Pilgrimsvandring (2)

Fetblad

Huruvida jag kommer att bli en frekvent pilgrimsvandrare, vet jag inte idag. Men upplevelserna, inramningen och gemenskapen i fredags under de två mil vandringen varade dröjer sig kvar. Vi fick höra och lära oss om de sju ledorden för pilgrimsvandraren: Långsamhet, Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Delande och Andlighet. Ett sätt att komma ihåg dem lärde oss vår vandringskaplan är att tänka på ordet FETBLAD, där varje bokstav utgör den initiala bokstaven i de sju ledorden. Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Långsamhet, Andlighet, Delande. Smaka på orden. Känn in dem och tänk in dem i ditt liv. Får de plats? Finns det utrymme för dem och den verklighet som ryms i dem? Kan moderna människor, anno 2012, ta till sig sådana ord och begrepp och leva i och med dem? Finns den landningsbanan i vårt inre, så att själen kan landa i dessa jordnära begrepp?

Naturligtvis finns det en tanke med antalet ord: 7. Det är fullkomlighetens tal för att jordens och människans tal är 4 och Guds tal är 3. Tillsammans är de fullkomliga. Gemenskap, sämja, frid och naturlighet. Någon sa: ”var som Gud! – Bli människa!”

All sann andlighet är naturligt mänsklig och all sann mänsklighet är djupt andlig där människan i all sin brist och trots alla sina svagheter omfamnas och överväldigas av nåd och kärlek. Om andligheten bara svävar i det blå och fjärmar sig från det mänskliga, så blir den farlig, svärmisk eller fanatisk. Nej, fram för mera damm på våra skor och nådens glädje i hjärtan av kött och blod som känner, pulserar och längtar efter liv.

Jag tror att jag ska låta de sju orden sjunka in i mitt liv och kanske kan jag lära mig att leva som pilgrim – mitt i vardagen. Det låter spännande. Och jag tror att jag behöver det.

Rött trafikljus

Finns det någon som är tacksam för att han eller hon ser ett rött trafikljus?
Stoppljus. Stanna. Varva ner. Släpp gasen. Se dig om. Reflektera. Du har syn. Du har reaktionsförmåga. Du har kroppsfunktioner som gör att du kan reagera i tid.

Tänk efter.

Jag tror att det finns många som är tacksamma för att de ser ett rött trafikljus. Tack Haruki Murakami för tanken du födde åt oss.

Pilgrimsvandring (1)

En annorlunda fredag tog sin början kl. 9 igår vid Grönadals missionshus, utanför Nättraby. Några enkla vandrare möttes för att dela 2 mils gemenskap till Hjortsberga kyrka, nära Johannishus. En solig, blåsig, fågelkvittrande maj- och marschdag tog sin början med gott humör. 12 personer (inga apostlar dock), men väl med apostlahästarna iställda på 20 sköna kilometrar genom blekingenatur. Ett möte med människor jag inte umgåtts med förut, med vårsolen i all sin glans, sydlig, rätt så kylig vind och framför allt ett möte med goda tankar, både egna och andras och inte minst från Honom som är Tanken själv. Själva Urtanken. Tanken som sen blev Ord (i hans Son). Ordet som blev människa. Människan som lämnade oss - dock inte fader- och hjälplösa - utan gav oss sin egen Hjälpare, Anden, den heliga. Anden som ger kraft och mod att handla. Tanken - Ordet - Handlingen. En treenighet som bär. Pilgrimsvandring har jag förstått handlar mycket om dessa tre ting: tanke, ord och handling. Det osynliga och ogripbara blir begripligt och fysiskt konkret i vandringen, varje steg, varje liten sten, rot, grästuva påminner mig om det jordnära, det lilla, det enkla, det konkreta och naturliga i att umgås med Honom, med andra människor och mig själv på detta sätt.

En annorlunda dag. Jag återkommer med fler tankar om vad den här dagen innebar för mig. Idag är jag SÅ glad att jag tog steget. Och kroppen bara bockar och tackar och tar emot. Dessutom såg vi en hel del bockar och tackor och högländska kreatur som tittade stint på oss när vi närmade oss dem och deras kalvar. Men de var räddare för oss än vad några av oss var för dem.

Pilgrimsvandring. Smaka på ordet.

Är du den person som du ville bli?

