En låda med lemonad (14)

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Trumpeten i facket i lemonadlådan representerar förstås musiken och dess betydelse och inverkan på mitt liv. Från det att jag var en liten grabb så har jag uppskattat musik och sång, instrument, och att musicera med andra, men också alldeles själv. De första gitarrlektionerna fick jag av min mamma. Jag lärde mig traggla ackord på en liten röd, stålsträngad Levin med på tok för gamla strängar som för länge sedan tappat klangen, även om de kunde leverera en och annan stämd ton. Framförallt lärde jag mig spela och sjunga på samma gång. Och mina fingrar fick - i början nästan blödande - träna och huden förtjockas så att nästan vilken annan gitarr som helst kändes lättspelad. Det är bra att träna i uppförsbacke, då känns raksträckorna väldigt enkla. Det lärde jag mig då i 12-årsåldern.

Att spela och sjunga har betytt väldigt mycket för mig genom livet. Och gör det fortfarande. Dagligen tar jag gitarren och spelar något, sjunger något, nynnar något, lär mig något. Jag vet inte hur många gånger jag känt att sinnesstämningen förändrats till det bättre när jag spelar och sjunger. Och när livet känts jobbigt, har en sång eller melodi, uttryckt sorgen eller längtan och ändå påverkat mig i positiv riktning. Allt detta är viktigt. Att sången och musiken varit och är en vital del i mitt liv. Och att detta kan komma till nytta och glädje både i mitt eget privata liv, men även inför eller tillsammans med andra människor som jag möter i olika sammanhang.

Periodvis lyssnar jag en del på musik - förstås. Jag är allergisk (faktiskt!) mot en ständig ljudmatta i bakgrunden i köket, i bilen, i affärerna, på jobbet. Om jag lyssnar på musik, då vill jag LYSSNA. Gärna med headset eller hörlurar - för att kunna njuta fullt ut, och lyssna in nyanser, riff, basgångar, hur musiken byggts upp. Jag är mer av user eller doer, än consumer (konsumerare) av musik. Är det musik påslaget hela tiden, blir jag bara trött eller störd och känner att jag inte är rättvis mot musiken, musikern eller sångaren. Jag tror mig veta att den "ljudkultur" som finns i omvärlden även har slagit igenom när det gäller musik. Det ska låta hela tiden. Och då blir musiken bara som ett allmänt surr, inte musik. För min del gäller detta även om TV:n är påslagen: då dras min blick dit och jag vill se och höra, och fokusera på det som sägs och rör sig. Inte ha den på "bara för att".... och sen sitta och prata och surra om allt möjligt annat. Då är det väl bättre att stänga av både bild och ljud.

Jag ser det inte som viktigt - om jag sjunger eller spelar en välkänd låt med vissa särskilda karaktärsdrag - att jag framför den som en exakt kopia av ursprungsversionen. Som något slaviskt, annars är det "ingen idé" - jo, jag anser att det är stor idé att framföra den fina låten, men med en personlig prägel. Sen kan det å andra sidan vara en utmaning att lära sig en låt exakt som originalet, men då är det mer en fråga om "kan jag lära mig detta?", än ett personligt framförande av låten. Hoppas du förstår vad jag menar. Så tänker jag. Du får tänka som du vill eller kan. Respekt.

Musik är underbart och mycket meningsfullt.

Här är en underbar låt med James Taylor:  

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (13)

I det mest centrala facket i lemonadlådan finns en lite kompass. Du vet en visare med pil i båda ändarna, en svart och en röd.

Wikipedia: Första regeln som är baskunskap för att förstå och kunna lära sig använda en kompass är att kompassens röda nål alltid pekar mot norr. Runt kompasshuset finns en cirkel med gradbeteckningar som du kan vrida och som används när man tar ut en kurs.

