Sköna färger och former på stiftsgården Lilleskog, Alingsås
tisdag 15 juli 2014
måndag 14 juli 2014
söndag 13 juli 2014
På håll
Regnet öser ner över törstiga gräsmattor, åkrar och skogar. På håll ser det uppfriskande ut. Regnet behövdes nu - om jag ska se till naturens bästa. På håll kan havet vissa dagar se väldigt inbjudande ut, och när man kommer nära eller åker ut med båten märker man att vågorna och vinden var kraftigare än vad det såg ut på håll. Här i Sverige har vi sett fotbolls-VM på håll, via satellit och datalänk. Det har understundom varit en njutning, ibland en plåga. Det senare speciellt med tanke på värdnationen Brasiliens två sista matcher. Fiasko. Landssorg. Skällsord. Skandal. Omval av presiden. Tränarbyte. Nästan nationellt upplopp. Flaggorna på halv stång. Gråtande ögon i storbild. På håll känns det nästan överdrivet - det är en idrott vi pratar om. Men mitt i fotbollens Mecka, där känns det nog som sorg, bedrövelse och fiasko. En hel nation är drabbad. Och jag säger: stackars Scolari och pojkarna i laget.
I Frankrike pågår Tour de France. På håll kan jag följa det via Eurosport. Plågsamma klättringar i de franska alperna. Snitthastigheter på c 40-45 km/tim. I 20 mil! Under 21 dygn.
På ön där jag bor har det nu i helgen varit musikfestival. Ca 20.000 besökare sägs ha varit här, där det annars bor ca 1600 personer. Bilar, poliser, ungdomar, vuxna, äldre personer, ponchos, båtar, paraplyer, musik, ölburkar, sprit, sång, regn, sol, tältläger, vandrarhemssovande, husvagnar och husbilar, Ulf Lundell, Agnes, Timbuktu, Joddla med Siv, Kräk, Caj, och mycket mera och många flera. Allt i en enda salig eller osalig röra. På håll betraktar jag denna syn, hör dessa ljud, märker dessa fenomen. Och på håll kan jag känna att allt är ok. Men jag deltar inte. Till det står inte min lust. Och jag ber inte om ursäkt för det. Det räcker på håll. Alla gör sitt val (hoppas jag). Ibland när jag åker förbi “festplatsen” under festivaldagarna, undrar jag vad alla gör här? Det förefaller vara väldigt många intressen som inte handlar om ett gediget musikintresse som för människor hit. Kanske är det stämningen, festen, maten, gemenskapen, firandet, drickandet eller tonerna som får människor från när och fjärran att leta sig ut hit från E22:an. På håll ser jag att festen idag är över och skräpplockarnas tid har börjat.
Det känns skönt att sitta här denna söndagsmorgon och skriva lite om allt, lite på håll. Det känns lite som han som kände sig så glad och lycklig över allt han inte behövde köpa när han gick och såg i skyltfönstren utmed affärsgatan i en stad. Och även idag väljer jag själv vilket av allt som jag vill göra nära, inte på håll. Vilket jag själv önskar och vill. En egen väg, ett eget val, meningsfulla möten och aktiviteter. På håll är bra många gånger. Det ger perspektiv och space, möjlighet till realism och att kunna se horisonten. Alla har sin väg. Nära eller på håll.
I Frankrike pågår Tour de France. På håll kan jag följa det via Eurosport. Plågsamma klättringar i de franska alperna. Snitthastigheter på c 40-45 km/tim. I 20 mil! Under 21 dygn.
