Skogsstjärna

Heta ord (5). Svaghet.

Att vara svag för något eller för någon, innebär att man dras till någon eller något. Det behöver inte i känneteckna ett svaghetstillstånd i negativ bemärkelse, men kan vara det. Det beror ju på vad man är svag för. Man kan vara svag för glass. Är det negativt? Kanske det är livsbejakande? Man kan vara svag för att bada. Är det negativt? Knappast. Man kan vara svag för mat. Är det negativt? Det beror väl på vad man avser med att säga att man är “svag för något”. Man kan ändra på vokabulären och istället säga att man är “glad för något” eller “glad för någon”. Och det betyder ju egentligen i princip samma sak, fast omvänt på något underligt sätt. Men om man tyder de båda uttrycken positivt, menas egentligen samma sak. Att säga att man är “svag för något” har en lite mer negativ klang. Som om det vore en brist, ett oskyddat område, en liten lucka i personlighetens pansar, en karaktärsmiss.
Jag vill lyfta fram den positiva aspekten med svaghet. I Boken kan jag läsa: när jag är svag, då är jag stark. Och kraften fullkomnas i svagheten. Paradoxer? Javisst. Men livet är fyllt av paradoxer. Spänningsfält inom vilka vi ständigt lever och rör oss.

Den som är svag behöver kraft. Den som redan är stark, anser sig ingen (mer) kraft behöva. Och att vara stark i sig själv, innebär - för många - att vara oberoende av andra. “Det är bara svaga personer som behöver andra”. När man är liten vill man bli stor och stark. Man vill kunna vinna i en brottningsmatch, i en boxningsmatch, man vill orka mest när man springer eller cyklar. Vuxna vill vi bli starkare, vi tränar för att hålla formen, behålla styrkan och smidigheten. Jättebra och viktigt. Och det där med att vara stark, är ju ställt i relation till någon annan. Någon annan som är svagare än jag eller starkare. Så var det när vi var barn och tonåringar, och så är det även när man är vuxen. Du kan lista upp en hel rad med människor som är svagare än du, och många som är starkare än du. Du är varken svagast eller starkast om sanningen ska fram. Och det ska den nu. Och oavsett om vi fysiskt är starka eller betraktar oss själva eller andra som svaga i ren muskelkraft och fysik, kan vi vara svaga på andra sätt. Vårt självliv, i våra tvivel, i vår karaktär, i valsituationer och i reaktionsmönster - där kan styrka eller svaghet visas, och det kan gå stick i stäv med det vi i yttre muskelbemärkelse anser vara styrka eller svaghet.

Jag har mött människor med ett bräckligt yttre, p.g.a sjukdomar och handikapp, som utstrålar en sådan styrka som är avundsvärd. Jag har även mött människor med ett imponerande yttre, där både kroppsbyggnad och utseende vittnar om styrka, men när man lär känna personen i fråga märker att det finns en oerhörd bräcklighet när hon eller han ställs i olika situationer och där det inre vacklar än hit och än dit. Om detta nu kan betraktas som svaghet. Eller att man inte riktigt orkar med livet och dess villkor.

Svaghet finns alltså. I olika former och sammanhang och skikt hos oss. Och om vi ställer oss inför den Högste, är vi alla svaga. Ungefär som på skolgården när vi gick tredje klass och brottades och spelade fotboll och sprang och hade oss, och studierektor Ortmark kom gående, stor och stark, 1,98 lång, 120 kg muskler, och med rektors rang, iklädd sin kavaj och barskt utseende och grova händer. Då kände sig alla - och inte bara kände sig: alla var - små och svaga. Det där med styrka och svaghet är relativt. Även Tommy, det tuffaste killen på skolgården, blev väldigt liten och svag i det ögonblicket. Och tyst.