Den frågan fick Mitch Albom av den i ALS döende filosofiprofessorn Morrie Schwartz när Mitch hälsade på honom i hans hem i Boston. Frågan ställdes till Mitch efter många år av lysande karriär inom TV-branschen som populär intervjuare av all världens – och speciellt USA:s – sportstjärnor. Alla ställde upp i hans TV-show. Den tidens och USA:s svar på Fredrik Skavlan här i Sverige.

Är du den person du ville bli?

Frågan ställde allting på sin spets för den framgångsrike journalisten och den stunden och de möten Mitch hade med sin gamle vän, innebar en total förändring för honom i hans liv och för hans framtid. Han beskriver mötena i boken Tisdagarna med Morrie. Jag har skrivit om den boken tidigare: http://bjornolof.bloggsida.se/personligt/tisdagarna-med-morrie

Frågan finns inom mig också. Den här rubriken har legat här länge i väntan på sin brödtext. Mats Svegfors har skrivit en biografi om Dag Hammarskjöld – den förste moderne svensken och där finns många citat från Hammarskjölds olika texter, framförallt ur hans tankväckande livsdagbok Vägmärken, bl.a. detta:

En man som blev det han kunde
och som var den han var

Hammarskjöld skrev om sig själv, eller åtminstone en förhoppning om sig själv. Och jag tar till mig dessa rader idag, denna dag i maj 2012, och känner stor längtan efter att få vara just detta: en man som blev det han kunde och som var den han var. Är inte det livets mening? Och svar på frågan i rubriken: Är du den person som du ville bli? So help me God.

Kanske kan denna dag – och denna sköna majhelg - få innebära en stark upplevelse för dig i ditt liv, då saker läggs till rätta, vägen öppnar sig och du åter ser en mening i ditt liv. Haruki Murakami skriver om ett ögonblick under en basebollmatch då han beslutar sig för att skriva en roman:

När Hiltons slagträ lyckades träffa den snabba bollen, ekade ett skarpt ljud över hela basebollstadion. Spelaren rundade snabbt första basen och nådde fram till andra basen. Det var i det ögonblicket jag tänkte: ”ja, just det, man kanske skulle försöka sig på att skriva en roman”.  Än i denna dag minns jag den molnfria himlen, känslan att ligga på gräset som precis hade återfått sin gröna färg och det kraftfulla ljudet från slagträet. Just då föll något stilla ner från himlen och jag tog emot det”

Ofta är svaret närmare än du tror på frågan om du är den du vill vara. I ett ögonblick av nåd i sol eller stilla regn, i lyssnande och öppenhet visar det sig.

En slump eller en plan?

Fredrik Lindström och en språkprofessor samtalade i Kunskapskanalen om ämnet ”Vad är en människa”. Väldigt intressant och roande att lyssna till detta populärvetenskapliga samtal om stora ting. Men vad jag upplever gång på gång i vetenskapliga kretsar är det enorma tomhet som presenteras när man inte vill/kan ta in tron på en högre makt i samtalet. Syftet med en människa eller t.o.m med hela mänskligheten lyfts ner till slumpurvalsresonemanget, så svaret på frågan ”Vad är en människa” blir inte bättre eller intressantare än: ett djur med lite större hjärna än andra djur. Vi har större vita områden där förmågan att associera, planera framåt och dra lärdomar och räkna ut samband finns. Hos igelkotten fanns knappt några vita områden, hos schimpansen några små vita områden, hos människan ganska stora och jämt fördelade områden. (en rolig tanke: brukar inte vita fläckar på kartan vara något negativt?)

Vad är det för mening med livet, döden och allt om det inte finns en makt, en person, en tanke bortom mig själv? Författaren Stefan Edman citerar en forskare som menar att Big Bang-teorin bygger på en enda stor smäll som fick ordning på alltsammans. Sannolikheten för detta är 1 på 10 upphöjt till 30 upphöjt till 40! Matematikern heter Roger Penrose. Den som tror på det har starkare tro än den som tror på Gud.

Harry Martinsson (citerad i Stefan Edmans bok Förundran, sid. 76):
”Att tänka sig en tanklös och slumpvis skapelse eller ett slumpartat skapande förefaller mig omöjligt i själva grunden”.

Skalbagge - en slump? Nej.

Den amerikanske poeten John Ciardi är inne på samma spår:
Vem skulle tro på en myra i teorin?
En ritning av en giraff?
Tiotusen doktorer på det möjliga
skulle kunna resonera bort halva djungeln.

