Löparens hjärta

Ur boken Löparens hjärta av Markus Torgeby:

Björkarna har fortfarande inte slagit ut, men det är nära nu. Jag springer genom skogen, duckar under granarna. Det regnar och jag är blöt, men jag fryser inte, regnet är milt.

På Hållandsgården ber jag om att få låna en telefon, det var länge sedan jag pratade med morfar. Mormor svarar.

– Morfar ligger och sover, säger hon. Han har varit ute och fiskat makrill i natt. Det luktar fisk i hela källaren.
– Som vanligt då, säger jag.

Vi pratar en stund om mamma, att hon mest ligger på soffan och vilar. Hur konstigt det känns att hon är så sjuk. Sedan säger mormor:

– Markus, vad håller du på med egentligen? Varför bor du ensam ute i skogen? Vi lever ju inte på stenåldern längre. När jag var barn fick vi hämta vatten ur brunnen och bära in ved varje dag. Det var ett väldigt slit. Skönt att slippa.

– Jag förstår det, säger jag, men skogen, mörkret och kylan hjälper mig att hitta min riktning.
– Vad är det för prat? Kan du inte göra det när du bor som vanligt, då?
– Jag tror inte det.
– Jag förstår mig inte på dig, Markus. Varför måste du alltid överdriva så mycket? Varför kan du inte vara som alla andra?
– Jag vet inte, svarar jag. Måste gå nu, hälsa morfar

Himlen är mörk när jag springer tillbaka genom skogen. Jag förstår att mormor tycker att jag är märklig, att jag är en bakåtsträvare. Men jag bor här för att jag vill. Jag lever inte på någon annan, jag klarar mig själv med små medel. Och det är lugnt i huvudet, inte så många tankar som fladdrar omkring.

----------------------------------
En tänkvärd bok om en människas resa till sig själv. Läs den. Det och mycket mer än så är den värd.

Läs mer om boken: http://www.vildstjarna.se/2015/12/19/loparens-hjarta/
Och se dokumentären: https://urskola.se/Produkter/189136-En-bok-en-forfattare-Loparens-hjarta

En luden vacker blomma. Backsippa.

Hole in one (oak)

Mörker eller ljus

Igår när jag klev in i kommunhuset, kom det en kille bakom mig. Han hade jeans och en t-shirt och skor på sig. På hans t-shirt, på bröstet, stod orden: Totalt jävla mörker.

När jag gick upp för trapporna, tänkte jag på honom och hans t-shirt. “Undrar vad som menas med orden? Och undrar varför han köpte t-shirten och varför han använder den? Kanske - antagligen - betyder det ingenting, bara en crazy grej, en t-shirt i högen bland de övriga som köpts på någon marknad någonstans i landet. Men, han kanske uttrycker något med orden, färgen, signalen?”
(jag vet nu att det är namnet på en hårdrocksgrupp)

Ungefär så där gick mina tankar efter det oerhört korta, snabbt förbipasserade mötet med en för mig okänd kille med rufsigt hår och svart t-shirt, i ett trapphus i kommunhuset. Totalt jävla mörker.

Och jag som kände solens värme och såg solens ljus, och att en mycket intensiv och bitvis jobbig period nu är överstånden, passerad, och att mitt arbetsliv och privata liv kan återgå till ett mera normalt läge, med normal puls, och chanser till andningspauser och återhämtning och gläntor och frisk luft. I detta sinnestillstånd blev mötet med den svarta t-shirten lite märklig och den lilla händelsen drabbade mig på flera sätt. Men framförallt kände jag en stor tacksamhet över livet.

Och att jag skulle vilja ha en t-shirt med texten:
Totalt underbart ljus.

Pion

Treenighet

Nåd, barmhärtighet och frid vare med oss från Gud Fadern och från Jesus Kristus, Faderns son, i sanning och i kärlek.
(2 Joh. 3)

Johannes önskar sina brevmottagande vänner något av det finaste vi kan önska varandra: att de ska få uppleva nåd, barmhärtighet och frid, från Gud. En vacker treenighet, en hållbar treenighet, ett källflöde som aldrig sinar. Nåden som öppnar dörren och möjligheterna, barmhärtigheten som sluter mig nära Faderns hjärta, och friden som ett resultat av nådens öppning och barmhärtighetens omfamning.  Det vackraste vi kan önska varandra och oss själva.

Nåd, barmhärtighet och frid till dig, kära läsare.

Det spricker ut... en Annan dag....

