida och jämnt ljusgul undersida. Den har blygrå ben och lång bredbasig näbb med orange undre och grå övre näbbhalva. Härmsångaren är till utseendet mycket lik polyglottsångaren som ersätter dess utbredningsområde i sydvästra Europa. 

Förutom skillnader i sång har härmsångaren mycket längre handpenneprojektion (lika lång som tertiallängden), tydligt ljuskantade armpennor som skapar en ljus vingspegel på den hoplagda vingen och polyglottsångaren har brunaktiga eller gråbruna ben. Juvenilen om hösten har en något ljusare fjäderdräkt.

Härmsångarens lockläte på häckningsplats låter ungefär "tä-tä-hyi" och vid oro ger den ifrån sig korta serier med "tä tä tä..." Dess sång är snabb (dock långsammare än kärrsångaren) och ljudlig och den väver in härmningar av andra arters sång. Trots sitt namn är den dock inte lika skicklig imitatör som exempelvis kärrsångaren. Ett återkommande sångläte är nasala gnälliga toner "gie gie gie" som kan associeras med lätet från en delfin. Den väver även in sitt igenkännbara lockläte i sången. Eftersom den tillbringar vinterhalvåret, i Afrika, kan den även under sommartid i Sverige väva in härmningar från afrikanska fågelarter vilket gör att fågelskådare med stor kunskap om fågelsång i vissa fall kan utröna var i Afrika en individ övervintrat.

Källa och läs mer: https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rms%C3%A5ngare 

Snacka om gung... Mockingbird... 

med JamesTaylor och Carly Simon

Våga darra

Stinissen skriver  om detta: 

Men helighet utesluter inte rädsla. Istället för att dansa fram till himlen kan man också darra sig fram dit. Och det är inte säkert att det är mindre fullkomligt. Gud har själv valt att vara svag och sårbar.

Ett mod som säger: jag vågar darra.

Jesus själv ängslades och ropade ut sin nöd och ångest. Han förväntar sig inte att vi med överlägsen oberördhet ska gå våra smärtor till mötes

---------------------------------

Asplöv asplöv på grenen där

Asplöv, asplöv på grenen där 

säg mig vem som räddast i världen är.

Den som darrar under vindens tjut

eller den som flyr genom grinden ut.

Den som inte vågar stanna för att se in i

sig själv och det som finns dolt inuti

eller den som fattar mod och förblir sann

mot det som hon är och vill och som hon kan.

Att vara ett löv som rör sig

är inte att vara rädd,

det är vara vid liv och på djupet - 

ha kontakt med sitt inre

fast det ibland känns som att vara på väg till stupet.

Att darra i förtröstan och lugn

när själen är tom och tung

att ha kontakt med sitt innersta liv

att våga ta modiga, osäkra och ovana kliv.

Ett asplöv med liv.

Visste du detta (64)? Fågel Fenix

Bild från pixabay.com

Fenix (av grekiskans φοῖνιξ (phoinix), "purpurfärgad"), även Fågel Fenix, är en mytisk fågel med en rad legender från olika kulturer förknippade med sig, och var en helig fågel i det forntida Egypten. Den sägs återfödas ur askan av elden den brann upp i.

Historia 

Fenix avbildades lik en örn, med röda och gyllene fjädrar. Dess hemvist var, enligt Herodotos, i Arabien, varifrån den vart 500:e år begav sig till Heliopolis i Egypten för att i solgudens tempel begrava sin faders döda kropp, som den medförde i ett ägg av myrra. Enligt andra sagor tillreder den sig, när den kommer upp i hög ålder, ett näste ur vilket en ny fågel Fenix träder fram så snart den gamla dött. Andra sagor berättar att Fenix bränner sig själv på ett bål för att ur dess aska uppstå i föryngrad gestalt. Den gällde därför såsom en sinnebild av odödligheten.

