Tankar vid en dödsbädd

Kroppsfunktionerna avtog alltmer

hon slutade minnas
det som hänt
och det som sagts
det som varit
det hon upplevt
och det hon aldrig fick uppleva

hon slutade prata begripligt
hon sluddrade
hon viskade ohörbara ord
men de verkade viktiga
för henne
och Den som hörde henne.

Hon slutade äta
blev allt magrare
kroppen sjönk ihop alltmer
hennes delvis sargade skelett
framträdde allt tydligare
hon ville inte mer

Andningen blev allt tyngre
andedräkten präglad av ett tomt maginnehåll
torr, spröd, uppgiven, avslutande, lite väsande.

Hon slutade dricka
satte i halsen
ville inte ha
när pipmuggen med nyponsoppa
erbjöds henne
när saftmuggen sattes mot hennes läppar
hon ville inte ha mer av livssafter.

Inte ens vatten från den
turkosa och vattenfyllda tussen
kunde vi locka henne att öppna sig för
- hon vände bort sitt ansikte,
likt ett barn som matvägrar.

Hon slutade kissa.
Det fanns inget kvar att kissa ut.
Blöjan var torr.
Munnen var torr
halsen var torr
magen var torr
det blev sterilt
som i en öken.
Torrt, ingen växtlighet
ingen fysisk framtid.
Allt stannade av.
Stilla.
Alltmer.

Hennes puls blev svagare
hjärtat orkade inte pumpa ut blod
till de yttersta delarna,
fötterna, benen, fingertopparna
näsan,
de blev allt vitare
de blev marmorerade,
tillståndet före döden.

Hon slutade andas
hon låg på rygg
ansiktet riktat rakt upp
ögonen riktade mot taket,
eller mot himlen,
stel och vit,
tyst och samlad
Pulsen tog slut
bröstkorgen slutade att lyftas
hjärtat stannade och
hon var borta.

Borta ur sin kropp.
Borta från lidandet
och förnedringen
och den negativa spiralen de sista åren
innebar för henne.

Hennes ögon var öppna, hon tittade
åt sidan den sista tiden,
på oss.
De sista ögonblicken riktades blicken
uppåt.

Den bilden bär jag med mig:
hon såg på oss
och hon såg uppåt.

Glitch

En glitch är ett programvaru- eller maskinvarurelaterat problem som oavsiktligt uppträder i elektroniska system. Felet kommer sig av felaktigt eller bristfälligt utformad programvara eller maskinvara som ger upphov till felaktiga resultat eller signaler. Vanligen är själva problemet mycket tillfälligt och svårt att spåra, men konsekvensen förblir.

I digital elektronik kallas "glitch" ofta spänningsspik (en: voltage spike), som kan orsakas av strömrusning vid simultant ledande transistorer, och kan orsaka hasard[förtydliga], att logiken ger felaktigt resultat med funktionsstörningar. En störande, ofta svårfunnen spik på digital signal kan också kallas glitch.

Ordet härstammar från det tyska ordet glitschen, "slinta".

(Källa: Wikipedia)

Min reflektion idag är om det inte finns "glitchar" på andra områden i livet också.

Citat: Vanligen är själva problemet mycket tillfälligt och svårt att spåra, men konsekvensen förblir.

Visst kan vi väl uppleva livet som så ibland, det är något som återkommer gång på gång inom oss i våra handlingar eller reaktioner eller känslor som är mycket svårt att spåra upphovet och källan till, men det är ytterligt konkret för oss gång på gång när det händer. Låter vi det bara passera eller ignorerar det, kommer det kanske fortsätta all the time, men om vi stannar upp och reflekterar över det och bollar ärligt med någon annan, i alla fall med oss själva, då kan det hända att miraklet sker och tendensen, trenden, riktningen och vägen blir en annan i fortsättningen.

Glitchen kan utebli.

11 september. Hoppets dag.

Min mamma begravs idag. Vi följer henne till evig vila. En mycket speciell dag. 