Påskdagen

Signaturen Sonja skriver om Stilla veckan (som avslutas med Påskdagen):

STILLA VECKAN

Stilla veckan, en tid för oss att stanna upp,
begrunda, förundras, försöka förstå...
Stilla veckan, Guds tid för oss, till oss.
Stilla veckan, då Guds kärlek segrar.
Stilla veckan, livet övervinner döden.
Stilla veckan, en läkedom för oss,
stressade själar, i vår förvirrade tid.

Tack Sonja för hälsningen.
källa: http://skrivlusten.bloggagratis.se/2008/03/17/575593-paskdikter/

----------------------------

Och Nils Bolander:

Uppståndelse! Uppståndelse!

Det mörknade för sanningen
när våldets fackla brann.
Man hotade med kors och hårda öden.
Man fäste på en galges trä
Guds kärleks underman,
men kärleken var starkare än döden.
Ty långfredagen ändades i påskdag.

Nu grönska alla marker
och brinna vårens berg,
nu tima uppståndelsens under,
och allt det vinterdöda
får livets varma färg
i knoppningen och spirandets stunder.
Ty långfredagen ändades i påskdag.

Vad tröst, du själ som skådar natt
och tunga nederlag.
för all din tro och dina vackra drömmar!
Snart skall din smärta vändas
i segerns ljusa dag,
i sångens brus och starka vårflodsströmmar.
Ty långfredagen ändades i påskdag.

Han tog mitt kors

Bild från pixabay.com

De lånade krubba åt armodets son
och därtill halm och strå.
De lånade åsna bortifrån
för Herren att rida på.
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.

Han lånade bröd en hungerns dag
på bergets grönklädda slänt,
och tvenne fiskar av okänt slag
hans lärjungar hade sänt.
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.

Han lånade båt i ett fiskartjäll
och talte till folket från den
och en vindblåst hydda till läger en kväll
åt sig och tolv hemlösa män.
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.

Han lånade sal, då hans dag var förbi,
för att duka sitt nattvardsbord,
och den grav man lade hans kvarleva i
var ett lån från en främlings jord.
Men korset han bar
och törnets krans
var hans.

Dock -
nu när jag skådar hans stingande krans
och ser hans kors som det var,
då känner jag djupt: det var icke hans,
det var min börda han bar.
Det kors min Frälsare
kallade sitt -
var mitt.

(Nils Bolander)

Björkstammar

Om löpningens själ

Ur boken Skärgårdsmord, av Lars Bill Lundholm:

Han drog på sig löparmunderingen och gav sig sedan iväg på en runda. The loneliness of the longdistance runner, brukade Jonathan påpeka ibland. En film från sextiotalet om en ung brottsling som genom långdistanslöpandet höll sitt inre helvete i schack. När han kom ner till Söder Mälarstrand kickade endorfinet in och han kom in i en ny andning. Allt gick liksom av sig själv. Han tänkte inte på något. Han såg knappt de vackra båtarna utmed Reimers kanal, eller det gamla fängelset och de ockrafärgade sjuttonhundratals-byggnaderna på Långholmen. Han borrade ner huvudet och sprang. Han hade ingen klocka eller pulsmätare eller brydde sig om vilken tid han sprang på, allt var intuitivt. Allt var improviserat. Och han stannade aldrig under löpningen för en fika eller för att njuta av den gula stadens stiliga domäner.

Han lufsade på tills det var dags att vända hemåt. Eller om han sprang efter jobbet, tills han var tillbaka på Polishuset. Eller om han sprang i Roslagens terräng tills han var tillbaka på Kattnäs. Det var där han lärt sig springa. Han hade, efter ett gräl mellan hans mamma och Jonathan, bara givit sig iväg och sprungit och sprungit tills han nästan föll död ner. Rest sig upp och tagit sig tillbaka till föräldrarna som oavvänt sett på honom som om inget hade hänt. Men något hade hänt med honom när han sprang. Något som handlade om frihet och sitt eget vara, om sin kropp och om den behagliga känslan av stillhet när han löpt sitt pass. Det var svårt att förklara, han kunde i alla fall inte det, men det var som ett slags reningsbad. Och ett sådant behövde han hela tiden, det visste han.

Efteråt duschade han, klädde sig i linnekavaj och chinos.

-----------------------------

Jag rekommenderar boken å det allra varmaste. Spännande och välskriven.

Att lyssna

I listened, motionless and still; And, as I mounted up the hill, The music in my heart I bore, Long after it was heard no more. 

