De är blå, de liksom svävar

Att förtrollas, ingenting är enklare.... 

det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna

(Tranströmer)

Vår i luften

Du är:

Det jag vill

Jag lyssnar bäst på det jag vill höra.
Jag ser verkligt bra det jag vill se.
Jag känner intensivast det jag vill känna.
jag hinner definitivt med vad jag gärna vill hinna.

Måsten

Väj för alla måsten,
utom dem som sammanfaller med viljan.
(okänd tänkare)

Trevligt leende

bild från pixabay.com

I SAOB läser jag: 

Det trefligaste leende syntes för lifstid hafva hyrt sig rum på hans tunna läppar.
(Blanche Band. 56) (1848)

Så kan det vara.

Blåsippornas tid

Vitsippornas tid

Ökenstjärna

Ur slutscenen i boken Ökenstjärna, av Michael Connelly. En kriminalroman om Harry Bosch.

Sedan tystnade han, men Ballard sa inget.

Ökenstjärna

”Det är en elak värld”, sa Bosch. ”Människor gör saker som man aldrig kan tro. Som de inte ens själva kan tro.”
Ballard nickade.
”Jag fattar.”
”Nej. Jag hoppas att du aldrig fattar.”

Sedan tystnad. Ballard såg sig omkring, spanade ut över bergsryggen och saltöknen i fjärran och tittade sedan ner på blommorna vid hennes fötter.
”Det är lätt att glömma bort att det finns vackra saker i öknen”, sa hon.
Bosch nickade.

”Och de här blommorna, helt fantastiska”, sa Ballard.
”Ökenstjärna”, sa Bosch. ”En kille jag känner, han säger att de visar att Gud finns i den här j-a världen. Att de är ihärdiga och kan uthärda hettan och kylan, att de kan stå emot allt som försöker hindra dem.”

Ballard nickade.
”Som du”, fortsatte Bosch.
Ballard tittade på honom. Han sa inget mer än så. Det tog en stund innan hon fick fram något.
”Tack, Harry”, sa hon. ”För att du säger sanningen.”

De stod där alldeles tysta en lång stund innan han fortsatte.
”Du vet att jag inte kommer tillbaka till avdelningen, eller hur?”
”Ja, det vet jag.”

Han öppnade locket på trälådan och gick fram till stenskulpturerna. Han stack ner handen och tog upp en näve aska. Sedan höll han fram handen och lät den sippra ner mellan fingrarna. Han gjorde det tre gånger till, och när han vände på lådan och hällde ut resten kom en vindpust och förde med sig det mesta och spred ut den.

”Jord ska du åter bli, sägs det väl?" sa han.
Sedan stängde han lådan, vände sig om och gick tillbaka till bilen.

"Jag är klar", sa han.
Ballard följde efter. De satte sig i bilen och körde iväg, tillbaka till staden.

............................

En mycket läsvärd bok! Spännande, välskriven, bitvis mycket vacker och tänkvärd.

Visste du detta (99)? Pablo Picasso

Pablo Ruiz Picasso, 

Hans fullständigt namn var:

Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso, 

född 25 oktober 1881 i Málaga i Andalusien, död 8 april 1973 i Mougins i Provence, var en spansk konstnär och poet som levde större delen av sitt liv i Frankrike. 

Den unge konstnären 

Picassos verk i Kristinehamn

Pablo Picasso föddes i Málaga i Andalusien, i ett hus vid Plaza de la Merced. Han var son till José Ruiz y Blasco, målare och konstprofessor, och María Picasso y López. Födseln var mycket dramatisk. Barnmorskan trodde att Pablo var dödfödd och ägnade sig istället åt modern. Det var farbrodern och läkaren Don Salvador som sannolikt kom att rädda hans liv, genom att andas cigarrök i den nyföddes näsborrar så att han kvicknade till och började skrika. 

Den unge Pablo kom därefter inte bara att leva nästan 91 ½ år till utan även bli begåvad med det fullständiga namnet Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Cipriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso (skönt att inte behöva skapa en e-postadress till det namnet). 