I sin bok Om fåglarna, som skrevs under det första århundradet efter Kristus, skriver Plinius den äldre att Fenix (phoenix) är stor som en örn och har en gyllene ring om halsen, att dess kropp är purpurfärgad medan stjärten är blå med rosa prickar och att den har tofsar på halsen och en fjäderplym på huvudet. Plinius skriver vidare att när Fenix är nära att dö bygger den ett bo runt sig där den dör och att av dess märg och ben avlas en larv, vilken därefter förvandlas till en ny fågel Fenix. Plinius tillägger sedan att Fenix måhända tillhör fablerna. (källa: Wikipedia)

Min tanke om människor vilka är som fågel Fenix

Jag har mött människor under mitt liv, som liknar fågel Fenix. Inte i yttre bemärkelse förstås, utan i deras varande och existens. När de är slagna till marken, fullständigt och ur mänskligt hänseende utslagna, så reser de sig igen. De liksom "återuppstår" i en liknande skepnad som tidigare, eller i en märkbart förändrad skepnad. Det framträdande är att det verkar som om ingenting kan förgöra dem. Antingen är de väldigt ytliga, och lätt skakar av sig det som hänt, eller så är de oerhört djupa och i anden starka, att de efter en ganska kort tid återvänder till sitt "normala liv" utan att verka särskilt berörda. Oavsett vilket, framstår de för mig som fågel Fenix, som synbarligen "bränt sig till ett intet", men som ändå återuppstår, återvänder, i den gamla tappningen, eller i en något annorlunda skepnad. 

Ronneby by night

Resan inåt

Viktiga tankar från Owe Wikström, i boken Ikonen i fickan:

1600-talsfilosofen Pascal beskriver den centrifugala och centripetala rörelsen. Arbetsnarkomanen har ett sätt att distansera sig från sig själv - han anträder aldrig resan inåt. Han är till slut så jagad av yttre stimuli - han slängs bort från sig själv - att den inåtgående rörelsen och uppmärksammandet av mjuka intryck aldrig får en chans.

Genom att förbereda, färdas - och sedan minnas sin resa - blir man synlig, slipper försvinna i mellanmjölkens vaga landskap. Fartvinden gör att tillvaron är påtaglig, den känns. Kanske är de djupt ambivalenta till att deras egna vuxenpoäng långsamt växer.

Ju mer människan inser att hennes eget liv är förbiilande och kort, att tiden är förvirrad, desto viktigare blir det att regelbundet förbinda sig med platser där det Heliga har manifesterat sig. Pilgrimen söker sig mot orter som är mättade med ett högre VARA.
(intressant är att ordet religion går tillbaka till religiere, som betyder foga samman, föra ihop)

En annan metafor rör människans behov av att vara sedd, bekräftad, efterlängtad. Det hebreiska ordet för blick - ajin - betyder samtidigt källa. Och jag tänker åter på den ikons blick som jag bär med mig i fickan. Hur långt man än färdas kan man aldrig resa ifrån sig själv. Samtidigt, i närheten av ikonen är man alltid i närheten av sig själv, bekräftad av “den andres blick”. Eller - med en annan symbol - man kan dricka sig otörstig vid livets källa. *

Tomas Tranströmer kallar det inre i oss för “inomhuset”.

----------------------

Kontemplativ bön kan utgöra en motvikt till tidens centrifugala krafter.

(Stinissen)

Dikt:

En mild bris av frid

lägrar sig inom mig

en  djup längtan bort från

de krafter som för mig

vilse,

som fjärmar mig från mitt innersta.

Snurrandet.

Varje gång jag plockar ut ren 

tvätt ur tvättmaskinen

efter dess tre eller fyra centrifugeringar,

blir jag varse effekten av när livet snurrar

på för mycket och för fort.

Kläderna ligger pressade ut mot sidorna,

så långt från centrum som det går att komma.

Urvattnade, ihoppressade och liksom livlösa.

Ihoptryckta med alla de andra som 

gått samma öde till mötes. 

Odefinierbara i sitt yttre, och vätskefattiga i sitt inre.

Visserligen rena, vätskefattiga, ihoptryckta, 

med en sorts gemenskap i sitt tragiska läge,

men bortförda från centrum så långt det är möjligt.

Denna dag återvänder

längtan till ett centrum, 

till “mig själv”, 

och till “det som verkligen är jag”.

Och jag tror att det är när jag

är förenad med Honom som är

utanför Tiden,

den Evige.

Det ligger en sådan befrielse i denna längtan,

i denna erfarenhet av att släppa taget om 

stressen och centrifugalkraften.

Snurrandet.

Motvikten är tyngdlagen som låter mig stå

på mina fötter, jag flyger inte iväg,

jag känner fast mark under mig.

Vila och ro.

Brygga på Trummenäs

Visste du detta (63)? Adagio

Adagio (av ital. adagio, 'sakta') är en mycket vanlig tempobeteckning inom konstmusiken.

