Bron över floden Kwai (filmtitel)

Översten i denna filmklassiker från 1957, Nicholson (spelad av Alec Guinness), säger vid ett tillfälle innan filmens grand finale kommer: ”Vad har jag haft för inverkan på omgivningen? Har min närvaro spelat någon roll?"

Tänkvärda ord en fredagskväll över en kopp kaffe, några chips och en kexchoklad med blåbärssmak. En härlig blandning – den skulle du testa någon gång!

Filmens olika scener  dröjer sig kvar. Jag lägger inga andra värderingar på filmens kvalité eller dess innehåll i övrigt (det är säkert 25 år sen jag såg den senast), bara att den är välgjord och spännande. Den nominerades för 8 Oscars och vann 7, bl.a. för bästa manliga huvudroll. Orden säger översten, lutad mot brons räcke en vacker kväll med solnedgång över Sri Lankas djungel.

Efter en arbetsvecka, efter många år på en arbetsplats, efter många möten med människor i olika sammanhang, dröjer sig orden kvar: ”Vad har jag haft för inverkan på omgivningen? Har min närvaro spelat någon roll?” 

Följdfrågan blir: kan jag fortsättningsvis ha en god påverkan på min omgivning, kan min närvaro spela roll för någon jag möter?

Har jag viljan till förändring tror jag att det är möjligt. So help me God.

Bildkälla: http://www.res-till-thailand.nu/sights/riverkwai/kwai.html

Innerligt och helhjärtat

Facktidningen Vision kom i brevlådan idag. Underligt nog läser jag den varje gång! En facktidning låter ganska trist, jag håller med. Men av någon anledning hittar jag varje månad något guldkorn i textmassan på de lite ljusgråa sidorna. I det senaste numret skriver en enhetschef i hemtjänsten i Göteborg om innerlighet. Fritt citerat: Vi borde kunna […], åtminstone några minuter per dag,[…] göra någonting innerligt, vad det än gäller. Det kan gälla en promenad eller när man skriver en krönika på sju, åtta minuter. 

Han har en poäng, den gode Stefan. Att göra någonting innerligt, är det inte just det som är själva kärnan i det som vi kallar våra liv? Det som vi gör innerligt är det som sätter spår hos oss själva och även hos andra. Det ytliga har vi fått nog av. Man kan nog inte vara innerlig hela dagarna i ända, men varför inte testa hans ord och vara lite mer innerliga och helhjärtade i något som vi ska göra idag eller i morgon?

En låtskrivare, Ingmar Olsson, har gett oss de här orden:

Helhjärtat vill jag jobba
Helhjärtat vara lat
Helhjärtat vara hungrig
Helhjärtat äta mat

Med hela hjärtat hela tiden
Överallt och jämt
Med hela hjärtat hela tiden
Alldeles bestämt

Helhjärtat vill jag glömma
Helhjärtat komma ihåg
Helhjärtat vill jag drömma
Helhjärtat åka tåg

Med hela hjärtat hela tiden
Överallt och jämt
Med hela hjärtat hela tiden
Alldeles bestämt

Helhjärtat vill jag sjunga
Helhjärtat hålla tyst

Ett ledmotiv till oss den här dagen? Man kan träna några minuter i alla fall! Det gör skillnad.

Hela låten: http://www.ingemarolsson.nu/hemsida/diskografi/genomskadad-titlar/helhjartat.html 

Listen to your heart

”Jag har tre stolar. En för ensamhet, två för vänskap och tre för sällskap.”

Denna bild från mitt kök symboliserar och konkretiserar den okände tänkarens ordspråk. Orden träffade mig rakt in i hjärtat. Precis så är det för mig. Och alla tre stolorna behövs i mitt liv. Alla tre. Vissa dagar bara en, andra dagar två och vissa dagar alla tre. Olika perioder kräver olika många stolar. Olika samtal har sina förutsättningar. Det stämmer, det där med två stolar för vänskap. Ett samtal där två människor kan finna varandra, förstå, utan att förställa sig, utan att spela någon annan. I glädje eller sorg eller oftast båda sorter. Direkt. Personligt. Ärligt. De tre stolarnas tid finns också. Tid för sällskap för tre eller flera personer. Glam, skratt, roliga historier, sällskapsspel, firande, tårtor, glass och annat gott.