Idén med en kompass är givetvis att alltid kunna hålla sig på rätt kurs, och hitta till det mål man vill nå. Den röda nålen visar alltid mot norr, och den visar åt det hållet, oavsett hur dess bärare tänker eller mår, oavsett hinder i vägen eller gropar och stup, ord eller argument, ilska eller rädsla. En fast riktning, oavsett yttre och inre betingelser.  För mig representerar den just detta: en inre hållning eller inställning som alltid leder åt rätt håll, håller mig alltid på rätt kurs. En inre kompass som, om jag inte tillåter störande magneter och annat att manipulera den, gör att jag faktiskt gå vidare i mitt liv, trots yttre hinder, inre ambivalens och förvirring, av den enkla anledning att jag har kompassen i mitt inre, som alltid pekar åt rätt håll. Och med rätt håll menar jag det som är sant och rätt för mitt liv. Vi talar ibland om att missa målet, och det tror jag kan ske om den inre kompassen - det som är nedlagt inom mig av evighet och kontakt med min själ, och det andliga - inte får chans att styra och leda mig, utan andra faktorer och tyckanden styr över mig.  Det kan bara starka viljor i omgivningen, bekräftelsebehov, rädsla, och mycket annat som får ta överhanden. Jag tror fullt och fast på möjligheten att det inre, den inre kompassen, kan få vägleda mig rätt. Listen to your heart.

Det är därför jag reagerar starkt på t.ex. att om ledare eller chef "misslyckas" på något sätt eller inkonsekvent, att vi andra då plötsligt ska lägga oss platt ner och säga eller tänka: "ja, kan hon eller han göra så, varför ska då jag inte göra det?" Då känner jag att jag övergett min egen inre kompass och låter annat forma mig och agera utifrån något annat än mitt egentliga jag.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (12)

Symbolernas symbol: Eiffeltornet i Paris, i miniatyr.
Lär mer på Wikipedia >>https://sv.wikipedia.org/wiki/Eiffeltornet

Jag tror att det var 2008, en bussresa till Frankrikes huvudstad, Paris. I september månad. En fin resa med många fina upplevelser och platser. Jag återvänder gärna dit igen. Det finns mycket att tänka tillbaka på, och gärna uppleva igen. Resesällskapet besökte alla de kända - och mindre kända - platserna och byggnaderna i Paris under de dagar vi var där. Ett minne som särskilt fastnat är de besök som gjordes i Notre Dame (https://sv.wikipedia.org/wiki/Notre-Dame_de_Paris) och Sacré-Cœur (https://sv.wikipedia.org/wiki/Sacr%C3%A9-C%C5%93ur).

Mäktiga upplevelser, var och en på sitt eget vis. Notre Dame är storslaget och det finns många associationer om Ringaren av Notre Dame och andra historiska, litterära och teologiska aspekter på denna plats. Inne i den storslagna byggnaden mötte mig massor med människor, symboler och mängder av snurrställ med vykort och andra till-salu-ting längs långsidorna. Och turister - väldigt många turister. Jag fick tyvärr en känsla av kommersialism i Notre Dame, och hade en märklig eftersmak i sinnet när jag tog mig därifrån.

Bild från pixabay.com

Senare samma dag, tog oss bussen upp till Mont Martre, förbi glädjekvarter och annat, upp på höjden där den kritvita Sacré-Cœur ligger. Det heliga hjärtat. Det var i skymningen. Utanför, i den stora trappan, satt mycket folk, bl.a studenter med gitarr och en av dem som sjöng stilla Cohens sång Halleluja. Vi tog oss in i kyrkan och en helt annan stämning mötte mig därinne, än i Notre Dame. Inte mycket fotograferande och inte många snurrställ, utan 100-tals tända värmeljus i olika kulörter, en nunnekör som sjöng koraler a cappella, unga och äldre människor  försänkta i stilla bön i bänkraderna, en del människor sittande, andra på knä. Det var en mäktig stämning, en stund av förundran och beundran, stillhet, ro och i någon mening ett mottagande av frid och utandning. Så länge mitt minne finns kvar, kommer dessa bilder, denna känsla, denna afton, att leva inom mig. Jag kan fortfarande - 11 år senare - känna i min kropp och själ, den frid jag upplevde den kvällen. Ett ögonblick som aldrig upphör.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (11)

En  häpen apa finns i ett av facken i lemonadlådan. Den himlar med ögonen och har en liten krona på huvudet, och sitter pladask och ser lite överrumplad ut med rund, gapande mun. Den lilla apan med den överraskade minen, påminner mig om en liten berättelse som handlar om självkännedom, rädsla, och att vi alla sitter i samma båt.