Och ställt ur större perspektiv, evighetsperspektiv, universumsperspektiv och hela-livet-perspektiv, känner vi nog, de allra flesta, att vi är ovetande, rätt skakiga, små, bräckliga, svaga och “inför den Högste är vi alla smålänningar” som någon lite skämtsamt påstod. Och när mina ögon öppnas inför denna livets viktiga sanning, så ligger bönen väldigt nära: ge mig styrka. Poeten och prästen Nils Bolander skriver: “Ge mig ej en lättare börda, men väl en starkare rygg, att kunna möta det oerhörda, samlad och barnatrygg”. Att erkänna sin egen svaghet (inte andras, det är det så många andra som gör), att bekänna sitt behov av hjälp, sitt behov av kraft och styrka, inför vår Skapare, inför livet med dess villkor - det ger oss en möjlighet, en chans, ett nytt perspektiv då dörrar öppnas och kraft kommer till oss som en vårflod. Att visa sig svag är inget svaghetstecken, det är en styrka i sig. Och det öppnar upp en möjlighet att få ta emot en kraft som kommer utifrån, från alltings upphov. Vi kallar honom Vår Fader, fullkomlighetens Herre och all krafts Gud.

Författaren Tommy Hellsten skriver så här om svaghet:
Det stora är dolt i det lilla, styrka i svaghet, makt i kärlek, gudomlighet i det mänskliga. [...] Kärleken respekterar sårbarhet och svaghet, medan skammen ser svaghet som misslyckande. Människan kan vara svag bara där hon är trygg och trygghet kan bara uppnås om vår svaghet blir accepterad. Det blir den av kärleken. Ju mer vi öppnar oss för kärleken, desto djupare vågar vi konfronteras med vår egen mänsklighet.

Styrkan kommer till den som är svag. Grattis!

På mors dag: Rapsody of colors

Till mamma:
Tack att du fanns hela ditt liv - och tack för att du finns hela vår evighet! 

Vi möts igen en dag. Jag älskar dig.

Ett rapsfält, ett träd och ett ensligt pumphus vid Listerby, utmed E22.

Byggnader (9)

Bad House, Karlskrona

Heta ord (4). Tomhet

Tomhet brukar uppfattas som något negativt. Inre tomhet, en tom plånbok, en tom läktare, en tom kyrka, en tom aula, en tomhetskänsla, en tom flaska, tomma ord, tomma tunnor skramlar värst osv. Vi känner igen uttrycken, har säkert använt dem ibland i olika sammanhang och dessa ord betecknar ett tillstånd eller fenomen som inte andas något positivt. Tomrum är ytterligare ett sådant uttryck som inte upplevs som särskilt roligt. Ändå vill jag skriva lite om tomhet, det tomma, det som utgör något som vid första anblicken tycks vara något trist, tråkigt, ödsligt och: tomt. Empty space.

Tomhet. På frågan: "finns svarta hål?" finner jag detta svar på Wikipedia:

Ja. De kan enklast beskrivas som "döda" stjärnor. En större stjärna har kollapsat under sin egen tyngd och gravitationen hos detta nya objekt har blivit så stark att elektromagnetisk strålning (bl.a. ljus) inte kan ta sig ifrån dess yta. [...]

När jag läste denna förklaring av mycket komplicerade ting, landade orden inom mig: “döda stjärnor”, “en större stjärna har kollapsat under sin egen tyngd” “gravitationen har blivit så stark och bl.a ljus inte kan ta sig från dess yta”...

Och det kom så starkt för mig att jag sett stora stjärnor i olika sammanhang som kollapsat, och blivit döda stjärnor. Slocknat. Blivit tomma. Svarta hål. Förut hyllade stjärnor, men idag ett svart hål inom dem som är så kraftfullt, dramatiskt och genomgripande, att inget ljus längre kan komma från dem. Inte bra. Inte roligt. Inte något att glädjas över. Svarta hål. Tomhet.

Ingen vill känna sig tom. Ingen vill vara tom. Ingen har för avsikt att bli tom. Ingen strävar efter att bli tom. Kanske finns det undantag?

Ändå verkar det som om tomhet är en förutsättning för att komma i ett rätt läge inför det viktigaste i livet. Nämligen frågan om vi är hänvisade till oss själva eller att det finns något inom oss som är - och måste vara - tomt för att kunna fyllas av liv, verkligt, evigt liv. Om det innersta redan är uppfyllt av mig själv och min stjärnstatus, min position, mitt stora jag, vad mer får plats? Det förefaller snarare som regel än som undantag, att när det ska hända något stort, något livsavgörande, något epokavgörande, något skapande, så föregås det av tomhet. Tomhet, kaos, misslyckande, fallen stjärnstatus, tomrum. Utifrån detta kan liv skapas, glädje springa fram, frid tillväxa, mognad utvecklas, ljus framkallas. De tomma kan fyllas. Utifrån kaos kan ordning frambringas. De törstande kan dricka sig otörstiga. De hungriga äta sig mätta.