Av sin far, som var bildlärare, lärde sig Picasso bildkonstens grunder, som figurteckning och målning med olja. Han visade från tidig ungdom prov på en brådmogen konstnärlig skicklighet. Hans första kända oljemålning Picador målades 1889. Vid tio års ålder började Pablo signera sina målningar med sin mors flicknamn: Picasso.

(källa: Wikipedia) 

Det grå blir färgglatt

Det grå blir färgglatt
det fadda och fattiga blir sprakande och rikt
det vanliga blir det ovanligt vackra och roliga
gråsparvar och färglada papegojor
svanar och gråtrutar sida vid sida
lunnefåglar och pilfinkar
sidensvansar och kråkor.

Alla finns där
det är meningen liksom
Den tråkiga, intetsägande bilen
tar dig framåt mot ditt mål
likaväl som den lyxiga, svindyra fyrhjulingen,
ingen skillnad.
Den smutsiga farkosten
och den rena - alla tar sig fram.

Denna dag lever jag.
Imorgon vet jag ingenting om.
Jag är tacksam för båda raderna.
Tacksam för livet här och nu.

Balzac hade fel

 Fadern i familjen påkallade tystnad och höjde glaset mot Alice.

”Skål för vår advokat”, sade han. ”För att hon bevisat att den store fransmannen Honoré de Balzac hade fel när han skrev:
Lagar är spindelnät som de stora flugorna tar sig igenom och i vilka de små fastnar.’”

Alice rodnade lätt. García log mot henne och vände sig mot Reacher. ”Och skål för er, sir, för att ni så generöst hjälpte oss i vår nöd.”

”De nada”, sade Reacher. ”No hay de qué.”

(citat ur boken Hetta, med Jack Reacher som huvudperson, skriven av Lee Child) 

Visste du detta (98)? Pedell

Synonymer till pedell: (åld.) vaktmästare, universitetsvaktmästare, kyrkvaktmästare; rättstjänare, domstolsvaktmästare

Hur används ordet pedell?

Hon gifte sig 1816 med Peder Pedersen Sæther, pedell vid Anatomikammeret i Oslo.

Den första Q-versen publicerades i Lundagård nr 7 1920 och behandlade Skånska nationens pedell (vaktmästare) Sven Johansson.

En pedell (" rättstjänare", av latinets ' pedellus') är en tjänsteman vid ett universitet, som ursprungligen hade hand om polisiär verksamhet.

På Teknologkåren vid Lunds Tekniska Högskola finns sedan 1994, då ett nytt kårhus byggdes, en heltidstjänst med titeln pedell.

Varje år väljs en ny pedell som under året tar hand om huset, passerkorten, teknik och uthyrningar av lokaler.

(källa: Wikipedia)

Omvändelsens olika faser

En enad själavårdsgrupp, historiskt sett, är överens om (enligt Owe Wikström) att en människas omvändelse till Gud vanligtvis följer ett visst mönster, med vissa faser som också kan återkomma senare, utifrån ett utvecklingsperspektiv. 

De olika faserna sägs vara:

saknaden
försmaken
uppgörelsen
nåden
natten
ljuset
vandringen

Just i den ordningen återfinner man de olika faserna, de olika stegen i det vi kallar omvändelse, att bli en kristen. Och då menar jag en omvändelse som är genomgripande, och att livet får drabba en, och att den inte bara innebär ett kort knäfall i ett eftermöte i någon kyrka, utan en inre rörelse i riktning mot Gud.

Owe Wikström talar i sin bok Det bländande mörkret om olika faser en människa kan gå igenom (och gör det!) när man närmar sig Gud. Och det verkar börja med en inre oro, som om jag står på tröskeln in i något nytt och annorlunda. Oron kan också beskrivas som en hunger eller törst efter Något eller Någon. Och där börjar vandringen mot ljuset. Det yttre skalas av och det ytliga förbleknar och plötsligt står man där alldeles ensam, alldeles naken inför det Okända Något, eller den Okände Någon. Mycket kan skrivas och formuleras om detta. Det jag fäster mig vid just nu är den process som Wikström skriver om, är väldigt annorlunda än omvändelseförkunnelsen som jag växte upp i på 70-talet. Där talades det mer om att “besluta sig för att komma till Jesus, falla ner på knä och ta emot Honom”. Det sades aldrig någonting om den bakomliggande processen som ofta finns för varje enskild person som kommer till Gud, överlämnar sig i hans händer, och förblir i det tillståndet: en kristen, ett Guds barn, en lärjunge, en vandrare som slagit följe med Jesus Kristus.

