Riva ner har sin tid

Och bygga upp har sin tid.

Sveriges äldsta pizzeria

Den ligger på Rosenlundsgatan 18 på Söder i Stockholm, nära Mariatorget.
Väl värd ett besök.

På väg i Stockholms undre värld

Lite om någonting eller något om ingenting

Kl. 7.03.

En dag har grytt. Nja, grytt och grytt, det är oerhört lågt i tak idag. Fint duggregn som nästan osynligt faller oupphörligen från lågt liggande molntäcke. Gryningsljuset lyser med sin frånvaro, det är mörkt, nästan svart. Men i bussen är det ljust och varmt, jag omsluts av det. Ljuset och värmen. Omkring mig sitter andra bussåkare. Bussadicts, som jag. Bussbrukare. Eller kanske bara bussåkare. Inte busåkare. Bussbrukare. Brukare av kollektiva transportmedel. Yes!

Vi stannar, vi kör igen. Några regnvåta - snarare regnblöta - resenärer äntrar bussen, med reflexväst, ryggsäck, paraply och vattenkammade frisyrer. De sätter sig som vanligt nästan längst bak. I bussen alltså. En enslig gymnasieelev som brukar kliva på bussen vid ett ställe namngivet till Gnistan, uteblir idag. Kanhända har han sovmorgon (förmodligen, officiellt eller inofficiellt, han är nog inte uppe och spelar rundpingis med lillebror), och det klingar som ljuv musik. Sovmorgon. Hur funkar sådant? Jag vaknar ju alltid kvart över fem, och klockan börjar låta vid kvart i sex. Varför måste jag ideligen - oavsett när jag än lägger mig på kvällen - vakna en halvtimme före klockan? Undrar hur många - eller rättare sagt: hur få - gånger jag vaknat av en väckarklocka? Minns inte. Jag är inget sovgeni. Tyvärr. Jag är en dålig Morfei dräng.

Om jag fördenskull är en vaken person? Vet inte. Inte mer vaken än de flesta andra. Tror jag. Möjligen icke utsövd. Och det är väl ingen bra benämning på en människa. "Rune, 52, icke utsövd". Det låter inget vidare. Vem är Rune förresten?

Idag skingrar sig inte mörkret och regnandet. Det håller i sig. Märkligt uttryck: det håller i sig. Vadå? Kan något hålla i sig? Hålla i sig själv, eller hålla i sig självt?  Kan något hålla i sig själv? Att Någon kan hålla i sig själv, har jag lättare att köpa! Vadå "köpa", är det handel jag sysslar med plötsligt? Med kronor och ören? Bitcoins? Dollar eller pund eller Euro? Man "köpslår" med sig själv, ibland. Det är nog att göra eller säga något och vara beredd på att det kan kosta något. Kan det vara det uttrycket betyder? Och varför skriver jag om detta? Ingen aning? Det kanske är detta som i sin mest förvirrade form kallas för Brainstorming. Vad vet jag? Icke utsövd. Det visar sig väl på något sätt. Någon sa att "tankarna är som pingpongbollar inne i huvudet". Och alla som sett eller upplevt en pingismatch anar hur det kan vara... Tänk dig dessutom att det finns flera bollar i omlopp vid ett och samma bord, då är det rörigt värre. Äpplet, J.O och all världens pingisspelande kineser: släng er i väggen! Matcherna blir helt oförutsägbara. Fullständigt och alltid. Bettingföretagen gnuggar händerna i vild förtjusning. Ingen match med tio pingisbollar på bordet och i luften under en och samma match, går att förutsäga! Men en liten detalj: hur gör man med poängräkningen? För att inte tala om svaret på frågan: vem har serven? Det blir anarki light, insvept i lite svettdoft och gnisslande gympadojor mot mattan.

Kriminallitteratur (3). Martin Beck.

Vi har mött honom otaliga gånger. På TV framförallt. På balkongen med sin granne next door, med halskrage och wiskeyglaset i handen med den ständiga frågan: ska vi inte ha en stänkare?  Martin Beck. Frånskild kriminalkommissarie vid stockholmspolisen med mycket funderingar om livet. Lite kontaktproblem med chefer, dotter och till viss del sina kollegor. Kollegorna, Hillman - sympatisk, Gunvald Larsson - osympatisk, men effektiv; det finns hatkärlek mellan honom och Beck, sedan ett antal skiftande utredare som kommer och går - men de utgör den grupp av poliser som tillsammans, under ledning av Martin Beck, löser brotten, mestadels mord.