När jag sitter vid frukostbordet på hotellet där vi bott denna natt och ser de övriga hotellgästerna, tänker jag att vi alla i matsalen bär med oss våra egna funderingar, vi står inför olika upplevelser denna dag, alla bär med sig sitt eget universum, sina egna förhoppningar, sin egen trånga eller vida värld. Några affärsmän pratar yvigt om nya satsningar så att inte konkurrenterna ska få försprång, några kepskillar med attribut som skvallrar om hockey brer vilset sina mackor och deras ledare kommer och kollar av så att alla är med i matsalen, kvinnor och män, unga och äldre i en salig blandning, svenskar och utlänningar, danskan klingar lätt från ett bord bakom mig. 

Alla har sitt framför sig. Och jag har mitt. Jag lägger denna dag i Dina händer. Och vilar i att Du tar hand om oss alla. Alla på hotellet. Och alla vi som idag kommer att säga tack till vår älskade mamma, farmor, mormor, syster, svärmor, gammelfarmor och gammelmormor. 

Och jag tillägger: vi ses igen älskade mamma. Sådant är vårt hopp.

Närhet

Närhet är beröring av själens innersta djup
det är stillheten i att få vara den man är
närhet är att bara få känna att allt är ok
att plus och minus ändå slutar som plus.

Närhet är ord och tystnad
det är beröring av kroppen
och beröring av själen.
Och ett på djupet accepterande av 
en annan.
Åt båda håll.

Närhet inne i mammas mage.
Närhet som barnet upplever i sin moders famn.
Närhet är som själva miljön, den skapande atmosfären
för alla levande varelser.
Även för människan.

Vad händer utan närhet?
Vad sker när man känner “långtborthet”?
När närheten inte finns.
Det har inget med geografiskt avstånd att göra,
nej, det sitter och beror på insidan.
Man kan känna långtborthet även under samma tak.

Jag tror att något viktigt har försvunnit,
något väsentligt gått förlorat,
något avgörande har skett.
Med det inre.

Jag är helt övertygad om att långtborthet
orsakar något hos en människa.
Vi behöver närhet.

Högtidsstund

Tänk att öppna en bok med 505 sidor, och bara få känna glädje och förväntan. 505 anledningar av njutning och få insupa orden, storyn, personligheterna, bakgrundsfakta, omvärldsbevakning, omvärldsskildring, ny kunskap, spänning och mycket mer. Den fjärde boken i sviten Millennium om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Och många andra, både bekanta och obekanta bekantskaper. Jag har sällan sett fram emot en bokutgivning som denna. Aldrig tror jag. I söndags, i arla morgonstund, öppnades boken, efter att jag dagen före avslutade en annan bok, en ljudbok om vagabonden Jack Reacher (Lee Childs frontfigur).

Det var med någon form av vördnad boken öppnades. Evangelium enligt Lisbeth Salander. Läsningen är att likna vid ätandet, eller snarare njutandet, av ljusa chokladpraliner i finaste Paradisasken. Lagom mycket, lagom långsamt, lagom tuggande vs. idisslande av innehållet. Det är roligt att kunna skicka efter något efterlängtat och vänta några dagar, och sen få ett kort sms som aviserar dess ankomst till en närbelägen mack och utlämningsplats. Och åka för att hämta den. Härligt!

Välkommen hem till mig!

Dakota building

Den senast lästa (eller avlyssnade) Lee Child-boken om vagabonden Jack Reacher ledde mina tankar till West 72nd street i New York där Dakota Building ligger. Huset dit mycket av handlingen i boken är förlagd, föranledde mig till att djupare ta reda på fakta om huset och vilka som bor och bott där, och det dramatiska som - i verkligheten - hände där 1980. Läs gårdagens inlägg och det inlägg jag publicerade i förrgår  här på min Tankeverkstad, så får du också veta mer om denna byggnad och dess omedelbara omgivning. Inläggen heter John Lennon och Strawberry Fields.

Så här ser omslaget till boken Misstaget  ut. Ifall du får lust att läsa eller lyssna till den. Jag kan verkligen rekommendera den. Mycket spännande läsning.