Och jag tänker att detta är en av orsakerna till att så många som kommit med i den kyrkliga gemenskapen (läs: församlingen) i mycket unga år, börjar vackla när de kommer ur tonåren, när de studerar på främmande ort, när de får sällskap med någon som inte tror på Kristus, när de får barn, när livets omständigheter gör att man ”bara får hänga med i svängarna”, när det vi kallar för livets stormar och omständigheter drabbar oss; det är då det visar sig var grunden finns, hur säker grund jag har, om det verkligen är så att mitt inre har en egen vilja, egen kompass, ett eget liv, en egen relation med Kristus. 

Som Astrid Lindgren så vackert och talande uttrycker det i relationen mellan Emil och Karl-Alfred:
Du och jag Karl-Alfred. Du och jag Emil. 

Skönhet och djup i samma bild

Visste du detta (97)? Stone

19 stone ≈ 120.656 kg · 19 stone ≈ 120 kg & 656 g · 19.01 stone in kg

What is 1 stone equal to in kg?

6.3503 kilograms

Vad är en stone i viktmätning? Stone (st) är en måttenhet lika med 14 pund (lb) avoirdupois, eller 6,3503 kilogram (kg). Pluralis av stone är också stone. Stonemätning används fortfarande i stor utsträckning i Storbritannien, Australien och Irland för att mäta mänsklig kroppsvikt. 

En av de främsta snookerspelarna i världen, Mark Allen, har sedan i somras gått ner ca. 5 stone (dvs. ca 31,5 kg). Jag såg honom på en sändning från en snookerturnering och kände knappt igen honom, och började googla på vad som hänt, och det var då tankarna kring begreppet och viktenheten stone började. Allen vägde alltså ca 19 stone förra sommaren. Han säger i en intervju att han mår bättre och det funkar bättre att spela på toppnivå.

Skaparkraft och skaparglädje

Du skapar själv det bästa,

när du unnar allt gott åt din nästa.
(okänd tänkare)

Visste du detta (96)? Shebang

Shebang betyder ungefär "hela rasket" på engelska.

En samling av låtar heter The Shards - the whole shebang och innehåller samtliga låtar i boken med samma namn. 

Förvandlad vardag

 På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Även Jesus och hans lärjungar var bjudna till bröllopet.  Men vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: "De har inget vin."  Jesus svarade henne: "Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har inte kommit än."  Hans mor sade till tjänarna: "Gör vad han säger till er."

bild från pixabay.com

 Nu fanns där sex stenkrukor, sådana som judarna använder vid sina reningar. De rymde omkring hundra liter var.  Jesus sade: "Fyll krukorna med vatten", och de fyllde dem till brädden.  Sedan sade han: "Ös nu upp och bär in det till värden." Och de gjorde så.

 Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Han visste inte varifrån det kom, men tjänarna som hade öst upp vattnet visste det. Värden kallade därför på brudgummen  och sade: "Alla sätter fram det goda vinet först, och sedan det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu."

 Detta var det första av de tecken som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom.  Sedan gick han ner till Kapernaum med sin mor, sina bröder och sina lärjungar, och de stannade där några dagar. (Joh. 2:1-11)

Texten handlar om vinundret, när Jesus förvandlar vatten till vin. Han förvandlar det vardagliga till fest. Han rör vid det oansenliga och vanliga till att bli högtid och tacksägelse. Det grå blir färgglatt. Det icke synliga blir fullt synligt. 

Orden från Stanley Jones kommer till mig igen:

Att se Gud i vardagen, då förvandlas det simpla till det helgade. Då brinner Guds eld i varje buske, och livet har en mening.

Denna dag har förutsättningar att bli en sådan dag.
Jag återkommer imorgon med samma tema, i något som liknar diktform.

Kom som du är i befintligt, ovårdat skick

 Kristus säger:
kom till mig du som arbetar och är tyngd av bördor,
jag vill ge dig ro i hjärta och sinne.

Han är verkligen uppstånden

Jesus är uppstånden. Han är Livet.