Termen adagio används ofta som tempoföreskrift i långsamma satser i flersatsiga orkesterverk och kammarmusikaliska verk. Den står i sådana fall ofta som rubrik för satsen ifråga (även särskilda ensatsiga stycken kan bära titeln "Adagio"). 

Mätt med metronom anses adagio motsvara 66-76 slag per minut, vilket är en aning snabbare än largo och larghetto men långsammare än andante.

Visste du detta (62)? Semiotik

Semiotik (av grekiska semeion: tecken), även kallad semiologi, är ett samlingsnamn för teorier om och studien av tecken. Semiotiken räknas tillhöra lingvistiken och studerar hur betydelser uppfattas, och mening bildas, i kommunikativa situationer, dels i tal- och skriftspråkets tecken, dels hur de förekommer i andra förmedlande resurser såsom gester, bilder, fysiska ting och biologiska processer.

Tillämpningsområdet är därmed brett och omfattar bland annat kulturyttringar, trafiksignaler, sjukdomssymptom och cellers kommunikation.

Symboler, till exempel det verbala språket, trafikljusets färger, musikens noter, vissa gester, logotyper och grafiska märken. Det logiska sambandet mellan uttryck och innehåll baseras här på överenskommelser, konventioner och kulturella vanor. 

Att studier behövs av tecken som vårt medvetande använder sig av insågs redan av John Locke som i slutet av 1600-talet uttryckte behovet av en ”doctrine of signs”. Tidigare i historien fanns tecken-teorier kopplade till teologi och medicin (tecken på gudsexistens respektive tecken på sjukdom). 

Källa och läs mer: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Semiotik 

Visste du detta (61)? déjà-vu

Vad är deja-vu?

De flesta människor har någon gång befunnit sig på en plats eller varit med om en händelse, som på ett underligt sätt känns bekant.

Det är ingen stark känsla utan mer en vag förnimmelse av att det är något som man upplevt tidigare.

Fenomenet kallas déjà-vu. Det är franska och betyder ”redan sett”. 

Bilder från Prag.

Déjà-vu beskrevs för första gången på 1880-talet. Sedan dess har man fört fram ett stort antal teorier, utan att man dock har kommit fram till någon egentlig förklaring.

Freud ansåg att déjà-vu uppträder, när en person plötsligt påminns om en fantasi. Andra har sett déjà-vu som ett symptom på dålig kontakt med verkligheten. Ingen av dessa uppfattningar har dock speciellt många anhängare idag.

De flesta anser att déjà-vu beror på spridda likheter mellan en nuvarande och en tidigare hågkommen situation.

Till exempel har den holländske psykiatrikern Herman Sno föreslagit att minnen lagras som hologram. Till skillnad från fotografier innehåller varje del av hologrammet den information som krävs för att skapa hela bilden.

Ju mindre bitar man har desto suddigare blir dock bilden. Déjà-vu uppkommer i så fall när en detalj i en aktuell upplevelse matchar en liten del av en tidigare, så att en suddig bild av gamla erfarenheter blandas med den nuvarande situationen.

Något som kanske talar för den teorin är att upplevelsen av deja-vu i regel är speciellt stark, om man är okoncentrerad, till exempel i samband med att man är mycket upphetsad, utmattad eller sjuk.

(källa: Illustrerad Vetenskap)

Stolp-lutare

Stolpen står där. Alltid. Inte hon. Hon som lutar sig mot den. Ena axeln stödjer sig mot stolpen. Det grå vattnet i fjärden rör sig stilla framför henne. Några lätta regnstänk i luften. Självklart tittar hon på sin telefon. Det gör visst alla nuförtiden. Var de än är. Vad de än gör. Hur de än mår.

Plötsligt upphör telefontittandet. Något i hennes omgivning tog hennes uppmärksamhet. Det finns hopp. Omgivningen stör. Eller väcker henne ur mobilskådandet. Det förefaller som om stolpen är hennes fasta punkt just nu. Något (någon?) att luta sig emot en stund. Kanske stämmer det. 

Trädkramare talade man om för några år sedan. Att hitta “sitt” träd att hålla om, för att ha kontakt med verkligheten. En fast punkt, som står där i ur och skur. Eller en stolpe att luta sig mot. 

Stolplutare.