Jag tror att det finns en plan med vår existens här.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2)

Boken skriven av Haruki Murakami 

Observera att detta inte är en recension, utan jag vill ge några guldkorn från denna som bok jag skrev om 22 april: http://bjornolof.blogspot.se/2012/04/vad-jag-pratar-om-nar-jag-pratar-om.html

Jag citerar friskt ur Haruki Murakamis bok och inom parentes anger jag sidnumret. Citaten är skrivna med kursiv stil. Fri läsning med fria associationer, utan några slutsatser, men väl många tankar bakom och omkring Murakamis ord.

Somerset Maugham skriver någonstans att det döljer sig en filosofi bakom varje sätt att raka sig. Hans poäng är att vilken trivial sysselsättning som helst som utförs dagligen ger upphov till en filosofi. Jag stöder helhjärtat hans teori. Därför är det kanske inte så underligt att jag – som är både författare och löpare – skriver och ger ut en liten samling texter om löpning. […] Jag kan inte tänka igenom saker ordentligt om jag inte första har fäst dem på papper. Så när jag fick för mig att jag skulle analysera vilken roll löpningen har för mig, var jag tvungen att skriva ner det. (6)

Pain is inevitable, suffering is optional. Smärtan är oundviklig, lidandet är
frivilligt. (7)

Författaryrket innehåller – åtminstone för mig – varken segrar eller förluster. (17)

Det faktum att människor i varierande grad är olika är själva förutsättningen för att de ska kunna framstå som självständiga varelser. Om man tar mig som exempel, så är det just detta som gör att jag kan fortsätta att skriva romaner. Jag uppfattar ett sceneri på ett annat sätt än andra, känner på ett annat sätt och kan välja andra ord för att uttrycka det. Det här gör att jag kan skriva mina alldeles egna berättelser. Ett icke föraktligt antal människor har vänligheten att läsa dem och därigenom föds en mycket speciell situation. Eftersom jag är jag och inte någon annan är det en viktig tillgång för mig. De själsliga sår som man tillfogas är det självklara pris man får betala till sin omvärld för sin individualitet. (29)

Han skriver om ögonblicket under en basebollmatch då det stod klart för honom att han skulle bli författare: När Hiltons slagträ lyckades träffa den snabba bollen, ekade ett skarpt ljud över hela basebollstadion. Spelaren rundade snabbt första basen och nådde fram till andra basen. Det var i det ögonblicket jag tänkte: ”ja, just det, man kanske skulle försöka sig på att skriva en roman”. Än i denna dag minns jag den molnfria himlen, känslan att ligga på gräset som precis hade återfått sin gröna färg och det kraftfulla ljudet från slagträet. Just då föll något stilla ner från himlen och jag tog emot det”. (39)


Läs fler citat från denna intressanta och tankeväckande bok på denna länk:
http://bjornolof.egensajt.se/lopning1.html

Fåglar

Blåmesen kollar läget i den stora världen utanför...

Kråkan, staren, koltrasten och duvan går sida vid sida och pickar upp frön i gräset. Frön som hälldes ut igår när fågelbordet plockades bort. Ibland dimper det ner en och annan småfågel också, rödhake, blåmes eller talgoxe. Det har det gemmensamma att de är hungriga. Kanske känner de inte hunger som vi människor, utan det är mera en instinkt, något inbyggt som säger dem: ät! De funderar nog aldrig om risken för övervikt eller fetma, de får inga coachingförslag om på vilket sätt man ska äta eller tillreda sin mat för att på bästa sätt kunna tillägna sig råvarorna och dess nyttigheter. De äter kort och gott. De klarar sig bra utan Skippers och andras förslag.

En del djur samlar mat på hög under den varma årstiden när nötter och annat blivit fullmogna. Samlandet ger förutsättningar att kunna överleva vintern. Men många djur gör inte så. De lever för dagen. Just nu. Just här. Och äter om det finns något att äta. Och låter bli om det inte finns något. Och om problemet är just detta att det inte finns någon mat att äta här, då måste jag förflytta mig och leta upp andra ställen där maten finns.

Både problematiskt och oproblematiskt. Naturen sköter om naturen på något sätt. Med sina ”ups and downs” i djurbeståndet. Den starkaste överlever – som Darwin påstod – i betydelsen: den som hittar mat, överlever. Av naturliga skäl.