(bild från pixabay.com)

Glad Påsk!

Jesus för världen givit sitt liv

Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.

 För när tiden var inne, medan vi ännu var maktlösa, dog Kristus i de ogudaktigas ställe.  Knappast vill någon dö ens för en rättfärdig – jo, kanske vågar någon dö för den som är god.  Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

 När vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, hur mycket mer ska vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen?  För om vi som Guds fiender blev försonade med honom genom hans Sons död, hur mycket mer ska vi då inte som försonade bli frälsta genom hans liv?  

Men inte bara det, vi gläder oss också i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.

(Rom. 5:5-11)

 

Visste du detta (95)? Traveling Wilburys

Traveling Wilburys var en amerikansk/brittisk supergrupp bildad 1988 av vännerna Bob Dylan, George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison och Tom Petty, och verksam fram till 1990.

Från början skulle gruppen bara göra B-sidan till en singel åt George Harrison, men när skivbolaget hörde låten "Handle with Care", insåg man att den var för bra för att slösas bort som bara en B-sida på en singel. Istället spelade man snabbt in ett helt album på bara ett par veckor, Traveling Wilburys Vol. 1, vilket blev en stor kommersiell framgång och nominerades till en Grammy för årets album. Singlarna "Handle with Care" och "End of the Line"*   klättrade högt upp på listorna. Kort efter att albumet givits ut avled Roy Orbison. Det andra albumet, Traveling Wilburys Vol. 3 från 1990, nådde inte samma framgångar som sin föregångare.

Musiken påminner inte oväntat mycket om vad artisterna tidigare gjort var för sig, men den är mer lekfull och har riktigt uppsluppna texter. På albumen är de inte listade med sina riktiga namn, utan de hittade på egna alias varje gång. En av låtarna, "Tweeter and the Monkey Man" (som skrevs av Dylan), innehåller många referenser till Bruce Springsteens låtar.

Pseudonymer:

Bandet använde sig av olika pseudonymer för respektive album:

The Traveling Wilburys Vol. 1

Nelson Wilbury – George Harrison

Otis Wilbury – Jeff Lynne

Lefty Wilbury – Roy Orbison

Charlie T. Jr. – Tom Petty

Lucky Wilbury – Bob Dylan

The Traveling Wilburys Vol. 3

Spike Wilbury – George Harrison

Clayton Wilbury – Jeff Lynne

Muddy Wilbury – Tom Petty

Boo Wilbury – Bob Dylan

Övriga pseudonymer för Traveling Wilburys på samlingsalbumet år 2007

Buster Sidebury – Jim Keltner

Ayrton Wilbury – Dhani Harrison

(källa: Wikipedia)

*Lyssna och njut: End of the Line:

Fråga fåglarna och boskapen

Ifall du undrar över saker och ting, hur allt hänger ihop och är
sammanknutet i livet och tillvaron.

I Job. 12:7-12 och Upp. 3:7-8 läser vi:

Men fråga boskapen,
den ska undervisa dig,
fåglarna under himlen,
de ska ge dig svar.
Tala till jorden
den ska undervisa dig,
fiskarna i havet ska ge dig besked.

Vem av dem känner inte till
att det är Herrens hand
som har gjort det?
I hans hand är allt levandes själ
och varje människas ande.

Ska inte örat pröva orden
liksom munnen prövar
matens smak?
Hos de gamla finns vishet,
långt liv ger förstånd.

Hos Gud finns vishet och makt,
hos honom finns råd och förstånd.
Se, han river ner
och ingen kan bygga upp,
han låser in och ingen kan öppna.

Han öppnar och ingen kan stänga.

Du är ett träd

Man behöver inte vara ett stoftkorn som flyger än hit, än dit. Rötterna  kan vara djupt rotade och sträcka sig mot grundvattenkällan som andra inte ser, andra inte hör. Men den finns där ändå. Ditt liv - trädet - bär friska löv; det finns alltid nya skott som skjuter ut från grenar och kvistar: nya, bärande tankar, friska och fria från gammalt groll, gamla förlegade fördomar. Friska löv. Och frukt som växer till och mognar. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, trofasthet, återhållsamhet. 

Allt det som Gal. 5:22-23 handlar om. 