Visste du detta (60)? Sommartryffel

Sommartryffel (bourgognetryffel) är en underjordiskt levande, svart tryffel som ibland kan vara delvis synlig. Fruktkroppen är upp till 10 cm stor, rundad, kompakt och tung. Ytan buktar upp i 4–6 kantiga, grova, flacka, intill varandra sittande, pyramidlika vårtor. Den mogna fruktkroppen är i genomskärning marmorerad, gulbrun med vitaktiga ådror ("kaffe med mjölk"). Som mogen har den en behaglig doft påminnande om kokt majs.

I Sverige är sommartryffeln rapporterad från cirka 30 lokaler, de flesta på Gotland, men även några enstaka fynd på Öland.  

Riv tryffeln för maximal smak i såser och smör. Hyvla tunna skivor av tryffeln som dekoration med hjälp av ett tryffeljärn eller med en vass kniv. En perfekt mogen tryffel har en vackert marmorerad snittyta i hasselnötsbrunt och vitt. Tryffel behåller både smak och doft vid frysning. 

Pris: ca 8.000 kr/kg, enligt en webbsida där man kan beställa svart tryffel. 

(källa och läs mer: https://artfakta.se/artbestamning/taxon/tuber-aestivum-1608 )

Visste du detta (59)? Härk (ren)

Ren (Rangifer tarandus) är ett arktiskt hjortdjur som förekommer på tundran och i det boreala skogsområdet i norra Eurasien, norra Nordamerika, på Grönland och på flera arktiska öar. Tidigare fanns arten även i den tempererade klimatzonen. Renen utgör den enda arten i släktet Rangifer och utmärker sig genom att vara det enda hjortdjuret där båda könen har horn. Den nordamerikanska vildrenen, caribou, är känd för att göra mycket långa säsongsvandringar i enorma hjordar. Detta har inte iakttagits hos den fennoskandiska vildrenen, men inom renskötseln förekommer långa vandringar eller transporter mellan vinter- och sommarbeten. Hanrenen kallas för tjur eller sarv och honan för ko, vaja eller simla, medan en kastrerad tjur kallas för härk. Sarv, vaja och härk är lånord från samiska medan simla är ett nordiskt ord.

Samernas namn på en rentjur (hanrenen) är sarv och på en renko (honrenen) vaja. En kastrerad rentjur kallas härk och används som dragdjur. Renen är det enda hjortdjur där både honan och hannen bär horn.

Hanrenen kallas för tjur eller sarv och honan för ko, vaja eller simla, medan en kastrerad tjur kallas för härk. Sarv, vaja och härk är lånord från samiska medan simla är ett nordiskt ord. 

(källa: Wikipedia)

Bild från Wikipedia

Hav och himmel möts vid horisonten

Böcker och läsning (8).

En stängd bok är bara en pappersbunt. 

En välskriven bok är en flygande matta som för oss in i en värld vi inte kan besöka på något annat sätt. 

(okänd tänkare)

Bild från Pixabay.com

Glittrande hamn

Böcker och läsning (7)

”Det är i böcker som kloka män söker tröst i livets strid.”
(Victor Hugo)

"En bok är som en trädgård som kan bäras i fickan."
(Arabiskt ordspråk)

Old Catfish John

Sången handlar om en gammal luffare som bodde vid floden. En orolig mamma varnar sitt barn för att vara vid floden, och framförallt: gå inte nära den gamle Catfish John. Men sonen/dottern som fick varningen gjorde precis tvärtom, och upptäckte att den gamle mannen var någon att se upp till. Inte se upp för! Njutbar musik med Nitty Gritty Dirt band och The one and only: Alison Krauss.

Tuppen och solen

Kommer inte undan denna text idag. Jag publicerade den i september 2021 första gången.
Tror att någon behöver läsa den igen.

Det finns en saga om en tupp som trodde att han genom att gala fick solen att gå upp. Han inbillade sig att om han en dag skulle glömma att gala, skulle solen stanna kvar under horisonten. 

Det finns människor som inbillar sig att de genom goda gärningar och fromma övningar lockar fram Guds kärlek. Men liksom det är de första solstrålarna som får tuppen att gala, så är det med Guds kärlek som väcker människan till liv.     

          
(Wilfrid Stinissen) 

Tänk att få släppa all kramp och alla krav för att "förtjäna" Guds kärlek. Johannes skriver i sitt första brev i Boken: vi älskar, därför att han först har älskat oss.