På ön där jag bor har det nu i helgen varit musikfestival. Ca 20.000 besökare sägs ha varit här, där det annars bor ca 1600 personer. Bilar, poliser, ungdomar, vuxna, äldre personer, ponchos, båtar, paraplyer, musik, ölburkar, sprit, sång, regn, sol, tältläger, vandrarhemssovande, husvagnar och husbilar, Ulf Lundell, Agnes, Timbuktu, Joddla med Siv, Kräk, Caj, och mycket mera och många flera. Allt i en enda salig eller osalig röra. På håll betraktar jag denna syn, hör dessa ljud, märker dessa fenomen. Och på håll kan jag känna att allt är ok. Men jag deltar inte. Till det står inte min lust. Och jag ber inte om ursäkt för det. Det räcker på håll. Alla gör sitt val (hoppas jag). Ibland när jag åker förbi “festplatsen” under festivaldagarna, undrar jag vad alla gör här? Det förefaller vara väldigt många intressen som inte handlar om ett gediget musikintresse som för människor hit. Kanske är det stämningen, festen, maten, gemenskapen, firandet, drickandet eller tonerna som får människor från när och fjärran att leta sig ut hit från E22:an. På håll ser jag att festen idag är över och skräpplockarnas tid har börjat.
Det känns skönt att sitta här denna söndagsmorgon och skriva lite om allt, lite på håll. Det känns lite som han som kände sig så glad och lycklig över allt han inte behövde köpa när han gick och såg i skyltfönstren utmed affärsgatan i en stad. Och även idag väljer jag själv vilket av allt som jag vill göra nära, inte på håll. Vilket jag själv önskar och vill. En egen väg, ett eget val, meningsfulla möten och aktiviteter. På håll är bra många gånger. Det ger perspektiv och space, möjlighet till realism och att kunna se horisonten. Alla har sin väg. Nära eller på håll.
lördag 12 juli 2014
fredag 11 juli 2014
Kärlekskursen
Är titeln på en bok, skriven av Anita Goldman. Den har två trådar: den ena kallar hon Guds kök och den andra Rummet med den gula soffan. De två trådarna vävs dock ihop på ett ganska märkligt sätt. Köket där alla kryddor, grönsaker och maträtter bearbetas och iordningsställs vävs samman med en annan process, inom huvudpersonen. Växandet i den sörmländska trädgården i det överdådiga huset är en metafor för det som händer på insidan av henne under en tidsperiod av ungefär 3 år.
Boken handlar om det förbjudna: kärlek mellan klient och terapeut. Att det är fråga om en kurs, betyder att författaren lär sig spelet om hjärtat. Varandras hjärtan, varandras innersta. Boken handlar om författaren själv. Katja Kisch är Anita Goldman. Sviken, övergiven, lämnad i 45-årsåldern, beskriver hon vad som sker inom henne.
Hon väver samman sitt liv med mytologi, religion och växtriket på ett ibland övertydligt sätt, men det var kanske så hon upplevde denna tid - hon blev ett med de historiska beskrivningarna av inre processer och kamp, och hon blev ett med naturens växande. Som läsare rycks jag med i hennes levande berättande och boken går mot ett klimax, och det är tidvis omöjligt att lägga ifrån sig den. Men när klimax är nått - när de får varandra, eller snarare: de ger sig till varandra - så är förtrollningen bruten, laddningen är borta, paradiset förlorat, antiklimax är nått. Boken visar i all sin ärliga nakenhet att spänningen och det lockande fullständigt förlorar sin kraft i det ögonblick som de ger efter. Och i sanningens namn är det terapeuten som ger sig, efter år av inre styrka, tålamod och en bergfast hållning. Hon gör en jämförelse mellan sina otaliga ord i mail och i terapisituationen, med skapelseberättelsen i bibeln, där det står “Gud sade, och det blev….”. Precis så blev det i relation till terapeuten S i boken: hennes ord uttalades, gång på gång, och de skapade något som ledde till något. Något som blev en sorts relation, en explosion av känslor, en räcka av möten och någon form av kärlek.