Det hela utspelade sig på cirkus. Massor med barn och vuxna hade bänkat sig kring den runda scenen och clowner, hästar och akrobater uppträdde. Det bars in en stor bur och den placerades i mitten, där skulle en människa utklädd till apa befinna sig, samtidigt som ett stort och läskigt lejon. Apan var redan där och gjorde sina konster, till barnens stora glädje. Alla väntade på den spännande stunden när lejonet skulle släppas in i den enorma buren. Så kom stunden, och orkestern började spela sådan där musik som förhöjer spänningen, och allas förväntningar ökade, man tänkte: hur kommer detta att gå? Kommer apan och lejonet överens? Kommer apan att bli uppäten inför publik? Alla applåderade och skrek, om vartannat. Spänningen steg. Dörren till buren öppnades, och lejonet smög in i buren.    Stor och stark, skrämmande och vacker. Orkestern spelade högre och mer intensivt. Lejonet fick syn på apan och rörde sig långsamt mot den, apan stod längst bort i buren på darriga ben och såg allmänt ynklig ut. Musiken blev alltmer intensiv, lejonet rörde sig mot apan, apan tryckte sin rygg mot burens stängsel, allt blev mer och mer spännande och intensivt. Så började trummisen spela vilda virvlar, och alla förstod att snart kommer någonting att hända. Lejonet började springa fram emot apan, som la sig platt på rygg i rena förskräckelsen, musiken spelades högt, publiken skrek av förtjusning eller förfäran, lejonet hoppar mot apan i någon sorts attack, visar sina tänder och ryter, till både apans och publikens stora rädsla...

När apan öppnar ögonen och ser uppåt och möter lejonets ögon, så hörs något oväntat. Apan ser in i lejonets ögon och ser att munnen rör sig långsamt, och publiken hör inget förutom musiken och skriken, men apan hör lejonet viska: var inte rädd, jag är också en människa.

Den mest tuffa person är också bara en människa. Det har livet lärt mig. Trots de yttre attributen och kroppsstorlek, samhällsställning, klädsel, yrke, lön, bakgrund, utseende, så är vi alla bara och enbart människor. Ibland kanske vi är utklädda till apor, ibland till lejon, men innerst inne är vi människor. Periodvis får vi för oss att det yttre betyder något som har med vårt värde att göra, men så plötsligt spricker fasaden, ytan, och vi får lov att enbart bli oss själva. Både i våra egna ögon och i andras.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (10)

Såsom i en spegel. Den lilla dosan med en spegel handlar om ödmjuk självkännedom. Den handlar om att vi måste se sanningen om oss själva. Det avgörande i att se oss själva för att kunna se på andra på ett sunt och balanserat sätt. Tål man inte skuggorna hos andra, kanske det beror på att man inte sett sina egna skuggor. Om jag inte älskar mig själv, hur ska jag då kunna älska någon annan? Om jag inte kan se mig själv i spegeln och där se både det som är positivt och negativt, hur ska jag kunna se nyanserat på andra människor? Om jag har en realistisk bild av ljuset och mörkret i mitt egen liv, då finns det en ärlig chans att att jag kan möta andra på ett lika realistiskt sätt.