De senaste årens Beck spelas av Peter Haber (från 1997 och framåt). Jag har en speciell koppling till honom. Hans pappa - Keh Haber - var min bildlärare i högstadiet i Södertälje. Han var konstnär och drejarmästare. Mycket duktigt. Och när han gav oss instruktionerna på sin tyskbrutna svenska, så lystrade man till och skärpte sig. Han sa: “idag ska vi måla plummon…”

Martin Beck och hans kriminalkollegor är ett typexempel på den särskilda och mycket svenska versionen av kriminallitteratur: privatliv och yrkesliv går samman, svensk melankoli och dialog, ibland monolog, presenterar sig; det är gruppen som löser brotten - inte bara stjärnan. Flera får visa framfötterna och glänsa från och till, dåliga relationer visas upp, deckaren får vara mänsklig och känna sig ensam och misslyckad. Detta kännetecknar denna genre  inom kriminallitteraturen.

Den första boken av Sjöwall/Wahlöö om Martin Beck, heter Den vedervärdige mannen från Säffle, utgiven 1971 (filmtiteln: Mannen på taket, med Carl-Gustaf Lindstedt som Beck, 1976).

Asplöv

Asplöv, asplöv på grenen där
säg mig vem som räddast i världen är.
Den som darrar under vindens tjut
eller den som flyr genom grinden ut.

Den som inte vågar stanna för att se in i
sig själv och det som finns dolt inuti
eller den som fattar mod och förblir sann
mot det som hon är och vill och som hon kan.

Att vara ett löv som rör sig
är inte att vara rädd,
det är vara vid liv och på djupet -
ha kontakt med sitt inre
fast det ibland känns som att vara på väg till stupet.

Att darra i förtröstan och lugn
när själen är tom och tung
att ha kontakt med sitt innersta liv
att våga ta modiga, osäkra och ovana kliv.

Ett asplöv med liv.

Detaljer

Vårt liv är söndersplittrat av detaljer. Förenkla, förenkla, förenkla! Jag säger, låt dina angelägenheter vara två eller tre, och inte hundra eller tusen; i stället för en miljon räkna ett halvdussin, och håll dina beräkningar på din tumnagel.

(Henry David Thoreau)

Att just Du föddes

Den natt du föddes log månen med sådan förundran att stjärnorna kikade in för att se dig och nattens vind viskade, ”Livet kommer aldrig att bli detsamma.” Därför att det aldrig någonsin funnits någon som du i världen. Så förtrollade av dig var vinden och regnet att de viskade ljudet av ditt vackra namn. Himlen blåste varje trumpet och spelade varje horn den underbara, förunderliga natten då du föddes.

(Nancy Tillman)

Bli inte gammal

Bli inte gamla, oavsett hur länge ni lever. Sluta aldrig att stå som nyfikna barn inför det Stora Mysterium vilket vi fötts in i.

(Albert Einstein)

Heta ord (18). Hängivenhet.

Ibland kommer tankar till en via oväntade kanaler (som jag skrev om häromdagen, då temat var: Från åsikt till insikt). Denna gång var det från TV-kanalen Eurosport, där mitt tittande på en favoritsport (Snooker) avbröts - igen - av ett reklamavbrott. Det flimrade förbi häftiga scener och upphetsade människor i en mängd olika idrotter och läktarplatser: fotboll, hockey, cykling, basket, handboll, utförsåkning, tennis, snooker; och alla och allt hade detta gemensamt: passion, glädje, hänförelse, ogenerat engagemang, oförlikneligt kroppsspråk, lust, en själens och kroppens explosion och exaltering.

Och så kommer reklamrösten, välformulerad, välartikulerad, välriktad och välljudande:

You can´t understand my devition if you dont share my passion...

När jag satt i soffan, förstod jag budskapet. Jag insåg poängen med alla ljud och läten, ansikten och lyftade armar. Det handlade om hängivenhet. Det handlade om att hänge sig åt den idrott som hjärtat slår för. Utan pardon, utan ursäkt, utan genans, utan återhållsamhet, utan att bry sig om vilka som ser eller vilka som hör. Hängivenhet. Devotion. Även om andra inte förstår det, så spelar inte det någon roll. Nu handlar det om mitt hjärta, mitt liv, min guldkantade tillvaro och förgyllda verklighet. Genom idrotten. Så är det för miljontals människor över hela vår jord, varje dag, varje timme är det någon som hän-ger sig (jag skriver bindestreck för att ingen ska tro att jag skriver hänger sig, dvs. det tragiska ordet med ng-uttal i mitten).  Att vara hängiven. Hängivenhet.