Jag vill vara detta träd. Idag. 

De två vägarna (Ps. 1:1-4)

Salig är den som inte följer
de gudlösas råd
som inte går in på syndares väg
och sitter bland föraktare,
utan har sin glädje
i Herrens undervisning
och begrundar hans ord
både dag och natt.

Han är som ett träd,
planterat vid vattenbäckar,
som bär sin frukt i rätt tid
och vars löv inte vissnar.
Och allt han gör, det lyckas väl.

Sådana är inte de gudlösa,
de är som agnar
som skingras för vinden.

Visste du detta (94)? Isterhaka

 Synonymer till isterhaka: fet haka, dubbelhaka

Till skillnad från späcket hos vissa havsdjur samt hos svinet kallas både kött och fett hos det slaktade svinet fläsk, medan fettet invid njurar, tarmar och revben hos svin kallas ister och fettet hos nötkreatur och får kallas talg. Det sistnämnda är rikare på fasta fettarter än späcket. Fettet hos människa kallas endast skämtsamt för späck, fläsk ("gubb- eller gumfläsk"), ister ("isterhaka", "isterbuk") eller talg ("lägga på njurtalgen", d.v.s. fetma, leva för gott).

(källa: Wikipedia)

späckhuggare

April-färger

Rädsla

I Lee Childs bok Hetta, om Jack Reacher läser vi dessa ord om rädsla:

Blir du någonsin rädd?” frågade hon.

”Nej”, sade han.

Hon satt tyst en stund igen.

”Men hur är det möjligt?” frågade hon.

Han tittade upp mot himlen. ”Det var något jag lärde mig som liten grabb.”

”Hur då?”

Han tittade ned i marken. ”Jag hade en storebror. Eftersom han var äldre låg han alltid före mig. Men jag ville göra samma saker som han. Han hade läskiga serietidningar, och överallt där vi fick in amerikansk tv tittade han på den. Så jag läste samma serietidningar och tittade på samma tv-program. Det fanns en tv-serie om rymdäventyr. Jag minns inte vad den hette. Vi såg den i svartvitt någonstans. Kanske i Europa. De hade ett rymdskepp som såg ut lite grann som en ubåt med spindelben. De brukade landa någonstans och ge sig ut och utforska. Jag minns en kväll när de blev jagade av en hemsk varelse. Den var hårig, som en apa. Som Snömannen. Långa, håriga armar. Och den morrade så det dånade. Den jagade dem tillbaka till rymdskeppet, och de hoppade in och slog igen luckan med en smäll just som den klättrade in efter dem.”

”Och du blev rädd?”

Han nickade, trots att han satt bakom henne. ”Jag var runt fyra, tror jag. Jag var skräckslagen. Den natten var jag säker på att varelsen låg under min säng. Jag hade en hög, gammal säng, och jag visste att varelsen bodde under den. Och att den skulle komma fram och ta mig. Jag kunde så gott som känna hur den sträckte upp tassen mot mig. Jag kunde inte sova. Om jag somnade, skulle den helt säkert komma fram och ta mig. Så jag höll mig vaken i timmar. Jag ropade på min pappa, men när han kom in skämdes jag för mycket för att tala om något för honom. Och så där höll det på, natt efter natt.”

”Vad hände?”

”Jag blev arg. Inte på mig själv för att jag var rädd, för vad mig anbelangade så var varelsen verklig och jag borde vara rädd. Jag blev arg på varelsen för att den skrämde mig. För att den hotade mig. En natt exploderade jag av raseri. Jag skrek: ’OK, kom fram och försök bara! [...], försök bara! Jag ska banka skiten ur dig!’ Jag kväste den. Jag omvandlade rädslan till aggression.”

”Och det fungerade?”

”Sedan dess har jag aldrig varit rädd. Det är en vana. De där rymdresenärerna skulle inte ha vänt om och flytt, Carmen. De skulle ha stått kvar och tagit sig an varelsen. De skulle ha stått kvar och kämpat. Om man ser något skrämmande, ska man stå kvar och gå mot det, inte från det. Instinktivt, reflexmässigt, i ursinnigt raseri.”

”Är det vad du gör?”

”Alltid.”

Härliga du

 En fin uppgift i livet: att få andra att må bra...