Vissa tider behövs det bara en stol. En stol för ensamhet, för eftertanke, för stillhet, tystnad och ro. En stund för lyssnande, ett självvalt avsteg från alla andra ljud och ljusår från reklamen från Rix FM eller TV4. För att höra måste man lyssna. ”Listen to your heart”, sjunger Roxette.

http://youtu.be/3tgmXgTp6f8

Indata och utdata

När det gäller datorer och IT-system finns det en enkel regel: det enda som kommer ut ur datorn eller systemet är en konsekvens av vad som kommer in i datorn eller systemet. Skit in innebär skit ut så att säga, även när det gäller IT. Och är det felaktig data som kommer in, kan följden omöjligen bli en bra eller korrekt produkt, utan felen fortsätter även i andra änden. En regel är att man måste se till att de födande systemen skickar in korrekt  data för att i slutändan få ett bra och önskvärt resultat.

”Det hjärtat är fullt av, talar munnen” sa Han vid ett tillfälle. Långt innan datorerna var påtänkta. Orden stämmer ändå väl överens med mitt resonemang ovan: det vi fylls av är det som kommer ut (och nu höjer jag mig långt över de primära kroppsliga behoven). Fylls vårt inre med det negativa, självvalt eller omedvetet, är det detta som kommer ut i våra tankar och över våra läppars tröskel. Indata och utdata. Vi behöver göra att medvetet val att fyllas av det goda och positiva, det negativa får vi ändå utan att vi ens anstränger oss. Det är som vår kamp med ogräset – det växer vare sig vi vill det eller ej. Den riktigt fina gräsmattan får man jobba med.

Huset finns där, men det är ingen hemma

En känd person  berättade på TV för några dagar sedan om sin mamma som drabbades av alzheimer. Han berättade om den smärta han upplevde när hans mamma försvann alltmer ifrån honom och från sin omgivning. En stund på fiket med sin mamma blev en enda stor besvikelse för dem båda, eftersom mamman inte visade några tecken på uppskattning och mysig tillfredsställelse, utan bara slevade i sig sin bakelse och sitt kaffe.

Hon visste inte var hon var, än mindre vem sonen var och att det var hennes egen son. Deprimerande och upprörande på samma gång för den folkkäre skådespelaren som visade en mjuk sida som vi inte är vana att se från hans olika rollprestationer. Avklätt, naket, tårdrypande och in på skinnet-krypande. Hans mamma var som ett hus, men ingen var längre hemma. Många andra har upplevt detsamma och klätt det i ord av saknad och sorg. Andra skriver om det. Som jag i denna stund. Det är en utdragen sorg att se någon man älskar högt och dyrbart som försvinner mer och mer. Huset är där, men det är ingen hemma.

Optimisten - realisten

En pessimist är den som ser en svårighet i varje möjlighet. En optimist är den som ser en möjlighet i varje svårighet. Det är stor skillnad på dessa två personer. Colmar är en liten korsvirkesort i Frankrike och också ett klädmärke, men det finns även en man som heter Lars Collmar. Han är präst och har varit nattpräst på Sveriges radio. En intervju med honom fanns med i gårdagens BLT där han bl.a. berättar om mannen som hoppade från en skyskrapa. När han passerat andra våningen säger han högt för sig själv: - det har ju gått bra hittills… En obotlig optimist. Dum kanhända, kanske du tänker, men ändå. Han mår ju bättre på sin färd ned mot asfalten.

Lars Collmar berättar den lilla anekdoten mot bakgrund av att det nu igen finns – och det har funnits många – domedagsutsagor för detta nya år. Det har funnits domedagstalare under historiens gång som levererat sådant tidigare - sektledare, domedagsprofeter, forskare, Jehovas vittnen och nu är det inkakulturens tur att förutsäga världens undergång. Och den som läser forskarrapporter och hur många vetenskapsmän resonerar om hur vår jord missbrukas, så finns det nog fog för att se dystert på framtiden ur ett globalt perspektiv. På ett personligt plan kan det också finnas orsaker till dysterhet. Men jag vill lyfta fram det positiva. Tänk om det finns möjligheter i det vi ser som omöjligheter? Tänk om det finns framkomliga vägar i det globala och i det personliga? Tänk om det är sant som tältmakaren och teologen Paulus utropar i frihetens kapitel (romarbrevet 8 i bibeln): ”om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss”.  Då kan även den mest pessimistiske känna att hoppet väcks till liv. Och om orden i romarbrevet är sanna, då är optimisten den sanne realisten.