När en kvinna skulle stenas av den uppretade hopen av fariséer, fick de möta budskapet: den som är utan skuld, han kan kasta första stenen - och det blev förunderligt tyst, och inga stenar kastades, snarare tappade man stenbumlingarna på sina egna fötter.  Det är en viktig lärdom att förstå att även solen har fläckar. Även den främsta ljuskällan, med en förtärande temperatur, ändå har fläckar. Och den skiner ändå. På samma sätt kan det vara med våra liv. Självkännedom som leder till en sann och sund ödmjukhet, leder till sann kärlek och omsorg om andra, för vi är alla i samma situation och på samma nivå: vi är människor som behöver hjälp.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem vackrast i världen är...
Läs mer om Bröderna Grimms saga, som de tecknade disneyfigurerna Snövit och de sju dvärgarna bygger på, och varifrån orden kommer:
>>https://sv.wikipedia.org/wiki/Sn%C3%B6vit

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (9)

Den lilla symboliska vikten till vänster på andra raden talar om vikt. Något viktigt. Vad som är viktigt i livet. Jag tror på jämvikt mellan synligt och osynligt, högt och lågt, materiella saker och andliga ting. En balans, eller jämvikt, är mycket betydelsefullt i en människas liv. Stillasittande och rörelse, lyssnande och talande, arbete och fritid, aktivitet och vila, umgänge och ensamhet, seende och lyssnandet. Allt har sin tid, sin betydelse och sin vikt. Och sammantaget - för att vi ska må bra - måste det finnas en jämvikt.

Vi kan jämföra med gamla tiders handelsbod, om någon ville köpa ett kg av någonting, så lades varan i den ena viktskålen, och i den andra viktskålen låg en vikt på 1 kg. Och när varans vikt motsvarade vikten i den andra vågskålen, stod pilen rakt upp mot den inristade balanspunkten på vågen. Det var i balans. Allt av vikt har sin motpol, som också är något av vikt. Jag tror att den mångfald många lever i och att "ha många bollar i luften", så att den ena vågskålen väger för mycket, skapar stor ohälsa och obalans i en människas liv. Kanske är "hjärtats enfald" något att sträva efter.

Den lilla berättelsen om systrarna Marta och Maria i Lukasevangeliet lär oss mycket om balans. Medan Marta snodde runt och fixade och grejade, sattes sig Maria ner vid Mästarens fötter och lyssnade på hans ord. Just där och då, var det det allra viktigaste. Och Mästaren säger: Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne. Det säger mig att den som väljer hjärtats förstaval, kommer inte att bli besviken eller fråntagen sin inre frid. Det var något av vikt, som både Maria och Marta lärde sig den dagen.

Det finns en berättelse om Daniel den gamla Boken, där en kung en gång får en dröm där en text på väggen är berättelsens höjdpunkt och centrum, där stod:
Mene mene tekel u-farsin. Här är vad orden betyder. Mene: Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. Tekel: Du är vägd på en våg och funnen för lätt. Peres: Ditt rike är delat och gett åt meder och perser.”

När vi studerar texten och den historiska situationen när orden skrivs och den kontext som finns omkring kung Belshassar och den unge mannen Daniel i den babyloniska fångenskapen, förstår vi att texten verkligen drabbade kungen som inte tänkt på jämvikt i livet. Han hade inte satt de osynliga värdena högst, utan satsade sitt liv på yttre ting som inte håller för tid och evighet. Det viktigaste i livet var satt på undantag. Den unge Daniel däremot, ville inte ta emot några jordiska rikedomar och gåvor, utan  gav kungen översättningen och tolkningen av drömmen och texten, utan betalning eller andra mutor. Daniel, som satte "first things first", vägde inte för lätt. Det fanns en balans, en jämvikt, ett yttre och ett inre som matchade varann. Inte bara utanskrift, yttre attribut, utan framförallt ett inre liv, en inre styrka, en inre "vikt" och "densitet" som höll för tiden och för evigheten.