Läs mer om boken här: http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=9883

Dakota building 

John Lennon

John Lennon var en engelsk rockmusiker som var känd över hela världen som en av grundarna av The Beatles, för sin efterföljande solokarriär och för sitt politiska engagemang. Han blev skjuten av Mark David Chapman vid entrén av byggnaden där han bodde, Dakota Building i New York, klockan 22:50 lokal tid, måndagen den 8 december 1980; Lennon hade just återvänt hem från Record Plant Studios med sin fru, Yoko Ono.

Lennon var död vid ankomsten till St. Luke's-Roosevelt Hospital Center, där det konstaterades att ingen skulle kunna ha överlevt mer än några få minuter efter att ha ådragit sig sådana skador. Kort efter att lokala nyhetsstationer rapporterat om Lennons död, samlades folk vid Roosevelt Hospital och vid Dakota Building. Han kremerades den 10 december 1980 vid Ferncliff Cemetery i Hartsdale, New York; askan gavs sedan till Ono som valde att inte hålla någon begravning för honom.

Mordet
På morgonen den 8 december 1980 kom fotografen Annie Leibovitz till Ono och Lennons lägenhet för en fotosession till Rolling Stone. Hon hade lovat Lennon att en bild med honom och Ono skulle bli omslagsfotot, men till en början försökte hon få en bild på Lennon ensam. Leibovitz mindes att "ingen ville ha Ono på omslaget". Lennon insisterade att både han och hans fru skulle vara på omslaget och efter att ha tagit sina bilder lämnade Leibovitz deras lägenhet. Efter fotosessionen gav Lennon vad som skulle komma att bli sin sista intervju till San Francisco-disc jockeyn Dave Sholin till ett musikprogram på RKO Radio Network. Vid klockan 17:00 (lokal tid) lämnade Lennon och Ono deras lägenhet för att mixa låten "Walking on Thin Ice", en låt av Ono som Lennon spelade gitarr på, på Record Plant Studios.

När Lennon och Ono promenerade till sin limousin kom flera människor fram för att få autografer och bland dem fanns Mark David Chapman.Det var vanligt att fans väntade utanför Dakota Building för att träffa Lennon och få hans autograf. Chapman, en 25-årig säkerhetsvakt från Honolulu, Hawaii, hade redan i oktober (innan Double Fantasy givits ut) kommit till New York för att mörda Lennon, men ångrade sig och åkte hem. Han räckte stillsamt en kopia av Double Fantasy till Lennon, som signerade den. Efter att ha signerat albumet frågade Lennon honom "Är det här allt du vill ha?", varpå Chapman log och nickade. Fotografen och Lennonfanet Paul Goresh tog en bild på mötet mellan de två.

Entrén till Dakota Building.

Paret tillbringade flera timmar på Record Plant innan de återvände till Dakota Building cirka 22:50. Lennon beslutade att inte äta ute på restaurang för att istället kunna komma hem i tid för att säga god natt till sin femåriga son Sean. Lennon gillade också att ge autografer till människor som stått och väntat länge på att få träffa honom. Lennon och Ono klev ur sin limousin på 72nd Street istället för att köra in på den lite tryggare gårdsplanen. Om Lennon hade kört in på gårdsplanen hade han undvikit Chapman.

Portvakten Jose Perdomo och en taxichafför såg att Chapman stod i skuggorna vid valvporten.Ono gick in till receptionen före Lennon. När Lennon gick förbi kastade han kort en blick på Chapman och fortsatte gå. Inom några sekunder tog Chapman sikte i mitten av Lennons rygg och avlossade fem hålspetspatroner mot honom från en Charter Arms .38 Special revolver. Ett flertal radio, tv och tidningsrapporter hävdade vid tidpunkten att Chapman ropade "Mr Lennon" innan han avlossade skotten, men detta framgår inte i domstolsförhandlingar eller vittnesförhör. Chapman har sagt att han inte kommer ihåg att han sade Lennons namn innan han sköt honom. Chapman missade ett skott som istället for över Lennons huvud och träffade en ruta på Dakota Building. Två skott träffade dock på vänstra sidan av Lennons rygg och två skott penetrerade hans vänstra skuldra. Alla fyra kulor vållade allvarliga skottskador, det första skottet orsakade den mest dödande skadan genom att tränga igenom Lennons aorta. Lennon blödde ymnigt, vacklade upp fem steg till receptionen och mumlade "jag är skjuten", innan han kollapsade. Concierge Jay Hastings skyddade Lennon med sin uniform och tog bort hans blodiga glasögon innan han kallade på polis.