Tomhet. Ett av flera viktiga och heta ord.

Byggnader (9)

Byggnadsställning, N Smedjegatan, Karlskrona

Heta ord (3). Stillhet.

En stilla morgon, solen har just gått upp över gamla Svedala, yra och pigga småfåglar flyger frenetiskt fram och åter och samlar material till sitt bo, och mat till sina ungar som piper i kör, daggen dunstar långsamt, en mild bris går genom håret och jag kan lyfta mitt anlete mot solen, blunda och andas ut stressen och andas in lugnet och friden. Blommorna sträcker sig mot ljuset och getingar och humlor surrar och flyger i kapp till tänkbara ståndare och pistiller där de finner det de söker, en katt stryker sig längs husväggen, stannar upp, lystrar med uppfällda öron, går sen lugnt vidare. En fjäril som landar på en bladspets.

Stillhet. Att få vara stilla. Det finns ingen tid på dygnet som är mer stilla, än de första timmarna i avskildhet, i ensamhet, i lugn och frid - den tiden är ovärderlig. Speciellt en söndag eller en lördag och jag är ledig från jobbet och andra uppgifter.  Så vilsamt. Så läkande. Så skönt. Så stilla. Tankarna och det inre får en chans att landa. “Bli stilla och besinna att jag är Gud” skriver författaren till psalmen i Boken. För så lång tid sedan insåg många (kanske hade inte alla, precis som nu, insett det) stillhetens betydelse. Som en bjärt kontrast till samtidens framåtrusande, framåtsträvande i stressens tecken.

Någon skrev: “jäkt är inte av djävulen, det Är djävulen”. Orden har följt mig under många år och det ligger verkligen något viktigt i dem. Jag nämnde nyss om humlan som ger ett stilla, lite hummande intryck - sant - men det finns en annan aspekt som påminner oss om något annat. Och det är att den flyger från blomma till blomma i en ändlös räcka (och vi vet varför: den är programmerad att göra så för att naturens kretslopp och pollinering och allt sådant ska fungera). Men den kan inte slå sig ner, slå sig till ro, hitta en rastplats. Ingen rast, ingen ro, ingen vila…

Och det där känner vi igen. Att flyga från den en blomman till den andra, dvs. den ena aktiviteten till den andra, mer eller mindre frivilliga aktiviteter, och aldrig finna ron. Aldrig kunna slå sig ner och vara närvarande fullt ut just där jag är. Detta är inget pekande åt höger och vänster med förebråelsens pekfinger, nej - detta är skrivet också till mig själv. Finns det en stillhet inom mig, som får praktiska konsekvenser för hur fort jag går, hur fort jag pratar, hur fridfull jag är i mitt inre och i mina handlingar?

Kort sagt: jag behöver stillhet. Du behöver stillhet. “Så att själen kan få ro” (Lundell).

Vattenspindel i Emmahultasjön

Klicka för en större bild!

Välgörenhetskonsert 12 juni

Kl. 18 den 12 juni sjunger och spelar det här gänget i Rödeby kyrka. Gruppen On the Road och ett par tjejer ur gruppen Joy stämmer upp. Insamling till Stödkassen, Blekinge. Från vänster på bilden: Ida, Björn, Jon, Göran, Carolina, Markus, Johnny och Hilda (ståbasen). En blandad repertoar, allt från blues, gospel, pop till country, evergreens och nyare låtar - med mycket glädje och energi.

Varmt välkommen!

(foto: Carolinas Canon på stativ)

Läs här om >>Stödkassen

Heta ord (2). Ödmjukhet.

En man sa vid ett tillfälle (och jag förmodar att det var lite på skämt): “jag är så ödmjuk så jag är stolt över det”.  En flicka bad till Gud med dessa ord: “gör mig ödmjuk, men låt mig inte få veta om det” (och jag förmodar att det var på fullaste allvar). Det senare låter som den mest ödmjuka inställningen. Ordstävet “Ödmjukhetens blomma växer på högmodets grav” ger ytterligare en dimension åt begreppet ödmjukhet.