Och de som sågs dansa ansågs galna av dem som inte kunde höra musiken
(Nietsche)

Frågan som möter mig utifrån, och jag hör den inom mig också, är: vågar jag hänge mig, vara en hängiven person, våga visa hängivenhet -  i min tro, i min vilja att visa godhet och förlåtelse, i generositet och i trygg mänsklighet? Att visa hängivenheten i mitt livs glädje, i min övertygelse, i mitt musicerande, i mitt skrivande, i mitt talande, i mitt engagemang för andra människor?
Jag känner i skrivande stund att jag vill det! Jag tänker att jag hän-ger mig mer helhjärtat i fortsättningen.

Som dessa kända ord uttrycker det:

det är bättre att koka över ibland, än att aldrig koka. 

          Eller:

bättre lyss(na) till den sträng som brast än att aldrig spänna sin båge 

(Verner von Heidenstam, 1902).

Hängivenhet. Vilket ord. Och vilken kraft.

Iterativ utveckling

Iteration betyder repetition, att något upprepas. Grundidén (enligt: Anthony Brike) till dess tillämpning inom systemutvecklingen är att man inte alltid kan göra rätt från början. Att utveckla iterativt betyder att man upprepar en process, där man på kort tid skapar ett driftdugligt system som sedan successivt förbättras genom iterationer. Mer specifikt upprepar man en process fram tills att en accepterad lösning uppnåtts.

En iteration består vanligtvis av följande aktiviteter: analys av användarnas krav och användningssammanhang, en designfas samt en dokumenterad utvärdering med konkreta förslag till förändringar.

Den iterativa processen av analys, design, utvärdering samt återkoppling ses som en central del inom det användarcentrerade designområdet. Detta då möjligheterna till förändringar maximeras och att man genom att iterera kommer slutanvändarna närmare.

Är det inte så på många andra områden också? Att utveckling kommer utifrån planering, kravställande, analys, skapande, repetitioner, tester, misslyckande, tester igen osv. osv.
Jag tror det.

Från åsikt till insikt...

en bra trend...

en god utveckling...

en mognadsprocess...

Kriminallitteratur (2). Kurt Wallander.

Wallanders funderingar (i debutboken om Kurt Wallander, Mördare utan ansikte, utgiven 1991):

Men Kurt Wallander insåg att han inte var ensam om att känna osäkerhet och förvirring inför det nya samhälle som höll på växa fram.
Vi lever som om vi sörjde ett förlorat paradis, tänkte han. Som om vi längtade efter gamla tiders biltjuvar och kassaskåpssprängare som lyfte på mössan och var artiga när vi kom för att ta dem. Men den tiden är oåterkalleligt förbi, och frågan är om den egentligen nånsin var så idyllisk som vi vill minnas den.

Fredagen den 19 januari hände allt på en enda gång.
Dagen började illa för Kurt Wallander. Halv åtta besiktigade han sin Peugeot, och klarade sig med knapp nöd från att få bilen belagd med körförbud. När han gick igenom besiktningsprotokollet insåg han att bilen måste repareras för många tusen kronor.
Missmodig for han till polishuset.

Lite lätt blandning av privatliv och melankoli hos Wallander. Och hans egna, djupt privata funderingar om det svenska samhället i omdaning (till det sämre, till det råare, ett hårdare klimat på många sätt). Wallander konstaterar gång på gång: det var bättre förr. Men kanske är det Henning Mankells egna funderingar vi hör i texterna om Kurt Wallander. Efter många år i Afrika återvänder han till Sverige och börjar skriva sina wallanderböcker. Kanhända kände han av en kraftig förändring i det svenska samhället och den som ger röst åt detta konstaterande är Wallander. Vi kan oavsett om det var bättre förr eller inte, att böckerna om Wallander är inlägg i ett förändrat samhälle, i ett hårdare samhälle. Detektivromanerna ger en brutal skildring av hur samhället ser ut, skildrat genom en deckares ögon och tankar. På detta sätt blir Detektivromanen mer än en skildring av ett brott, det blir en skildring av vår omvärld.