Den lilla viktsymbolen i min lemonadlåda säger mig något viktigt om balansen i livet. För kropp, själ och ande.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (8)

Den lilla nattvardsbägaren i facket till höger handlar om det mysterium som nattvarden talar om. Det handlar om Jesu död och uppståndelse. Att det finns förlåtelse och möjlighet till försoning mellan människa och Gud, och mellan människor. Om inte Jesus dog, skulle inte verklig förlåtelse finnas. Någon uttryckte det så här: Jesu död var betalningen för skulden, och hans uppståndelse var kvittot på att betalningen har gällande kraft. Dessa tankar har följt mig under livet. Inte bara tankarna, utan tron på att detta är sant. Att det finns förlåtelse för oss människor. Och att förlåtelsen är ett mäktig kraft när det får drabba oss. Att kunna få sin skuldbörda avlyft från sina axlar, att kunna få frid, att känna frid och att ingenting ligger och gnager på insidan. Förlåten.

När Jesus dog på korset hände det fysiska ting i naturen och i omgivningarna omkring Golgata kulle. Bl.a hände något i templet. Det stora draperi som hängde inne i templet och avskiljde det Heliga och det allra Heligaste, som heter Förlåten - det draperiet revs itu, uppifrån och ända ner, i det ögonblick då Jesus ropade ut: Det är fullbordat. Förlåten brast. Och från det ordet - förlåt (med betoning på första stavelsen) - kommer det ord som vi använder oss av när vi ber och säger: förlåt (men då med betoning på sista stavelsen). Den lilla nattvardsbägaren i min lemonadlåda, påminner om denna stora och rika möjlighet, och att det för alltid öppnades en väg till Gud Faders hjärta. För mig. För dig.

Johannes skriver:
Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.

Och synd är inte det som många tror finns upptecknade i någon sorts syndkatalog. Nej, det är fråga om grundbetydelsen i begreppet synd (på grekiska hamartia), som innebär att missa målet.
Alla orsaker till att jag kan missa målet, allt det finns det förlåtelse för. Så att jag kan hitta och komma hem.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (7)

En panda i hyllan. Den sitter lite snett, det ena ögat är svartmarkerat, den ser på mig med oskuldsfulla ögon och ser så där snäll ut som bara en del djur kan se ut och man får lust att krama om dem. Pandan står för natur- och djurintresset hos mig. Men även att se det alldagliga, det näraliggande i naturen och i min omgivning, och sätta värde på det. Även om långt ifrån allt i omgivningen är så "exotiskt" som en panda, så är tingen och företeelserna i den närmaste omgivningen, skatter som jag inte bara vill gå förbi utan att sätt värde på dem. Med kameran sparar jag gärna ett intryck, ett ögonblick, ett "frozen moment" som är förknippat med en stämning, ett läge, en livssituation, något som kommer i min väg. Det handlar om rikedomarna som omger oss i vardagen. Veckan består ju av 5 eller 6 vardagar, och bara en söndag. Jag vill sätta värde på alla dagar i veckan. Många - vars röster jag kan höra just nu - blåser upp fredagen som den bästa dagen i veckan (av olika orsaker), och om man gör det, kanske man missar de övriga och den rikedom de innehåller.

Livet är rikt, och fyllt av pandor som ser på oss, och som vill bli upptäckta.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (6)

På dagens hylla finns ett hänglås, som är låst, men det ligger nycklar framför låset och inger hopp om att situationer kan förändras. Det låsta kan låsas upp. Det stängda kan öppnas.

Ett hänglås kan symbolisera konsten, förmågan och plikten att vara tyst och inte yppa någons innersta tankar som delats i förtroende. Bara bära det inom sig och lyfta fram det i tyst bön eller meditation.
Ett hänglås med sina nycklar kan symbolisera möjligheten att öppna upp en situation eller en inre konflikt eller ett ångestfyllt tillstånd genom att använda sig av olika nycklar. Nycklarnas namn kan variera, men för mig har skrivandet stor betydelse, och samtalet med en god vän och en god lyssnare. Dessa sätt har ofta öppnat upp det som varit jobbigt och svårt att ta sig igenom. Att jogga är också ett sätt att bryta en låst inre belägenhet. Nya tankar kommer med endorfinerna. Perspektiven ändras med hjälp av dessa nycklar.