“De ödmjuka ger Han nåd” heter det i Boken. Och en av de goda frukterna vilka kan växa till inom oss människor, och som ibland kallas för Andens frukter, är just ödmjukheten. Bildekalen på en viss bil av ett visst märke för ett antal år sen löd: “Det är inte lätt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst”. Nej, då är det svårt.

Enligt Wikipedia handlar ödmjukhet om detta:

Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.

Hela sanningen? Vet ej, men kanske en del av den.

På latin, Ödmjukhet (humilitas)

Jag tror att det finns falsk ödmjukhet och sann ödmjukhet. Den falska varianten smakar som gammal mjölk som är sur, den ser vit ut på ytan, men inuti är det något som är helt fel. Det kan vara en påklistrad ödmjukhet, som medvetet försöker dölja dålig självkänsla eller stolthet - den som tänker: jag menar faktiskt tvärt emot vad jag säger! Falsk ödmjukhet är enligt min erfarenhet ofta kombinerad med avundsjuka eller ett stort behov av bekräftelse. Man säger saker för att någon annan ska bejaka en, uppmuntra en, få andra att göra sitt yttersta för att motsäga mitt förklenande vittnesbörd om mig själv.

Tommy Hellsten skriver (i boken Du är mer än du anar):
Därför handlar all sann tillväxt om att lära sig bli ödmjuk.Ödmjukhet är inte att förringa sig själv utan att känna sig själv. Självinsikt innebär att man är bekant med såväl sina styrkor som sina svagheter. Att lära sig känna igen sina styrkor är således också en form av ödmjukhet.

Sann ödmjukhet har jag också mött. Hos människor som är trygga i sig själva. Som inte ger sken av någon/något de inte är. Som vet vad och vem de är, men också vad de inte är. Inte på något självömkande sätt, eller att de är ute med den omtalade håven, utan på ett ärligt, öppet och livsbejakande sätt. Med en mjukhet som är äkta, utan dold agenda (medveten eller omedveten). Humilitas. Ordet ödmjukhet heter på engelska humility och det kommer av latinets humus (jord). Det  innebär att ödmjukhet har att göra med att vara jordnära, att leva nära sina rötter. Sina innersta delar, sina djupast belägna delar och områden. Att vara tryggt rotad i sig själv, både i det jag är och även räkna in det jag inte är. Sann ödmjukhet.

Byggnader (8)

HDR-försök, Ö Vittusgatan, Karlskrona

Byggnader (7)

Kungsplan, Karlskrona

Våfflan

Den var god. Tack Terese!

Heta ord (1). Evighet. Del 2.

Denna morgon knyter jag an till gårdagens text (och precis nyss skrev jag fel, det blev grådagen, och det stämde i yttre måtto - det regnade och himlen var grå, men i övrigt var den långt ifrån grå, livsglädjens sol sken och flera surdegar som legat och jäst, bearbetades och kunde göras färdiga - och slutade vara surdegar: degarna blev färdiga bak- och smakverk istället).

Nåväl, åter till anknytningen till gårdagens text om evighet, just i detta ögonblick. Ett ögonblick som är en del av evighet och verklighet. På bussen denna morgon, till jobbet, lästes ett par korta kapitel i den mycket tänkvärda boken Du är mer än du anar (Tommy Hellsten). Det ena kapitlet heter Rofylldhet och stämmer så väl in på evighetstankarna från igår, och jag tar mig friheten att citera några korta rader. Om rofylldhet och evighet. Två heta ord.

------------------------

Både som ord och fenomen börjar rofylldhet vara en sällsynthet i vår tid. En rofylld människa lever inte "sedan"-liv, utan hon är närvarande här och nu. [...]
Beror det faktum att så många lever i brådska på att de inte lever i tidlösheten,, i evigheten? Är vi alltför bundna vid tiden, så bundna att vi förlorar vår evighetsdimension? [...]