(William Wordsworth)

Read more at: https://www.brainyquote.com/authors/william_wordsworth

Hit och dit

Hittade denna skylt på ett skrivblock i kommunhuset.

Mönster i vatten

Våren i antågande (6)

Ekvilibrium

Ekvilibrium betyder "jämvikt" eller "balans". På svenska används ekvilibrium särskilt inom narratologin, läran om berättandet, och avser det tillstånd av jämvikt som en berättelse tar avstamp i. Rörelsen från ekvilibriumet till motsatsen disekvilibrium, ett tillstånd av kaos, och därifrån till ett nytt ekvilibrium, en ny jämvikt, utgör en berättelse. Denna rörelse ger en berättelse mening och struktur. Som narratologiskt begrepp introducerades ekvilibrium av Tzvetan Todorov.

Begreppet ekvilibrium ligger nära de narratologiska begreppen projekt och orsak-verkan-förhållande, även om dessa snarare beskriver rörelsen snarare än startpunkten. (källa: Wikipedia)

Ur Lars Bill Lundholms bok Skärgårdsmord:
Men han (Jack Larsson) sprang utmed kanten och in i skogen igen utan att ha reflekterat över någonting. När han kom ut på vägen igen, tutade någon på honom, och då tog han av från vägen och sprang in på småvägar igen. Solen började värma men han hade ändå munkjackans luva uppfälld. 

Han var inne i sin kokong och där inne fann han kraft och näring, trots att han inte analyserade något eller fick några nya idéer. Allt var som en krafthämtning fastän många säkert såg det som en kraftansträngning. Men Jack hade funnit sitt ekvilibrium och renheten i det och tänkte inte överge det med att börja lyssna på musik eller fundera på lösningar som gällde jobbet. Allt var bara här. Allt var bara nu.

Våren i antågande (5)

Våren i antågande (4)

Våren i antågande (3)

Forsen vid Bubbetorp

 

Våren i antågande (2)

Våren i antågande (1)

The breathings of your heart

“Fill your paper with the breathings of your heart.” 

(William Wordsworth)

Tappa inte sugen

Daffodils. Påskliljor.

Jag lärde mig ett nytt ord förra veckan. Det dröjer sig kvar inom mig med en välbehaglig känsla av ro, skönhet och naturlighet. Daffodils. Ordet har nog passerat min livsbana tidigare, men av någon anledning inte fastnat eller stannat kvar. Daffodils. Påskliljor.

Om daffodils:
Påskliljor. Symboliserande återfödelse och ny början, påskliljan är praktiskt taget synonymt med våren. Även om deras botaniska namn är narcissus kallas påskliljor och ibland jonquils, och i England är de förknippade med "Lent Lily" på grund av deras mångåriga association med Lent (fastan).
Lent - perioden före påsken som i den kristna kyrkan ägnas åt fasta och avhållsamhet för att fira Kristi fastande i vildmarken. I kyrkan går det från askonsonsdag till helig lördag och det ingår även fyrtio vardagar.

Påskliljor hör till släktet narcissus, som innehåller jonquils och paperwhites (Tazett, amaryllis). Medan människor i vissa regioner hänvisar till en stor, gul narcissus som påskliljor och de mindre, blekare versionerna som jonquils, hör de alla till släktet narcissus och bär det vanliga namnet påsklilja. De har fått sitt namn från den grekiska guden Narcissus. Enligt legenden var Narcissus så förtjust i sin egen spegelbild i floden som han drunknade i när han försökte fånga sin spegelbild. Påskliljorna som växer längs strömmande vattendrag blev snart associerade med Narcissus och fick sitt namn, förmodligen på grund av skönheten i deras spegelbild i vattnet.

Daffodils, de rör sig lite i vinden
de lutar tungt framåt
på grund av vikten i
kronbladen.
Påskliljor, gula och fina
lysande och klara
vittnar om en underbar tid
en period av frigörelse
och frihet. 
Framtung, inte baktung
lyser den i rabatter och gräsmattor,
i slänterna ner mot åar och sjöar,
den vajar lugnt och harmoniskt.
Daffodils.
Den lutar framåt,
precis som Narcissus i legenden
som ville se sin egen spegelbild, 
det gick så långt att han 
böjde sig allt djupare för att få fatt
på bilden, 
och till slut ramlade han i vattnet
och drunknade, i sökandet efter sin egen bild.
Narcissus.

Fetma vs. sit-ups

Hittade dessa lappar på en kommunal anslagstavla.😊

Typ mås

Någon beskrev sig själv med dessa humoristiska metaforer:

Med andra ord: man har fått pippi.