Eulego eller katara

Vi satt och pratade vid morgonkaffet på jobbet förra veckan, min jobbarkompis och jag. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på det, men han sa något om en person i vår omgivning som hade varit missnöjd med något, men behållit missnöjet för sig själv – denna gång. Hon var inte känd för att hålla tyst om det hon inte gillade, men vid det här tillfället som gällde just denna sak, hade hon varit tyst. Vårt samtal fortsatte och vi kom in på det val vi har att göra när vi umgås med andra på jobbet eller privat.

Vi kan välja att tala goda ord – vilket på  koine-grekiska (gammal grekiska) heter eulego. Eller att tala onda, elaka ord – på grekiska katara. Smaka på de orden: tala goda ord – eulego. Tala onda ord – katara. Atmosfären kring de orden känns påtagligt. Vårt ord för katarr kommer just från grekiskan och det sjukdomsbegreppet illustrerar väldigt konkret vad ”ont tal” åstadkommer och vilken spridningseffekt det har på omgivningen. Blåskatarr, Luftrörskatarr, Magkatarr, Matstrupskatarr, Mellanörekatarr, Tarmkatarr, Ögonkatarr kan vi drabbas av. Det grekiska ordet kan betyda nedåtflytande… Och det är precis vad onda ord är: något som drar nedåt och sprider sig…

Möjligheten att idag välja det andra alternativet – att tala goda ord, konstruktiva ord, uppmuntrande ord, upplyftande ord, energigivande ord – är en större utmaning, ibland ett lite svårare val, men ger så mycket gott tillbaka och även det kan sprida sig och bli som värmande motord mot det onda, det elaka, det smutsiga och nedåtflytande.

Från Nalle Puh:

En liten Ljusglimt trots allt

 -Det snöar alltjämt, sa Ior dystert.
-  Ja,det gör det.
 - Och kallt.
- Är det??
- Ja, sa Ior. Men hur som helst, sa han och ljusnade en smula, har vi inte haft nån jordbävning på sista tiden.

Ansiktets dag

Just nu läser jag en bok av Owe Wikström och där kallar han söndagen – enligt gammal tradition – för Ansiktets dag. Han talar om vikten av att se och bli sedd. Att bli bekräftad och att någon möter min blick. Och jag upplevde det igår. På ett påtagligt och överraskande sätt. Jag deltog i en konsert med den kör jag spelar gitarr i, och det var ca 130 personer samlade som lyssnade till sången och musiken, därav ca 60 barn. De flesta kunde inte sitta still, utan rörde sig runt granen som stod i mitten av lokalen. De visste att det skulle bli dans kring granen, fika och utdelning av godispåsar om en stund.

Några barn satt dock hos sina föräldrar och lyssnade. Kören stod uppe på en plattform och vi musiker stod till höger om kören. När jag spelade (gitarr) för fullt, så drogs min blick snett nedåt höger där en liten kille stod i sin pappas knä och tittade med jättestora, klotrunda och glada ögon – på mig! Flera gånger vred jag litegrann på nacken nedåt åt killens håll och han tittade på mig hela tiden! Och när våra blickar möttes, så fortsatte han helt oblygt att titta på mig med sin öppna blick. Hans pappa vände sig och log och förstod det växelspel som utspann sig mellan lillkillen och mig. Vi känner inte varandra, men det var en sån fin och uppmuntrande upplevelse att han kollade in mig och var helt oblyg. Den blicken lyfte hela min upplevelse av den eftermiddagen. Det var verkligen något som överglänste allt det andra i vår konsert. En liten kille. En blick. Ett mänskligt möte.

Din blick kan betyda skillnad för någon idag.

All the lonely people, where do they all come from?