En människa som lever i brådska förlorar sin långsamhet. Både långsamhet och rofylldhet är fascinerande ord. [...] Själen älskar långsamhet. Själen kan aldrig ha bråttom eftersom den egentligen aldrig är på väg någonstans - av den enkla orsaken att den redan är framme. Framme i detta ögonblick. 

------------------------

Och det säger mig: om tiden är den ram inom vilken vi lever, då är den begränsad och begränsande. Så är det. Och om evigheten är den ram inom vilken vi lever, då är den obegränsad och obegränsande. Självfallet påverkar det hur vi ser på livet, oss själva och vår omgivning. Och hur själen mår.

Heta ord (1). Evighet. Del 1.

Tänkte skriva om några heta ord. Dvs. några ord som slutar på -het.

Jag kan börja med evighet. Något som Är, för det finns ingen början och inget slut. Jag tänker att om man tror på att det finns en evighet eller om man inte tror det, så ser livssynen och synen på tillvaron diametralt olika ut. Om det finns en början, måste det också finns ett slut. Tidslinjen ligger ganska nära i det resonemanget. Så ser mångas livssyn och världsbild ut. Linjen börjar någonstans och den slutar någon annanstans. Så enkelt och definitivt är det. Om det är livslinjen vi syftar på, innebär det att livet börjar någonstans och slutar någon annanstans, och sen är det slut. Och mitt emellan början och slutet av linjen finns det som kallas livet. Så långt är det om inte evigheten finns.

Om man istället tror på evigheten; dvs. att detta finns och att det är en reell verklighet, då kan man i någon mån tänka bort tidslinjen. Den upphävs i flera avseenden om evigheten finns. Evigheten har på ett vis ingen början, och av uppenbara skäl inget slut. Den som förut bara trott på att det finns en tidslinje och ingen evighet, och ändrar syn på tillvaron och börjar tro att evigheten existerar, får en ny känsla och upplevelse inom sig. Det är förmodligen lika starkt som att förut tro att jorden är det enda existerande i tillvaron och plötsligt få upp ögonen över att jorden bara är mycket liten del av ett helt universum, en oändlighet.

Nu kan vi med stor sannolikhet fördjupa oss mycket i detta fenomen: evigheten. Och skriva avhandling efter avhandling om detta. Men om vi gör det lite enklare för oss och ponerar att livet inte har ett slut (och då syftar jag inte på kroppens död, som uppenbarligen sker förr eller senare,, utan en inre verklighet - kalla den själen eller vårt inre), då får det som vi kallar livet, en helt ny dimension. En helt öppen och oändlig verklighet öppnar sig för oss. Om vi antar att verkligheten är mer än dessa år som vi går barfota eller i ett par skor, då svindlar det lite för oss. Samma känsla som när vi, någon gång under skoltiden, fick lära oss om universum, galaxerna, stjärnorna, solsystemen, vintergatan och allt det där andra oändliga, som vi endast kan ana, se en liten del av, läsa oss till, tro på, sätta vår tillit till dem som vi tror vet vad de talar om. Världsbilden blir i ett enda slag: oändlig. Evig. Evigheten drabbar oss i sin egen nakna form. Plötsligt förstår vi att vår egen lilla värld, vår gata, våra lekkamrater, våra klätterträd, vår skog, våra skrubbsår, pappas och mammas styrka och kunskap, är oerhört begränsade. Världen, tillvaron, existensen är så mycket större.

Jag vill bara få dig att reflektera över tillvaron och försöka få dig att tänka utanför boxen, utanför den begränsning som det innebär om inte evigheten finns. Att bara tänka och agera utifrån vår egen begränsade tid och räckvidd, att inte få tänka att det finns en fortsättning efter kroppens död, det känns inte alls särskilt hoppfullt eller ens meningsfullt. Om det finns något mer, om det finns något större, om det finns en oändlig rymd, en ofattbar kraft, en omätlig tillvaro, är det inte synd att missa det? Att inte ta reda på hur det egentligen ligger till? Att smaka och känna hur det är att våga tro detta och ge sig ut på en upptäcktsfärd till det som är av evighet. Det låter onekligen lockande och utmanande på samma gång.

En vis man skrev en gång: "han har lagt evigheten i människors hjärtan". Väl värt att fundera på.
För en stressad människa med begränsad tid för allt.