Fånga dagen - eller månen

I onsdags avslutade min grabb och jag vår nybörjarkurs i kamera- och fotograferingskunskap. Det var ett litet entusiastiskt gäng som kom 3 kvällar till en lokal i Ronneby med sina systemkameror i högsta hugg. Härliga människor med ett fint och – tror jag – livslångt intresse som kommer att ge dem många roliga och avkopplande stunder. Kurskväll tre – dvs. i onsdags – inleddes med lite fotograferande i Ronneby, kring kyrkan, ån, de gamla kvarteren runt kvarnen och Mor Oliviagården. Solen stod lågt, fåglarna kvittrade och luften var mild och skön. För att praktisera temat Carpe Diem så tog jag bilden av månen, den blå himlen och träden vid porten vid gången in på kyrkans tomt. Jag tog även en skuggbild av mig själv mot en vitkalkad vägg i närheten av Masmanska kvarnen. När vi kom tillbaka till vår kurslokal skulle jag visa lite bildredigering i Photoshop och av de två bilderna gjorde jag denna och la till texten till den gamla sinatradängan Take me to the moon. Resultatet ser du ovan.

Bilden blev så där i kvalité och bildredigeringskonst, men den blev ett uttryck för just Carpe Diem – jag fick fånga dagen, ögonblicket, just i den stunden och göra någonting av den. Så vill jag göra idag också. Precis som skuggmannen på bilden som fångar månen i sitt ena armveck.

Valborgseldar och kärlekseldar

Det ryker utanför fönstret. Grannen eldar upp ris och gammal bråte. Lågorna slickar nästan deras hus. Lite dumdristigt tycker jag att elda så nära huset. Om 2 timmar ska vi träffa några vänner och elda lite korv – jag menar förstås grilla lite korv. Och äta, prata, skoja och ha det allmänt trivsamt tillsammans. Sen åker vi hem hit till oss och tar lite kaffe och fikabröd som en skön avrundning av kvällen.

Elden har alltid fascinerat mig. Den förtär, lyser upp, värmer, glöder, är brandgul och röd, skapar gemenskap och tillreder god mat.

Det finns många sorters eldar i världen. Valborgseldar, krigseldar, hatets eld som förtär och kärlekens eld som förenar, värmer, glöder, är stark.

Vilken eld brinner i dig ikväll? Jag önskar dig kärlekens eld. En passion. En glöd för något bra. En glöd för någon annan människa. För en god sak. Kärlekseld.

Det var en gammal kvinna som ibland fick besök av en präst. De brukade samtala,  fika och avslutade ofta stunden tillsammans med en enkel bönestund. Den gamla kvinnan slutade alltid sin bön med orden: "...och Gud, låt mig leva ända tills jag dör..."

Jag delar den bönen med henne.

Mellan E4 och Helenelunds pendeltågsstation

På väg från Kistamässan till pendeltåget som skulle ta mig till Stockholms Centralstation passerade jag under E4 norrut vid Turebergs trafikplats. Betong, cykel- och gångbanor och busshållplatser omgav mig på alla sidor. En liten grön ö med tussilago, blå scilla och vitsippor och ännu ej utslagna björkar fanns intryckta mellan alla dessa olika kommunikationsmöjligheter. Och hyreshus. Där det bor människor. Vanliga människor som du och jag. Mitt emellan E4 och Helenelunds pendeltågsstation.

De där vitsipporna, och scillorna ingav mig visst hopp i den hoptryckta livssituationen som de människor som bor där mellan E4 och pendeltågsstationen måste uppleva. Dag och natt: trafikljud, tågskrammel, inbromsningar, sirener, avgaser, lukt från uppvärmda bromsbelägg, gnissel i kopplingar mellan tågvagnar och röda och blå bussar i en aldrig sinande ström.

- Hur är det att växa upp här?, funderade jag när jag under konferensdagarna passerade gångtunneln som tog mig under E4 och bort mot stationen. Kan denna miljö skapa goda förutsättningar för barn och ungdomar att möta livet på ett positivt sätt? Uppskattar de sin omgivning, sin skola, sin livsmiljö? Har de sett en ko? Eller hört en gris grymta? Känt lukten av grisgödsel? Upplevt doften av en nyutslagen kaprifol eller sett ett fält med växande vete och korn? Hört fågelkvitter i gryningen eller känt doften av hav, salta stänk och nyklippt gräs?

Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen…
(http://dur-moll.blogspot.se/2007/08/tisdag-14-februari-2006.html)

När jag nu – några dagar efter mina vandringar däruppe i Helenelund, Kista – funderar vidare så fascineras jag om igen av de där vita, gula och blå blommorna som mot alla odds växte där och bara stod där och lyste upp verkligheten mellan betonghus och betongräcken. Kanske är det så att livskraften och det osynliga i oss är starkare än vår omgivning och att trots yttre förhållanden så är livet i oss starkare och gör att det destruktiva runt omkring oss kan övervinnas. Vi är som blommorna i Kista, Helenelund – vita, gula, blåa,  livskraftiga, lysande, levande, glädjespridande.