Kriminallitteratur (1)

I en högskolekurs om Kriminallitteratur påvisas olika genrer inom det som vi i dagligt tal kallar Deckare (eller Detektivromaner). Här finns pusseldetektiven (t.ex. Dupin hos Edgar Allan Poe, Hercule Poirot hos Agatha Christie, Sherlock Holmes hos Artur Conan Doyle), ibland kan de även kallas länstoldetektiven som enbart - i sin egen kammare - tänker ut ett skeende och ger en lösning på gåtan utan att ens behöva besöka brottsplatsen och ej heller förhöra misstänkta. De drar sina slutsatser och slutledningar genom logiskt tänkande, elimination och att lägga det mentala och fysiska pusslet.

Vi har den hårdkokte detektiven (t.ex. Philip Marlowe hos Raymond Chandler, Jack Reacher hos Lee Child m.fl.), som löser gåtorna på det hårdföra sättet, gärna med knytnävar, en hel del vapen, verbala käftsmällar och de har sin egen inre moral, som ofta kommer i första rummet och i första skedet, för att mot slutet av romanen mynnar berättelsen ändå ut i att den skrivna lagens ord segrar. Men vägen dit är på gränsen eller lite utanför den officiella lagtexten. Ändamålet (målet) helgar medlen (metoderna).

En hårdkokt figur i modern kriminallitteratur är Lisbeth Salander i Stieg Larssons Milleniumsvit. Hon är ingen detektiv, men löser gåtor tillsammans med journalisten Mikael Blomkvist. Hon går sin egen väg, tar till egna metoder och på slutet blir allting skapligt lagligt ändå. Den inre moralen står nästan högre än den skrivna lagtexten.

Det finns barndetektiver och journalister som löser brott och mordgåtor, det finns "happy-ending-deckarlitteratur", eller som en forskare inom denna vetenskap uttrycker det: "gosiga mord och lyckliga slut". I denna genre har vi t.ex. Camilla Läckberg m.fl sentida kvinnliga deckarförfattare. Där privatliv, yrkesliv och spanar- (deckar-) liv sammanfogas i en osalig röra för att på slutet bli något av en "happy ending". Bland dessa måste vi även lägga  Caroline Grahams kommissarie Barnaby i Midsomer och Elisabeth Georges kommissarie Langley.

Mycket finns att skriva och säga om dessa olika typer och genrer. Och till dessa vill jag bara i några artiklar peka på några av de mest kända svenska deckarna. Jag tänker på Henning Mankells Kurt Wallander, Sjövall/Wahlöös Martin Beck, Håkan Nessers Van Veeteren och Lars Bill Lundholms Axel Hake. Dessa svenska detektivfigurer representerar  en rätt originell och ny genre i kriminallitteraturen: den melankoliske deckaren. Tänkaren, den lite lätt depressive, den schackspelande, den simmande, den operaälskande, den wiskeydrickande, den frånskilde eller nära nog skilde, etc etc. En typiskt svensk genre som också tar in en annan aspekt - förutom dessa djupt personliga omständigheter och krackelerade familjeidyller - så tar de  in andra personer på scenen när man löser brotten. Istället för att köra ett solorace så lyfts hela polisgruppen fram som den som löser gåtorna genom ett mer eller mindre problematiskt samarbete. Gruppen lyfts fram, dock finns alltid deckaren i centrum, ofta ifrågasatt och omdiskuterad, men som till syvende och sist ändå är den sammanhållande länken.

Jag återkommer på denna Tankeverkstad med några funderingar kring olika detektiver.
Visste du förresten detta om Henning Mankell
(hämtat från hans webbsida, http://henningmankell.se/bocker/ )   :

Sedan den första berättelsen [...] har Henning Mankell skrivit mer än 40 böcker som har sålts i över 40 miljoner exemplar över hela världen. Mest känd är han kanske för sina böcker om kriminalkommissarien Kurt Wallander i Ystad, men vid sidan av de tio böckerna i Wallanderserien har Mankell författat 20 romaner och ett tiotal ungdomsböcker. Hans böcker om den moçambikiska flickan Sofia som förlorade båda benen efter att ha trampat på en landmina läses varje år av tusentals skolelever. Internationellt är Henning Mankell en av Sveriges mest lästa författare och hans böcker har legat på topplistorna i både Europa och USA.