Four o´clock tea

Skammen

Skammen sluter sig kring människans skugga och får henne att nöja sig med alltför lite. Egenskaperna som döljer sig i skuggan får inte födas,vilket leder till att människan inte finner sin verkliga identitet. Avund är ofta ett bevis på detta. Om jag är avundsjuk på andra, betyder det att jag, djupt i mitt inre, i min skugga, har den egenskap jag avundas någon annan. Men skammen sätter käppar i hjulen: jag tror att jag egentligen inte är värd det jag eftertraktar. Jag orkar inte riktigt tro att jag själv skulle ha just den egenskapen.

[...]

Galenskap är att kliva ut ur konventionalismen, göra sådant som överraskar andra, få dem att kippa efter andan och fördöma oss av rädsla. De som vågar denna födelse kräver aldrig förståndighet och konventionalism av andra. De driver på och inspirerar andra, stöttar och gläder sig över modet att födas… [...]
Men de som befinner sig på den svindlande resan mot sin födelse känner instinktivt igen varandra.

(Tommy Hellsten i boken Du är mer än du anar)

Byggnader (6)

Kalvhagens träningslokal, Karlskrona

Byggnader (5)

N Smedjegatan, Karlskrona

Passar brunt och svart ihop?

Färg och form och smak och stil kan man aldrig diskutera. Ändå görs det. Ibland, och i vissa kretsa, ofta. Alla tycker och tänker om allting. Är det så? Förr kunde man inte para ihop rött och rosa, men det går alldeles utmärkt nuförtiden. Att sätta något orange och rött i samma rum, var nästan helgerån. Jag har alltid tänkt att man kan para ihop nästan alla andra färger med svart och vitt. Så tycker inte alla. Jag ser omkring mig i naturen alla möjliga (och för många) omöjliga kombinationer. Vid ett tillfälle halkade jag in i ett infekterat samtal om man kunde ha svart och brunt ihop, och jag hävdade då - och gör det fortfarande - att det funkar alldeles utmärkt. Vid otaliga tillfällen har jag sett på moder Jord, att bruna löv och bruna stenar ligger alldeles intill svart jord eller svarta bergarter. Jag har sett jackor, kappor och och tröjor med både svart och brunt, och det ser jättefint ut. Dessutom blev den infekterade diskussionen tändvätska för ett nyuppvaknat intresse hos mig att ha lite mer medveten nyfikenhet för att se vad omgivningen, både inomhus och utomhus (särskilt i naturen), har att bjuda för färgkombinationer och huruvida den frågar Ernst eller Lulu eller någon annan färgguru om vad “som passar”.  Och betänk att skuggan som faller på vad den vill, alltid är svart. Den frågar inte huruvida den passar ihop med den färg den faller på, eller ej.

Jag känner inombords att jag vill följa naturens ordning. Den verkar hålla lite längre än alla “tyckarnas” åsikter och meningar.

Kärlekens symbol

Någon tog min skuld på sig.

Gjorde mig fri. 

Nakenheten är påtaglig.

Men sanningsenlig.

Byggnader (4)

Vackert bryggerihus på Bryggareberget, Karlskrona.

Byggnader (3)

Bryggeriet på Bryggareberget, Karlskrona

Jessamine

Sköna toner med gruppen Jessamine på Gökotta utanför församlingshemmet intill Rödeby kyrka. 

Ett gäng härliga människor med en utvecklad förmåga att förmedla värme och framtidstro med country- och bluegrasstongångar. Jessamine är den plats i Kentucky som sägs vara födelseort för bluegrassmusiken. Tack för det ni gav oss i publiken.

Hoppas ni fortsätter att sprida glädje omkring er!

Byggnader (2)

Norra Smedjegatan i Karlskrona

Potatisrader i kvällsljus

Ute på Ramdalaslätten lyste solen på bondens potatisrader. En annorlunda vy, en skön kvällsstämning, en vårkväll när den visar sitt vackraste leende.

Byggnader (1)

N Kungsgatan i Karlskrona

1 maj i blåsippans tecken

Vad säger man? Det är så vackert att det nästan gör ont...

Tranströmer skriver:

Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något sätt oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. 

”Karriär” –  ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet”  –  löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.