På tal om att nå ända fram – se min artikel nedan - blev jag inspirerad under gårdagen att fullborda den sista inlämningsuppgiften på en distanskurs i Bildredigering vid högskolan i Jönköping. Tänkt och gjort, jag ville nå ända fram, vid lunchtid igår skickades 3 bilder och en fil med min dokumentation och mitt resonemang om bilderna in till högskolans lärportal PingPong (!) (låter nästan som ett pingisgymnasium i Sydostasien). I alla fall så hoppas jag att jag når ända fram och får godkänt även på denna uppgift. Skönt när cirkeln sluts, uppdraget slutförs, uppgifterna fullbordas.

Uppgift nr 3 gick ut på att välja ut 3 bilder och föra samman dessa under ett valt tema, ett ordspråk eller något annat tänkvärt. Mitt uppdrag blev att genom bildredigering – vilka redigeringar som skulle göras var upp till mig – få bildbetraktaren att känna in mitt valda tema. En grannlaga uppgift, men dock: väldigt intressant och stimulerande. Mitt resultat – i bildform ser du nedanför texten här på sidan – och mitt valda tema blev: ”Den största ensamheten - att inte finnas i någons tankar” (skrivet av aforistikern Stig Johansson).

Resultatet? Ja, det får du ge mig feedback på om du vill. Hoppas du upplever något av den känsla jag velat förmedla. Och den utmaning som det ligger i bilderna – att bry sig, att se, att medkänna, att ha tid för någon annan, att våga, att stanna upp. Kolla gärna bilderna och lyssna på John Lennons låt…

http://youtu.be/VzzN4hvHXho

Ända fram

I natt blev jag sittande framför TV:n där småkronorna utkämpade den ultimata striden för att vinna guld i Junior-VM i ishockey. En mycket fascinerande match där Sverige faktiskt dominerade större delen av tiden. Det som har präglat den här upplagan av sverigelaget är att de aldrig gett upp – trots att de varit i stora problem både mot Canada och Finland. Slutligen – i förlängningen – kommer matchens enda mål, och Sverige vinner VM-guld! Det är 31 år sen sist. De nådde ända fram för att de inte gav upp. En bra start på året för småkronorna och Sverige. 

Nu hoppas jag att det ska bli bra på andra områden också. T.ex. att något företag från Kina, Indien eller Turkiet köper upp SAAB och startar biltillverkning igen (GM som svek oss kan behöva en värdig konkurrent). Att det går bra för Sverige i handbolls-EM i Serbien 15-29 januari. Och att skidskyttarna och längskidåkarna lyckas väl. Och att Ronnie O’Sullivan vinner Masters i Snooker i Sheffield senare i januari.

Att nå ända fram. Ända in i kaklet. Att spränga målsnöret. Att hålla ut. Att lyckas väl. Heja Sverige, friskt humör! Jag cyklade 2,2 mil idag i solskenet med ca. 2 grader i skuggan. Motvinden norrut var kinkig och det var småkallt om öronen, trots min vindmössa under hjälmen. Men det var skönt att få upp flåset och när jag sen vände hemåt fick jag skön sid- och medvind. Så är det i livet också, det vänder. Inget tillstånd är statiskt, det blir bättre. Håll ut, ge inte upp. Kämpa lite till mot Gudrun, Lill-Berit och Emil! Efter regn kommer sol. Efter vinter kommer vår. Skönt att veta.

Håll människovärdet högt!

Under 2011 har det lyfts fram många människoöden och händelser som upprör och bedrövar. Vi ser scenerna svischa förbi i media med bilder från Nordkorea, de svenska journalisterna i Etiopien, mord på ett barn i Ljungby, häktesvakt som blir ihjälslagen av en intern, en norsk, enligt egen utsaga ”riddare som ska rädda vårt grannland från islamiseringen” och dödar över 60 personer inom loppet av ett par timmar. Det finns enpartistater där TV-bilderna från den militära maktdemonstrationen och personkulten nästan känns kusligt löjeväckande och det finns enfrågepartier som tror att om de driver en fråga, den om invandring, ska lösa det svenska samhällets ekonomiska och kulturella problem.