Från åsikt till insikt

Ibland kan en liten mening, en sats, en liten räcka av ord, fästa sig inom en, och tappas liksom inte bort. Orden återkommer gång på gång, i fler och fler sammanhang, de faller inte till marken och försvinner. Nej, tvärtom - de lyser fram mer och mer, klarare och klarare. Orden i rubriken drabbade mig för ett par veckor sedan. Det som bland annat gör mig lite förbryllad är att den som . uttalade orden inte representerar den del av mitt universum varifrån jag ens förväntar mig att något som liknar visdom skulle kunna komma. Men så fel man kan ha. Det är inte första gången, för den delen. Och säkert inte den sista heller. Att jag aldrig lär mig. Det skulle ju vara mycket bättre och rikare med en ödmjuk öppenhet i alla lägen. Jag drar mig till minnes Dostojevskijs ord i någon av hans mycket djupsinniga romaner, där någon säger: “tack du fångläger för att du gett mig insikter jag annars aldrig hade fått”. Jag försöker lära mig. Kanske når jag dithän.

Nåväl, nu hände det igen. Och förresten så är min brist ett mycket starkt och talande exempel på rubrikens ord. Att ha en åsikt är absolut inte alltid detsamma som att ha en insikt. Det smärtsamma i sammanhanget är att åsikter faktiskt kan stå i vägen för insikter. Av den enkla anledningen att åsiktsskalet jag har runt mig, hindrar mig från att se klart åt andra håll. Åsikter kan vara som en gammaldags riddarrustning med ett hårt skal, och med minimal öppning rakt fram, och inga öppningar åt andra håll. Av förklarliga skäl. Man är inte “åsiktsskyddad” om man har öppningar åt alla håll! Skulle man ha det, skulle man plötsligt inse att det finns en mängd andra faktorer som jag inte ens hade en aning om när jag bara via visiret rakt fram, kan se just: rakt fram (enbart).

Från åsikt till insikt. Kvinnan som uttalade orden till en grupp människor i ett vanligt jobbmöte tror jag inte var medveten om att orden landade och stannade på detta sätt inom mig. Flera gånger sedan det mötet har orden dykt upp i olika samtal och sammanhang, och orden har förstärkts, fördjupats, och kunnat appliceras i en rad andra miljöer och mänskliga möten, både på jobbet och i mitt privatliv.

Jag ser mig själv lägga av riddarrustningen av åsikter och stå där ganska avklädd, avslöjad, fördomsfull, misstänksam, sluten, men samtidigt oerhört lättad av att slippa den tunga rustningen, med en känsla av att vara oskyddad, naken, transparent, fattig, sårbar; men rikare, mer fullödig, mer levande, mer öppen, med möjlighet till större vidsynthet och inte så formellt färdig.

Kanske kan t.o.m jag föras från åsikt till insikt. Insikt mig själv, om andra, om Gud, om livet, om tillvaron, om ondska och godhet, om kärlek och hat, om själviskhet och osjälviskhet, om frihet och ofrihet.

Ps.
Och denna vecka hände något som tangerar rubrikens ord: att rockpoeten och rocklegenden Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademien gick från åsikt till insikt. Plötsligt förstår jag det. I detta nu.
Ds.

Lyssna gärna på detta videoklipp med en av Dylans mest kända låtar
från de första åren,  för så där 50 år sen....

Heta ord (17). Kravlöshet.

Det finns i olika sammanhang preciserade och ibland opreciserade eller outtalade krav som ställs på oss som enskilda personer, eller en hel grupp. Krav är ofta självklara och helt accepterade. Man kan förstå att en arbetsgivare ställer krav på sina anställda. Och det med all rätt, eftersom ett arbete ska utföras och den anställde får betalt för att utföra det. Och det kravet är självklart, arbetslivet med anställningsvillkor, anställningstrygghet, löneutbetalningar m.m. kan ju bara fungera om den anställde går in under de krav arbetsgivaren ställer. Och detta gäller både i kommun, landsting, statliga verk eller på privat arbetsmarknad. Självfallet är det så.