Tyvärr blev eftersmaken inte lika god som själva erfarenheten när hennes kamp om honom var över. Och efter läsningen vet jag inte om det som Anita Goldman berättar om är något positivt för henne eller inte. Erfarenheten är i sig själv ett tydligt vittnesbörd om en inre kamp och en befriande process som var nödvändig och viktig för henne, men själva relationen blev mer en hävstång för att lyftas ur ett destruktivt tillstånd. Och det kanske är det detta som är hennes poäng: det var en kurs i kärlek som visade både på “kärlekens” framsida och baksida, en kurs som ledde till diskurs. Dvs. hon insåg vad som verkligen låg bakom det hon trodde var kärlek. Någon som såg henne, någon som bekräftade henne, någon som vågade gå med henne i hennes innersta tankar och som tog emot henne för den hon var. Och då var vägen öppen för alla sorters känslor.
Läs den! Den ger insikt.
Boken handlar om det förbjudna: kärlek mellan klient och terapeut. Att det är fråga om en kurs, betyder att författaren lär sig spelet om hjärtat. Varandras hjärtan, varandras innersta. Boken handlar om författaren själv. Katja Kisch är Anita Goldman. Sviken, övergiven, lämnad i 45-årsåldern, beskriver hon vad som sker inom henne.
Hon väver samman sitt liv med mytologi, religion och växtriket på ett ibland övertydligt sätt, men det var kanske så hon upplevde denna tid - hon blev ett med de historiska beskrivningarna av inre processer och kamp, och hon blev ett med naturens växande. Som läsare rycks jag med i hennes levande berättande och boken går mot ett klimax, och det är tidvis omöjligt att lägga ifrån sig den. Men när klimax är nått - när de får varandra, eller snarare: de ger sig till varandra - så är förtrollningen bruten, laddningen är borta, paradiset förlorat, antiklimax är nått. Boken visar i all sin ärliga nakenhet att spänningen och det lockande fullständigt förlorar sin kraft i det ögonblick som de ger efter. Och i sanningens namn är det terapeuten som ger sig, efter år av inre styrka, tålamod och en bergfast hållning. Hon gör en jämförelse mellan sina otaliga ord i mail och i terapisituationen, med skapelseberättelsen i bibeln, där det står “Gud sade, och det blev….”. Precis så blev det i relation till terapeuten S i boken: hennes ord uttalades, gång på gång, och de skapade något som ledde till något. Något som blev en sorts relation, en explosion av känslor, en räcka av möten och någon form av kärlek.Tyvärr blev eftersmaken inte lika god som själva erfarenheten när hennes kamp om honom var över. Och efter läsningen vet jag inte om det som Anita Goldman berättar om är något positivt för henne eller inte. Erfarenheten är i sig själv ett tydligt vittnesbörd om en inre kamp och en befriande process som var nödvändig och viktig för henne, men själva relationen blev mer en hävstång för att lyftas ur ett destruktivt tillstånd. Och det kanske är det detta som är hennes poäng: det var en kurs i kärlek som visade både på “kärlekens” framsida och baksida, en kurs som ledde till diskurs. Dvs. hon insåg vad som verkligen låg bakom det hon trodde var kärlek. Någon som såg henne, någon som bekräftade henne, någon som vågade gå med henne i hennes innersta tankar och som tog emot henne för den hon var. Och då var vägen öppen för alla sorters känslor.
Läs den! Den ger insikt.
torsdag 10 juli 2014
Sommarintryck
Gick upp tidigt och klädde mig. Det betyder iklädande av t-shirt, badbyxor, keps, flytväst och gympadojor. Jag skulle flytta min båt till en annan hamn där den kan ligga i lugn och ro över denna helg när ön där jag bor invaderas av ca 20.000 personer. Det är musikfestival på ön. Roligt för många. Mindre roligt för många. Lundell, Agnes, Timbuktu m.fl. gör oss den äran att komma hit, naturligtvis mot betalning.