Alla de uppräknade exemplen har i grunden något gemensamt, nämligen brist på – eller avsaknad av – det personligt människovärdiga. Att se på alla människor och tänka att alla har samma värde, samma möjligheter. Att prata om nedlåtande om grupper av människor på ett ironiserande, rasistiskt och nedvärderande sätt vid soffbordet, i bilen, på jobbet eller vid köksbordet – det som kallas köksbordsrasism – är ett tecken på och ett – i ordets rätta bemärkelse – talande sätt att plantera, etablera och konfirmera det fula och för upplysta människor djupt ovärdiga rasistiska tänkesättet.

Att klumpa ihop människor – oavsett vilka eller vilken grupp det än gäller – och sen göra en schematisk sammanfattning av den gruppen i rasistiska termer. Det är kort och gott rasism. Dessa ord och denna attityd förs över till barn och andra just genom samtalen och åsiktdeklarationerna vid köks- och soffbord. Precis som i 30-talets Tyskland där man ville hitta en syndabock för landets problem och valet föll på judarna, så upprepas historien hos oss i vårt ”upplysta samhälle” och många hemmasnickrade ”samhällsproblemlösare” vill återigen hitta den skyldige för det svenska samhällets problem. Allt tror man kan lösas på ett sätt som i överförd betydelse liknar det som hände på Utöya, fast utan k-pist. Ta bort allt det främmande, ta bort alla de som arbetar för mångfald, ta bort de ”skyldiga” så löser sig alla våra problem.

Skrämmande när detta tänkesätt finns runt omkring oss hos vanliga människor. Men jag vet också att det finns människor som vågar och vill stå emot detta och istället vill lyfta människovärdet till rätt nivå, oavsett hudfärg, religion, kön, och härkomst. På det djupt individuella planet kan vi stå för – och överföra till våra barn – värderingen att alla har samma värde, alla är unika, alla ska ha rätt till samma chans.

Håll människovärdet högt! Fastna inte i fällan för att hitta ”en enkel och schablonartad lösning på de demokratiska frågorna” på bekostnad av människovärdighet.

”Hur kan en människa vända sig om för att få se en okänd, ovanlig och exotisk fågel från ett annat land, men vända bort sitt ansikte för att slippa se en okänd människa, bara för att hon eller han kommer från ett annat land”?

Leta efter det som är rätt!

I våras avslutade jag en distanskurs på Högskolan i Jönköping som heter Fotografi – visuell kommunikation och en av lärarna där, Göran Segeholm, diskuterar vid ett tillfälle på en av undervisningsfilmerna, om vad som är bra fotografier. Han säger en massa kloka och tänkvärda saker, men en sak fäste jag mig vid på ett speciellt sätt. – Tänk dig att du går omkring på en konst- eller fotoutställning och du gör som alla andra: betraktar tavlorna som hänger på väggarna. Och smaken är som baken, dvs. delad, och en människa ser inte samma sak i ett konstverk eller i ett fotografi som någon annan ser.

Så är det bara. Nu kan man hemfalla åt ett negativt synsätt, alltså börja se det som i mina ögon inte alls är fint eller vackert eller tilltalande i bilden. Och konsekvensen av det blir att jag ratar den ena eller den andra bilden och den kommer inte att tillföra någonting till mitt liv eller tänkande. Man skulle också kunna vända på det – och det är det som är Segeholms poäng – och börja titta efter det som är rätt i bilden, i fotot eller konstverket. Plötsligt öppnar sig en helt annorlunda värld och mer positiv och bejakande hållning och varje bild blir en potentiell källa till överraskningar och nya fräscha infallsvinklar. Han säger: ”leta efter det som är rätt i bilden”! Då lär man sig något nytt hela tiden, man berikas, man öppnar upp för det som förut inte existerade i ens egen tanke tidigare.

Jag bär med mig denna lilla mening och den dyker upp gång på gång i mitt inre: leta efter det som är rätt. Det känns spännande att byta perspektiv både vad gäller bilder, konstverk och inte minst: när det gäller mina medmänniskor. Leta efter det som är rätt hos någon, istället för att leta fel. Kanske läge för ett löfte inför ett nytt levnadsår – alltså inget sånt där lättflyktigt och alltför spontant givet nyårslöfte – utan ett löfte till mig själv att på detta sätt faktiskt få upptäcka nya spännande ting i min omgivning som hade varit omöjliga att upptäcka om jag enbart hade letat efter fel.

Leta efter det som är rätt!