Och redan som barn ställs vi inför krav. Vi får en hel ryggsäck med krav att bära på redan från barnsben. Krav att vara pålitliga, snälla, ärliga, hjälpsamma, läraktiga, att komma i tid, att hålla ord och löften, att tvätta öronen och borsta tänderna. Javisst, självklara saker och göromål redan från tidiga år i livet. Likväl är det krav. Ett kravlöst liv, finns det? Samhället och omvärlden kanske inte alls skulle fungera utan krav. Krav kan nog vara nyttiga. Och krav kan vara besvärliga och jobbiga. Ibland helt onödiga. Ibland helt nödvändiga, utifrån vad jag redan skrivit i texten. Krav kan vara rimliga. Och krav kan vara orimliga. Det jag skriver om här är när kraven av någon anledning och i något sammanhang blir orimliga, ouppnåeliga, kvävande och raserande i den meningen att självkänsla, frimodighet, spontanitet, äkthet, frihet, tillit och trygghet tillintetgörs och försvinner som en (stor) suck. Kvar blir bara ett stort, svart hål, som vi kallar krav eller kravfylldhet.

Definitionen jag hittar på nätet lyder:

Krav är:
“ett starkt uttryck för hur något ska vara; en nödvändighet”
Besläktat ord: kräva

Alla vi som är vuxna förstår att vår värld inte skulle fungera utan att det ställdes krav på oss och att vi i möjligaste mån uppfyller kraven. Visst är det så. Men det jag undrar över är om möjligheten finns att mitt i de krav vi lever under, ändå i vårt inre kan få uppleva en kravlöshet. Går det? Är det möjligt att vakna på morgonen och känna kravlöshet på insidan, trots tider att passa, uppgifter att fullborda, möten att genomföra, plikter som vi förbundit oss till att uppfylla? Kan vi i vårt innersta djup ändå känna en kravlöshet i den meningen att vi får lov att slappna av, att vi duger, att vi är älskade för den vi är (med fel och brister och förmågor och vilja), att allt inte är spikat och bestämt i förväg (som i definitionen av krav) - utan att dagen gryr och möter oss med en frisk fläkt av syre, ljus och värme, ett växande, en glädje, ett hurra-rop, en stor möjlighet - utan krav på att det måste vara ännu bättre, ännu större, ännu mer plikttroget? Att känna sig älskad utan krav på motprestation, att kunna slappna av och veta att “jag räcker till” (som texten lyder i Gabriellas sång), är det en möjlighet denna dag? Att bli påmind om kraven är inte en svår konst, inte en invecklad process - det händer oss hela tiden utan att vi ens tänker på dem. Men jag tror att vi gör gott mot oss själva genom att påminna oss om att det även finns kravlöshet i tillvaron, mitt i livet, mitt i vardagen, i själva centrum, i vår själ, i vårt hjärta.

Det finns ett avsnitt i boken Gudspärlan (med texter av bl.a. Martin Lönnebo) där vi läser dessa ord:

Om att få en egen stund varje dag:
"Om vi aldrig fångar ögonblicket finns inte heller den korta stunden av stillhet".
(påmindes om orden av en god vän)

Och i den stillheten - i stormens öga - finns kravlösheten. Där får jag vara, finnas, leva, känna, le, andas ut, andas in, förbli.

Jag önskar dig detta kära läsare.

Reimersholme i Stockholm, bilden tagen denna vecka.

Stockholm by night

Från Katarinavägen i Stockholm denna vecka.
Stadsgården med gamla stan i bakgrunden.

Stockholm är onekligen en vacker stad i sina bästa stunder.

Urtid

Snömos

Wikipedia defininerar sin text- och innehållsstil och sin allmänna hållning i vetentskapliga texter så här:

Här en bok med samma namn.

Att skriva specifikt och koncist är en del av Wikipedias stilistiska ideal. Texter som innehåller många fraser med begränsat eller inget innehållsvärde brukar kallas fluff eller snömos.

Att skriva specifikt innebär bland annat att tydligt avgränsa sitt ämne, att skriva så konkret och precist som ämnet och källorna medger. Att skriva koncist innebär att skriva så kortfattat som möjligt utan att utelämna relevant information; att inte brodera ut texten och att inte upprepa information.

Luddigt formulerade artiklar låter ofta försåtligt påskina sådant som inte är belagt med källor. På engelska Wikipedia kallas detta weasel words - på svenska säger vi att man ska undvika vaga syftningar. Ospecifika och osakliga skrivningar blir lätt osakliga eller icke neutrala. Luddigheter kan också åtminstone vid en ytlig betraktelse dölja att ett artikelämne inte hör hemma i ett uppslagsverk. De allra flesta gånger som användare skriver luddigt, oprecist och okoncist är det dock oavsiktligt. En användare som skriver luddigt eller okoncist i en artikel har ofta goda avsikter.