Båtflytten och miljön kändes viktigare för min del. Att cykla ner till båten kl. 8 på morgonen, iklädd nämnda tygstycken, starta motorn och känna vinden och vågornas kraft, solen som skiner och att det är sommar. Och till råga på allt: semester! Ledigt. Inga plikter. Bara avkoppling. Redan så här tidigt på dagen blåser det 10 m/sek och det är grov sjö den lilla sträcka jag körde båten från östra sidan till norra. Men det viktigaste: det är sommar, det är värme, det är sol, det är skönt.
Jag känner mig privilegierad. Att få vara. Just nu.
Båtflytten och miljön kändes viktigare för min del. Att cykla ner till båten kl. 8 på morgonen, iklädd nämnda tygstycken, starta motorn och känna vinden och vågornas kraft, solen som skiner och att det är sommar. Och till råga på allt: semester! Ledigt. Inga plikter. Bara avkoppling. Redan så här tidigt på dagen blåser det 10 m/sek och det är grov sjö den lilla sträcka jag körde båten från östra sidan till norra. Men det viktigaste: det är sommar, det är värme, det är sol, det är skönt.
Jag känner mig privilegierad. Att få vara. Just nu.
onsdag 9 juli 2014
tisdag 8 juli 2014
måndag 7 juli 2014
onsdag 2 juli 2014
Vivian Maier
Vivian Maier, född 1 februari 1926, död 21 april 2009 var en amerikansk gatufotograf, som föddes i New York men växte upp i Frankrike, och efter att ha återvänt till USA, arbetat i cirka 40 år som barnflicka i Chicago. Under dessa år tog hon cirka 100 000 fotografier, mest på människor och stadslandskapet i framför allt Chicago, även om hon reste runt och tog bilder över hela världen.Amatörhistorikern och chicagobon John Maloof fann av en händelse en låda med 400 av Vivian Maiers negativ och har efter det spårat och köpt in ytterligare cirka 140 000 av hennes negativ plus mycket av hennes efterlämnade ägodelar. Han arbetade 2012 med en dokumentär om hennes liv.
Se hennes fantastiska gatubilder från Chicago och andra platser på 1950-1960-talet: http://www.vivianmaier.com/
Källa: Wikipedia
Se dokumentären om henne på SVT Play:
http://www.svtplay.se/video/2136866/k-special/vivian-maiers-okanda-bildskatt
Almedalen
Nu samlas de igen i Almedalen.
Vem ska i år för bästa löftet få dekalen,
erhålla pokalen?
De har samlats i Almedalsbiennalen
(som dock hålls varje år här i blomstersalen)
och plockat ihop politiskt stoff och personpinalen
för att kunna väga och mäta varandra med populistlinjalen.
De återkommande kvalen
med den ångestfyllda spiralen
att hålla reda på siffrorna och talen
statistiken, kurvorna och pekoralen.
Förmågan att ta hål på skalen
och sortera bort värsta politikerskvalen,
inte rädas värsta rivalen
utan kliva upp på tribunalen,
hålla de eldfängda och fängslande talen
som förhoppningsvis inte ätits upp av malen
så att kontentan och slutprodukten av talen
här i dalen
leder ända fram till seger i septemberfinalen.
Vem ska i år för bästa löftet få dekalen,
erhålla pokalen?
De har samlats i Almedalsbiennalen
(som dock hålls varje år här i blomstersalen)
och plockat ihop politiskt stoff och personpinalen
för att kunna väga och mäta varandra med populistlinjalen.
De återkommande kvalen
med den ångestfyllda spiralen
att hålla reda på siffrorna och talen
statistiken, kurvorna och pekoralen.