John Lennon Wall i Prag

Utanför, skakade portvakten Perdomo pistolen ur Chapmans hand och sparkade den sedan över till andra sidan av trottoaren. Chapman tog sedan av sin rock och hatt som förberedelse innan polisen anlände, för att visa att han inte bar några dolda vapen, innan han satte sig ner på trottoarkanten. Perdomo skrek till Chapman "Vet du vad du har gjort?" varpå Chapman lugnt svarade "Ja, jag sköt just John Lennon." De första poliserna att anlända var Steve Spiro och Peter Cullen, som var vid 72nd Street och Broadway när de fick rapporter om avlossade skott vid Dakota Building. De fann Chapman sittande "väldigt lugnt" på trottoaren. De rapporterade att Chapman hade släppt revolvern till marken, och höll en pocketbok, J.D. Salingers Räddaren i nöden. Chapman hade skrivit ett meddelande på bokens främre insida på pärmen "Till Holden Caulfield. Från Holden Caulfield. Detta är min förklaring." Han kom senare att hävda att hans liv speglade Holden Caulfields, bokens huvudperson. Det andra paret, poliserna Bill Gamble och James Moran, anlände några minuter senare. De bar omgående in Lennon i deras polisbil och for iväg till St. Luke's-Roosevelt Hospital Center. Moran sade att de placerade Lennon i baksätet. Moran frågade: "Vet du vem du är?" Det finns motstridiga uppgifter på vad som hände sedan. Vid ett tillfälle, nickade Lennon något och försökte tala, men lyckades bara göra ett gurglande ljud, och förlorade medvetandet strax därefter.

Dr. Stephan Lynn tog emot Lennon på akuten på Roosevelt Hospital. När Lennon anlände, hade han ingen puls och andades inte. Dr Lynn och två andra läkare jobbade i 20 minuter och öppnade Lennons bröst och påbörjade manuell hjärtmassage för att återställa cirkulationen, men skadorna på blodkärlen kring hjärtat var för stora. Lennon förklarades död vid ankomsten på akuten på Roosevelt Hospital vid klockan 23:15 av Dr. Lynn. Dödsorsaken rapporterades hypovolemisk chock, som orsakades av förlust av mer än 80% av blodvolymen. Rättsläkare Dr Elliott M. Gross sade att ingen kunde ha levt mer än ett par minuter med sådana skottskador. I och med att Lennon blev skjuten fyra gånger med hålspetskulor, vilka expanderar när de träffar sitt mål och skadar mer vävnad när de far fram genom kroppen, förstördes de drabbade organen direkt. Ono, snyftande "Åh nej, nej, nej, nej ... säg att det är inte sant", togs till Roosevelt Hospital och leddes bort i chock efter att hon fått veta att hennes man var död. Följande dag utfärdade Ono ett uttalande: "Det blir ingen begravning för John. John älskade och bad för mänskligheten. Var goda och gör samma sak för honom. Hälsningar, Yoko och Sean."

(Källa: Wikipedia)

Strawberry Fields

Strawberry Fields är en 10 000 kvadratmeter stor del av Central Park i New York. Den är tillägnad Beatlesmedlemmen John Lennon som mördades utanför sin bostad i Dakota Building som ligger i närheten. Minnesplatsen är uppkallad efter Beatleslåten Strawberry Fields Forever, som i sin tur är uppkallad efter ett av Frälsningsarméns barnhem, Strawberry Field i John Lennons barndomsstad Liverpool.