(läs mer om koncis och icke-koncis text:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:Skriv_specifikt_och_koncist )

Den 18 september skrev jag på denna plats om två begrepp, där det ena ganska ofta handlar om snömos, dvs. okoncisa ord, visioner, termer, riktlinjer etc. i organisationer, och kan även handla om personliga omständigheter. Artikeln handlade om termerna Övergripande och Genomgripande. Jag menar att det ganska ofta - förhoppningsvis inte alltid - finns ett stort glapp mellan det ena och det andra. Och har man upplevt att övergripande planer och mål och inriktningar ofta inte uppfylls eller nås, då kommer lätt känslan att alla de fina orden är snömos och inget annat. Orden är enbart ord, utan substans, utan bärighet, utan slagkraft, utan genomgripande kraft till personlig förändring.

What makes you happy?

Alkoholfritt stilleben

Vad bra att det finns alkoholfria alternativ.

Heta ord (16). Jämlikhet.

En debatt som aldrig verkar ta slut är den om jämlikhet. Jämlikhet mellan könen, lika lön för lika arbete, jämlikhet mellan flickor och pojkar i skolan. Jämlikhet, jämställdhet, lika villkor, likadant, samma nivå, samma behandling, samma plan. Att jämföra och jämföras. Att tävla och att vara snäppet över. Tankar och debattord och infekterade känslor om detta finns lite överallt. Ofta kommer starka känsloyttringar fram i dessa debatter och ord i samhället runt omkring oss. Kanske har vi själva deltagit i debatterna och ordkrigen. Jämlikhet.

Det finns en person som presenteras i Boken - Bibeln - som innehade den högsta tänkbara jämlikheten utan jämförelse. Det handlar om Jesus Kristus. Och det skrivs så här om honom i Filipperbrevet kap. 2:1-10:

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Dessa ord och meningar har en stor sprängkraft inbyggda i sig. Kan ord som skrevs under det första århundradet av vår tideräkning ha en bärighet, en relevans, en styrka, vara en riktningsvisare och en kompass och ledstjärna för människor anno 2016? Hur applicerar man dessa ord om att frivilligt avstå från den yttersta, den mest ypperliga positionen som vi kan tänka, och kliva ner från denna? Vad kan det lära oss om vad sann storhet är? Hur kan vi praktisera det utan att kliva på oss själva och utan att känna oss förtrampade och förorättade?

Det är - historiskt sett - ett framgångsrecept att göra som han gjorde. Att gå de vägar han gick. Att se på sig själv, på Gud Fader, och på sin omgivning på det sätt han gjorde. Och att handla i enlighet med sin upphöjda ödmjukhet, som inte var en falsk ödmjukhet med självkränkande förnekelse, utan ett medvetet val med kärleken som utgångspunkt och kärna.

Rörigt värre

Välkommen till lopphandlarnas paradis!

Verkstan (8)

Verkstan (7)

Kråksamtal över våra huvuden

På väg till bussen, klockan är ca 6.45 en vanlig tisdag. Skator, kajor och kråkor är vakna och flyger hit och dit och skränar i högan sky. Ja, de är mer än vakna. Särskilt lägger jag märke till kråkorna denna morgon. De har någon sorts morgonsamling uppe på optikerns tak. Jag tror att det är herr eller fru ordförande som sitter på taknocken och med sin allra mest hesa röst (heter det så?) försöker sammankalla alla de övriga att komma. Ordföranden skränar och med skärpa basunerar ut att det är hög tid att komma. Då hörs ett svar - nästan identiskt lika - från ett närbeläget högt träd - samma tongångar tillbaka till ordföranden. Det är nästan så att jag hör den påbörjade debatten. "Ja, ja, vi kommer. Ha inte så himla bråttom! Måste du låta så där uppfordrande? Så här tidigt? På den här platsen? Har du sagt till Emil och Jens, de var långt härifrån tidigare idag? Vad finns på agendan? Jag är hungrig. Jaha, blev du sur nu? Lite småtjurig? Skäll inte på mig, jag kan väl inte hjälpa att alla inte kommit än. Vi kommer så fort vi hinner"

Ungefär så där lät det. Ovanligt högljutt, distinkt och uppfordrande. Kanske var det den höga och för denna höst ovanligt klara och kalla luften som var orsaken till detta möte. Kanske ett krismöte. Kanske ett möte för att mobilisera de tillgängliga krafterna som spridits för vinden.  Vad vet jag. Jag står på en lägre nivå än dessa kråkor. Jag tänker så för att jag inte förstår, för att jag inte kan begripa vad skränandet och angelägenhetsgraden innebär. Ett himla liv - för vad? Med tanke på det intensiva skränandet, det myckna flygandet, det omfattande kretsandet och den tidiga mötestiden, måste det helt enkelt vara ett väldigt viktigt möte. I alla fall tyckte den som skränade högst det.