Livet segrar.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Haruki Murakami är f.d. barägaren, författaren och långdistanslöparen som sprungit långlopp i två och ett halvt decennium. Han har – enligt egen utsaga – sprungit i snitt en timme om dagen i 25 år. Smått otroligt. Utan egentliga skador. Mot denna bakgrund blir läsningen av hans bok (se rubriken) mycket intressant. Boken handlar om löpning, givetvis, men om så mycket mycket mer. Han väver in sina egna reflektioner och upplevelser i en aldrig sinande ström. Han drar slutsatser om sig själv och om livet i övrigt – både sitt eget liv och andras. Mycket av det han skriver handlar om honom själv, men upplevelsen jag får vid läsningen är att hans reflektioner är allmängiltiga och universella. Dessutom är han smårolig hela tiden.

Hans syfte med löpningen och deltagande i olika maratontävlingar runt om i världen är inte att bli bäst, att vinna, att skapa rubriker, utan hans bärande tanke är helt enkelt att en del av oss människor är ämnade för långlöpning. Har man det, så har man det. Tvinga ingen till det, eller få för dig att du kan trotsa naturen på något sätt och skapa förutsättningar hos någon som inte finns. Är du ämnad för löpning, kommer du förr eller senare att börja löpa. Är du författare, kommer du förr eller senare börja skriva, det är liksom nedlagt i oss. Löpning är mer som en livsstil än en idrott, enligt Murakami. Hans efternamn är förresten detsamma som en stad i Japan. En stad som även den har ett årligen återkommande maratonlopp.

Han berättar om ögonblick av kroppsliga och mentala tillstånd som i ett ögonblick övergår till ett ”break through”, oförklarligt och förunderliga. Det som ögonblicket före kändes och faktiskt var omöjligt, plötsligt är över och verkligheten öppnar helt nya förutsättningar kroppsligt och mentalt. Och dessa upplevelser bl.a. är den största orsaken till att hans oförtrutet fortsätter att varje dag knyta på sig sina löpardojor för ca. 2000 kr och ge sig ut på sina löparrundor, si så där en timme till en timme och en kvart. Och njuter av livet.

Boken är verkligheten inspirerande läsning. Tänk bara på den goda effekten att ämnesomsättningen fungerar bättre, hjärnan rensas, trötthet får en helt ny innebörd, mental trötthet får ge vika, man kommer ut i naturen och får se årstidernas alla skiftningar väldigt nära.

Hans boktitel är en parafrasering av boken What we talk about when we talk about love (skriven av Raymond Carver).

Recensionen i DN lyder så här:
"[…] Men Haruki Murakamis bok om löpning rekommenderar jag verkligen till alla. Författare, joggare eller människor som aldrig lyft ett sportsligt handtag i hela sitt liv. Det må vara livsvisdom eller inte, men det är en mycket intressant bok." 


Här finns boken att köpa om du vill: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113023098 

Haruki Murakami har även skrivit boken Kafka på stranden m.fl.

Idag

Regnet hänger liksom dröjande i de gråa skyarna över platsen där jag bor.

Det är stilla i luften, en och annan fågel svischar förbi och låter så där flyktig som endast stressade småfåglar kan låta. Andra sitter still och låter mera vårglada och kvittrande. Lördag i paradiset. Ledighet. Inget speciellt att göra förutom biltvätt, dammsugning, lagning av skottkärrans däck och kanske lite pumpning av bildäck till rätt och energisnålt lufttryck. En vanlig lördag. En grattishälsning är levererad till en kompis på Facebook, en godmorgonhälsning i min Logg och gillande av några vänners statusuppdateringar. Kontakt med yttervärlden, utanför mitt eget paradis. I deras paradis (?) förhoppningsvis. Allt ligger i betraktarens öga.

Kan jag komma förbi blemmorna, lite oraka kakelfogar, några repor på bilen, en bristfällig karaktär, lite träningsvärk, morgontrötthet och skäggstubb, så är det faktiskt en dag i paradiset. Paradiset = en plats där jag trivs, där jag får vara mig själv, bejakande, smånynnande, skrivande, avkopplande.

Jag tror att jag passar på att njuta av den här dagen. Varför inte?! Som flugan på näckrosen.