Historik och formgivning

Platsen formgavs av Central Parks chef över landskapsarkitekterna Bruce Kelly och den invigdes den 9 oktober 1985. Datumet är John Lennons födelsedag och platsen invigdes av Lennons änka Yoko Ono.

Ingången till minnesplatsen ligger vid West 72nd Street, mitt över Dakota Building i vilken John Lennon hade en lägenhet och utanför vilken han mördades. Platsen är triangelformad och dess centrala plats är mosaikbelagd. Mosaiken är gjord av sjösten av portugisiska hantverkare och är en gåva från den portugisiska huvudstaden Lissabon. Den är en kopia av en mosaik som tagits fram i Pompeji med ordet imagine adderat i mitten. Imagine är titeln på en av John Lennons mest kända låtar. Längs mosaikens kanter står bänkar som är donerade till minne av andra personer. Andra länder som sponsrade minnesplatsen är listade på en glimmerskifferplatta. Yoko Ono, som fortfarande har lägenhet i Dakota Building, donerade en miljon dollar till minnesplatsen och dess framtida underhåll.

Området är en tyst zon i parken med små gräsklädda gläntor och berghällar som ramas in och skyddas av träd och buskar. Där finns bland annat rododendron, järnek, kryddbuskeväxter, ljungväxten bredbladig kalmia och praktmagnolia. Vid ena sidan har tre stycken exemplar av kinesisk sekvoja planterats. Dessa kommer att kunna bli 36 meter höga inom 100 år och kommer då att vara synliga över en stor del av parken. Sekvojorna fäller barren varje år och står som symbol för evig förnyelse.
(Källa: Wikipedia)

Lyssna: https://youtu.be/nehRB1FTeTo (Strawberry fields)
Lyssna: https://youtu.be/yRhq-yO1KN8 (Imagine)

17 år senare

1 september 1998 började mitt nuvarande jobb. Den 1 september denna vecka var det alltså 17 år sen jag började här. 17 år! Det var som sjutton. Att det gått så fort, beror väl på att jag har haft så roligt och haft bra jobbarkompisar och kunnat påverka min arbetssituation. Men att det gått så många år, det får jag knappt in i min trånga skalle. Igen undrar jag vart tiden tar vägen? Finns den kvar någonstans, sparad, lagrad, bevarad, undanställd någonstans? I någon mening verkar det faktiskt som det. Det mesta skulle ju kunna plockas fram igen. Om minnet var tillräckligt bra och omständigheterna tillräckligt gynnsamma och känslolivet inte alltför tillstängt.

Jag tänkte nog aldrig tanken, när jag klev in här första gången, att här kommer jag förbli i två decennier framåt. Jag tänkte inte alls i tidsbanor. Det har nog blivit mer och mer för mig så, att jag tar en dag i sänder. Något mer kan man ju inte göra. Knappast något bättre heller. Jag hade andra funderingar omkring mitt liv och arbete 1998. Tankar som löd ungefär så här: "jaha, ska jag fortsätta plugga till gymnasielärare och ta min litteraturvetenskap i höst på högskolan, eller vad ska jag göra?" Och så blev det av en händelse så att jag gick till gymnasieskolan på orten, för de behövde ett antal IT-handledare, och när jag träffade koordinatorn för skolornas nya IT-satsning med datorer, datorprogram och webbar, så föll valet på mig att sköta skolans nystartade webbsida. Och på den vägen är det. Det var till en början projektanställningar, ett par i rad, och sen blev det en fast tjänst, och sen blev den ännu fastare och mer klar i kontur och struktur. Så var det. Och så blev det. Och så är det. Här sitter jag nu. Jobberbjudandet landade plötsligt framför mig och sa: "vill du ha mig, så ta mig". Och det gjorde jag.

Tacksam för arbetet. Glad för jobbet. Privilegierad användare (uttryck om individer i ett nätverk med särskild nätverks- eller lokal behörighet, men här använt i överförd betydelse som jag känner mig just nu). I mitt lilla hörn av världen. Bokstavligen.

Borgmästarekajen i morse, sedd från bussen

En enastående gåva

Ur boken Vårt behov av stillhet

Min mammas kaffepanna