Det finns även en association till Boken, när Jesus visar sig för den gamle Johannes på fångön Patmos, och när Johannes blir så överväldigad över synen, faller ner på jorden, får han höra orden:
var inte rädd, jag är den förste och den siste, jag var död, men se jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket. Jag öppnar och ingen kan stänga, och jag stänger - och ingen kan öppna. Var inte rädd. Det säger mig allt om tryggheten i att lugnt kunna förtrösta på Honom som uttalade orden. Inget kan skilja mig från Honom.

Tack för nyckel och lås. Längst ner på sidan kan du läsa Nils Bolanders dikt Nyckel och lås.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (5)

I min beskrivning av lemonadlådan på min vägg har jag kommit till mobiltelefonen. Den finns med här som en symbol för teknikutvecklingen som vi varit med om de senaste 20-30 åren. Jag minns på 80-talet när de första "mobiltelefonerna" kom in i våra liv. Det var sådana där stora grejer med sladd, med en stor låda som var placerad mellan sätena i taxibilar jag körde i Nyköping. Våra barn och unga idag skrattar nog om vi benämner dem som "mobiltelefoner", men det var så det var. Stora, klumpiga och extremt dyra i inköp och i användandet. Jag vet extrachaufförer som använde dem som privattelefon och fick på pälsen ordentligt av taxiägaren efter att saftiga räkningar damp ner från operatörerna. Utvecklingen har gått framåt i alla avseenden, både vad gäller storlek, kostnader, tillgänglighet, funktionalitet, utseende och tjänsteutbud. Allt har blivit mindre och mindre, snabbare och snabbare, och det finns fler alternativ på alla områden - så många alternativ att vi inte ens hinner med att ha koll på allt som finns. Den gamla Ericsson-telefonen på bilden är ett uttryck för min fascination och häpnad över hur snabbt utvecklingen gått. Det är lätt att tappa bort sig i denna snabbhet och det utbud som står oss till buds idag - på alla områden. Ord som funktioner, e-tjänster, tillgänglighet, 24 7, webb, internet, dark webb, deep webb, virus, spam, sms, mms, chatt m.m. m.m. överöses oss hela tiden. Hur långt kan det gå? Hur långt får det gå? Hur förhåller vi oss till all denna vardagsteknik? Hur förhåller jag mig till det?

När allting går snabbare, ska jag också gå snabbare? Eller ska jag välja en annan väg? Har vi något val? Det tror jag. Jag tror också att om min gamle far skulle komma tillbaka till denna värld nu (han lämnade denna värld 1984), skulle han inte förstå hur allting har förändrats. Och skulle inte kunna fatta hur världen krympt.

Tekniknörd? Nej, jag tror inte det. Jag tror att en balans mellan det gamla och det nya är den mest sunda inställningen. Vi kan inte förneka och förkasta t.ex internet, det skulle vara samma sak som att försöka förneka elektriciteten - det vore väldigt dumt. Istället måste jag och vi lära oss att förhålla oss till allt nytt på ett sunt och vaket sätt.

En annan aspekt på detta med mobilitet är att det alla tider på dygnet, och överallt i världen, pågår  aktivitet, om än osynlig för blotta ögat. Det sänds ljudsignaler, ord, musik, tankar all over the world. Det finns en osynlig värld och verklighet, och denna osynliga verklighet kan vi uppfatta om vi har en mottagare för den. Denna tanke borde kunna bli en tankeställare för den som förnekar det som inte syns. Det osynliga är minst lika verkligt som det synliga. Vi måste bara vara mottagliga och öppna för det.

Jag avslutar för idag med en vers från en låt som en god vän skrivit, låten heter Smartphone blues:

Now, if you got a smartphone of your own
I hope you get the message from this song
you have to be smarter than your phone.