Märkligt hur lika det är på många arbetsplatser. Och väldigt många möten är som kråksamtal över våra huvuden. Vad blir det av dem? Ofta ingenting. Kråksamtal som vi andra - som inte deltar i mötet - inte förstår.

Verkstan (6)

Heta ord (15). Tysthet.

Det finns många saker som är lätta, eller enkla, eller som ligger väldigt nära mitt naturliga tillstånd. Jag ser också på mina barn att de har fallenhet för olika saker, vilka ter sig helt naturliga och självklara för dem. Det kan vara att börja läsa, börja räkna, spela fotboll, spela innebandy, köra bil, umgås socialt i olika sammanhang osv. Det är uppgifter, sysselsättningar, utmaningar och situationer och sammanhang som ligger väl och i linje med personligheten. Det är lätt. Det är okomplicerat. Det är enkelt att ta till sig.

Det finns också här i livet sådant som är svårt för mig. Och svårt för dig, kära läsare. Det finns människor, barn och vuxna, som får kämpa hela livet för att erövra olika delar och områden, som för andra som “har det lätt för sig” inte kostar på det minsta. Men alla har vi något eller några områden där det “tar emot”, där vi får kämpa, där vi får anstränga oss, där vi under resans gång upptäcker att här står jag inför något som, om jag vill ta mig igenom det, kostar på. Kostar något. Kostar “blod, svett och tårar”. Kanske - förhoppningsvis - enbart de två senare fenomenen.

Ett tillstånd som är svårt att ta till sig (i alla fall för mig och jag vet några till) är tysthet (eller tystnad). Att inte ta till orden. Att inte öppna munnen. Att inte låta luften fyllas av ord, uttryck, försvar, argument, svar, verbala lösningar, verbal bearbetning, att inte direkt öppna munnen, utan hålla den (bildligt) stängd, att låta det som händer eller sägs vara okommenterat. Det är svårt. Tysthet är svårt. Jag vet inte om du håller med. Och nu talar jag om en tysthet som innebär något positivt, något skapande, något utvecklande. Det finns även tysthet som är något negativt: att förtiga, att inte våga säga det man känner och vill etc.

För mig handlar den positiva  tystheten/tystnaden om några viktiga saker.

• Det är en fråga om ett personligt val.
  
• Det är en fråga om tillit. Tillit till livet. Tillit till mig själv.
  
• Det är en fråga om trygghet. Om jag behöver säga något, så kommer det tillfällen för mig att säga det som behövs.
  
• Det är en fråga om överlåtelse. Att ta in det som sägs till eller om mig/andra, att ta in det som skett, och överlåta det åt livet, åt Försynen, åt Gud, och känna överlåtelsens kraft.
  
• Det är en fråga om en inneboende kraft att våga vara tyst. Det är inte den fega tystnaden jag skriver om, nej, det är den aktiva och kraftfulla tystnaden jag syftar på.
  
• I samtalssituationen, påstår många och är mångas erfarenhet, är tystnaden ofta den stund som är mest talande, mest kraftfull, mest skapande och mest läkande. Om vi bara vågar vara tysta. Både den som är i behov av att prata, och den som är lyssnaren i samtalet. Även tystnaden är god, skön, behaglig och läkande. Inte bara orden.

Jag går till mig själv just nu och jag inser den svåra konsten att kunna praktisera tysthet/tystnad, på detta skapande, läkande, lyssnande sätt. Och låta orden och tystnaden vara två lika viktiga delar i samtalet. Jag vill gärna lära mig den. I en omvärld fylld av ljud - i alla sammanhang - tror jag att vi ännu mera, och ännu mer aktivt behöver vårda detta: tysthet.

Att kunna lyssna inåt och inte alltid - verbalt - agera utåt.

Verkstan (5)