Förmågan att ta hål på skalen
och sortera bort värsta politikerskvalen,
inte rädas värsta rivalen
utan kliva upp på tribunalen,
hålla de eldfängda och fängslande talen
som förhoppningsvis inte ätits upp av malen
så att kontentan och slutprodukten av talen
här i dalen
leder ända fram till seger i septemberfinalen.
tisdag 1 juli 2014
“Begränsningarnas tyranni” eller att gå på Skrivarkurs
En spännande helg ligger bakom. Skrivarhelg med författaren Anita Goldman. Vi var ett tiotal deltagare från skilda delar av landet. Det är alltid spännande att möta nya människor och nya miljöer och denna helg var den extra kryddan vårt gemensamma intresse: att skriva. Vi fick tillfälle att skriva en rad olika texter om skiftande ämnen, varierande teman, olika infallsvinklar och utifrån vårt eget eller någon annans perspektiv. Nyttigt och svårt. Spännande och nytänkande. Vi fick skrivartips, lästips och råd, kommentarer till våra texter, läsa våra texter högt för varandra och samtala om olika stilar och former och innehåll. Ibland jobbigt, ibland mycket roligt. Framförallt omtumlande, överraskande och lärorikt i en skön blandning. Jag upptäckte vad nyttigt det är att stötas och blötas mot andra. Det är så lätt att köra fast i ett eget spår som blir allt djupare och djupare när man hela tiden sitter på sin egen kammare och skriver.
I gruppen gick vi in i denna gemenskap och vi utgick inte i vår första fråga till varann varifrån vi kom eller vad vi jobbade med, utan “vem är du?” och det kändes välgörande och befriande att ha ett annat ingångsvärde. Det gav också tyngd och mening åt lyssnandet på de andras texter. Vi kände oss som nybörjare allihop. En nyttig känsla. Men också en stor utmaning att gå vidare i att formulera tankar till ord och till text. Att skriva - inte som någon i förväg frågade mig, lätt fördomsfullt - “ska du bli författare?”, utan att skriva för livet, för att jag vill. Alla har sin väg, sina uttryckssätt, sitt inre, sina mål. I en av Anita Goldmans böcker fäste jag mig snabbt vid en formulering: “Vi böjer oss under begränsningarnas tyranni och bekänner oss till saknadens evangelium.” Den här kursen var för mig en motvikt till det. Den gav verktyg för tanken att inte böja mig för alla begränsningar man kan känna av i yttre eller inre bemärkelse och att jag inte behöver bekänna mig till ett “evangelium” (läs: ett budskap) som är präglat av avsaknad eller brist på förmåga, lust, initiativ, mod, ryggrad, mod att våga gå vidare eller att låta omständigheter och andras fördomar, ointresse eller skepticism styra mitt liv. Kursen var på flera vis ett sätt att ta mig på allvar.
I gruppen gick vi in i denna gemenskap och vi utgick inte i vår första fråga till varann varifrån vi kom eller vad vi jobbade med, utan “vem är du?” och det kändes välgörande och befriande att ha ett annat ingångsvärde. Det gav också tyngd och mening åt lyssnandet på de andras texter. Vi kände oss som nybörjare allihop. En nyttig känsla. Men också en stor utmaning att gå vidare i att formulera tankar till ord och till text. Att skriva - inte som någon i förväg frågade mig, lätt fördomsfullt - “ska du bli författare?”, utan att skriva för livet, för att jag vill. Alla har sin väg, sina uttryckssätt, sitt inre, sina mål. I en av Anita Goldmans böcker fäste jag mig snabbt vid en formulering: “Vi böjer oss under begränsningarnas tyranni och bekänner oss till saknadens evangelium.” Den här kursen var för mig en motvikt till det. Den gav verktyg för tanken att inte böja mig för alla begränsningar man kan känna av i yttre eller inre bemärkelse och att jag inte behöver bekänna mig till ett “evangelium” (läs: ett budskap) som är präglat av avsaknad eller brist på förmåga, lust, initiativ, mod, ryggrad, mod att våga gå vidare eller att låta omständigheter och andras fördomar, ointresse eller skepticism styra mitt liv. Kursen var på flera vis ett sätt att ta mig på allvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)