Och den kan du lyssna på, på denna webbsida: www.ontheroadmusic.se (länk till höger på den sidan)

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (4)

Örnen som så stolt och majestätiskt blickar ner från sin gren, är köpt på Bornholm. Det finns en plats där de har uppvisningar med stora rovfåglar. Man sitter ute i det fria på en stor gräsmatta som omges av väldiga träd. Skötarna - med kraftiga handskar på sig - tillsammans med de mäktiga fåglarna, visar upp sina konster både nära och långt bort. Örnar, falkar, hökar, gamar visar upp sig. En fascinerande upplevelse att få se dem så nära. Örnen är för mig en symbol för perspektiv och integritet. Den har ett perspektiv och en förmåga att se på saker och ting lite "från ovan". Fördelen med det är att dess ögon kan se ett förlopp nere på marken och ibland förutse olika skeenden. Naturligtvis äger örnen denna förmåga för att kunna vara en briljant jägare, men metaforiskt säger det mig något om vikten av av att kunna byta perspektiv, inte tappa bort perspektivet, utan försöka bevara det hela tiden. I perioder då jag mått dåligt, är det nästan alltid så, att jag tappat perspektivet, och istället hamnat "under isen", bara ser "grodperspektiv", inte ser skogen för alla träd, och blir allmänt missmodig. När sedan perspektivet lyfts, höjs, och breddas - då krymper bekymren på ett oerhört påtagligt sätt. Att tappa perspektiv och proportioner är aldrig någon fördel, det ställer till det för mig. Och jag förmodar att jag inte är unik i detta avseende. Perspektivet i kombination med örnens klarseende (de har mycket bra syn) är överlevnadsfaktorer som är avgörande för örnens liv och tillvaro.

Denna lilla fågelfigur ser på mig på ett förstående sätt och jag hör en sång inom mig som säger:
Oh, lift us up where we belong, where the eagles fly, on a mountain high...

Jag önskar mig själv och dig, kära läsare, att denna dag äga perspektiv på livet, jobbet, relationerna, tid och evighet, humor och allvar, livets glädjeämnen och sorger, mat och kläder, hälsa och sjukdom, barn och vuxna.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (3)

Under jordfelsbrytaren ser vi en leksaksbil. En traktor med stor grävskopa fram och sådan där symbolisk järnklump bak. Jag tror att den var orange i sin helhet från början, men av någon anledning målade jag om sidan på traktorn i grönt. Jag minns inte riktigt varför och när detta skedde. Det kan ha varit så att det blev färg över när jag och min lillebror målade små soldater i plast. Jag har för mig att dessa soldater till största delen skulle vara grönmålade, lite kamouflagefärgade.

När jag nu tittar på traktorn och placerar den högst upp  på lemonadlådan, står den där som en symbol för min barndom, de tidiga årens alla upplevelser och utvecklingsfaser. Jag tyckte om att leka med bilar. Och med nallar. Och målade små plastsoldater. Jag minns att vi hade små kanoner med en fjäder man kunde spänna, och sedan mata inloppet i kanonen med tändstickor och sedan skjuta prick på de små soldaterna, särskilt på dem med tyska hjälmar. Oftast var tyskarna fiender. Ibland lekte vi cowboy och indianer och röda-vita rosen. För att inte tala om fotboll. Fotboll på längden och fotboll på tvären. Vår fotbollsklubb hette BK Remo. Be mig inte förklara var namnet kommer från, ingen aning. Och på vintern var det landhockey som gällde. Och hockeybilder, gärna allsvenskan, men ännu hellre NHL-proffsen. Vi hade hela album med bilder, och veckopengen gick åt till att köpa nya bilder och sedan byta med varann för att få hela serier och hela lag, så att sidorna i albumet kunde fyllas och bli kompletta. Roligt.

Brorsan och jag lekte med nallar. Vi brukade bygga upp som en mur med täcken och kuddar där vi bodde med våra "djur" som alla hade namn, och vi försvarade dem från fiender som kröp upp från under sängarna och skulle skada våra djur. Katta, Leo, lilla nallen och stora nallen och alla de andra som var våra skyddslingar.

Det var en oskuldsfull tid. En rolig period.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html