Flitig som en myra

Filmat igår med min Nikon 610.

Det är vår i luften.

TAKE TIME and MAKE CONNECTIONS

Seymour Papert var forskare inom vetenskapsområdet ”forskande lärande” och är en tungviktare inom sitt gebit (dog 2016). En av hans lärofäder är Jean Piaget som bl.a sagt: ”Att hitta på är att förstå...”. Om man förstår någonting, då kan man också utveckla detta och bl.a ställa de rätta frågorna som gör att man bygger vidare i sina kunskaper och erfarenheter.

Papert matetiska råd (som lyder som denna artikels rubrik) ger oss två nycklar till det som kallas forskande lärande. Råden gäller både barn och vuxna (tack för det!). När du ska ta in nya fakta och lära något eller utveckla nya områden i ditt liv, lyd det första rådet: Take your time! Låt det ta den tid som behövs. Smält intrycken, låt de nya referenserna bli ett med dig, låt ”...ordet bli kött...” i dig. Detta måste få ta tid. Allt har sin tid och måste få ha det.

En graviditet tar ca. 9 månader i anspråk. Jag tror ingen skulle vilja komma med den befängda idén att försöka snabba på processen - med snöpligt (och antagligen väldigt tragiskt) resultat. Jag tänker mig kunskaps- och lärandeprocessen på liknande sätt - den måste få ta tid! Både i skolmiljön och i livets hårda skola. Både i mänskligt som i andligt avseende. Tiden är Guds vän, lär någon ha sagt, och det får jag ta till mig just nu.

Att skapa ett nätverk (make connections) är det andra rådet Papert ger oss för forskande lärande. Jag funderar så här: plantera ett kunskapsträd med många grenar så att du har något att hänga upp dina nya kunskaper på. Det jag kallar tentainlärning är ganska fruktlöst, eftersom dessa kunskaper liksom hänger i luften och vi tappar bort dem ganska lätt. Kan du istället låta ditt livs träd utgöra ett utgångsläge för dina studier, tror jag att du lättare kan bygga vidare. De egna associationerna och referenserna är mycket betydelsefulla i detta sammanhang. De är ditt livs grund. Lär för livet och inte för skolan; vikten av detta är en sak som livet har lärt mig!

Ur Berättelse om herr Roos

Som en por som råkar uppstå i det hårda elfenben som omger ens inre reservoar av levande ljus, en vindlande por lik en trä-gnagargång, kan plötsligt en tunnel öppnas för ens syn, in mot den odödliga elden där inne, medan man i drömmar och drömsyner oroligt kretsar varv efter varv kring Gåtan. 

Hur kan någon människa tänka det där? tänkte Valdemar. Och hitta ord för det?… det hårda elfenben som omger ens inre reservoar av levande ljus, hur kunde man komma på någonting sådant? Han hade hittat boken i en ståltrådskorg på Åhléns i början av sommaren, den hade kostat tjugonio kronor.

Han läste om meningen tre gånger och försökte memorera den, sedan fick han en ingivelse och lade till en artikel på inköpslistan: en anteckningsbok.

Varje dag jag tillbringar i Lograna, bestämde han, ska jag skriva en sådan där mening. Väga varje ord och få till en riktigt fullödig tanke om livet och villkoren. Skriva upp det med dag och datum i en bok, alltså, en vanlig linjerad anteckningsbok med mjuka svarta pärmar, som det säkert finns att köpa på ICA i Rimmersdal.

Nöjd med detta beslut, och med att det äntligen skulle vara måndag morgon när han vaknade, lade han rumänen åt sidan, släckte lampan och gjorde sitt bästa för att falla i sömn.
Sista gången han öppnade ett öga och tittade på klockan hade den hunnit bli 01.55.

(ur kriminalroman om Bertil Barbarotti, Berättelsen om herr Roos, av Håkan Nesser)

Balansdrottningen Lara Jacobs

Se 15 minuter och häpna... och andas djupt...

Gamla bilder och lika gamla ideal

Vi har alla gamla bilder med oss från unga år. Bilder som vi ärvt eller förvärvat. En del bilder stämmer med verkligheten, andra inte. Jag känner t.ex. poliser som inte alls är stora, ståtliga eller hiskeliga att skåda. Gör du? Dags att revidera bilderna, eller bearbeta dem omilt i Photoshop.

Kylskåpet - ljuset i mångas liv

Denna text funnen på en anslagstavla i kommunhuset. Den lyste upp tillvaron en smula. 

Stånka

En stånka får den i pris som kommer först till Evertsberg (efter ungefär halva Vasaloppet). Den som kommer först dit, får också sitt namn inristat i ett väldigt sandstensblock från Mångsbodarna, vilket finns i Evertsberg.

Om stånka kan vi läsa följande på Wikipedia:

Stånka är ursprungligen ett medeltida kärl. "Stenneka" var en medeltida serveringskanna – det som i vissa dialekter ännu kallas stånda – ett kärl som står. De kan vara urholkade trädstammar eller laggade kar och tunnor. Stenneka och stånka är diminutivform och betyder "den lilla ståndan". De stånkor som omtalas under medeltiden är huvudsakligen träkärl.

På senare tid har även dryckeskärl med handtag av olika slag kommit att kallas stånkor. Bland annat kan kronkåsor och andra kåsor benämnas stånkor. I allmänhet dock endast träkärl, motsvarande metallkärl kallas i allmänhet stop. En pipstånka är en stånka med en pip, ofta i form av en urholkad gren.

På tal om att det 93:e Vasaloppet gick av stapeln igår. Folkfest och stånkor. Kan det bli mycket bättre?

Svarthuset

Svarthuset är skriven av Peter May. May är en ny bekantskap för mig. Men en mycket givande sådan. Boken handlar om Fin, som efter 18 år i Skottland, återvänder till sin hemö i Hebriderna, väster om Skottland, och ön Isle of Lewis. Fin har utbildat sig till och arbetar som poliskommissarie, och funderar allvarligt på att sluta som polis. Man misstänker att det kan finnas en koppling mellan ett mord i Edinburgh och ett mord på Fins hemö. Och av den anledningen tycker polisledningen att han kan åka västerut för att stödja poliserna på ön Lewis i sitt arbete. En spännande skildring med många skikt, många olika fysiska och mentala nivåer.

Framförallt blir vistelsen på hemorten en resa bakåt i tiden för Fin. Här finns alla de klassiska och typiska bakomliggande konflikter på lur hela tiden. Boken och dess konflikter påminner om Masjävlar och andra böcker och filmer där det nya möter det gamla, det förflutna möter nutid och de oförlösta känslorna som stängts inne under många år, plötsligt detonerar och blir ytterligt verkliga igen. Och jag undrar om det inte är ganska speciellt på öar där släkter levt i generationer på en fysiskt ganska begränsad yta. Även om det nuförtiden sker viss utflyttning och inflyttning, är det något alldeles särskilt med de många och mångåriga band som finns och som ackumulerats av öns gränser och havets och dess - från omvärlden - avskiljande förmåga. Kanske skriver och känner jag så för att jag själv bor på en ö. En ö från vilken jag inte härstammar. Kanhända kan jag kanske se på den isolerande aspekten på ett annat sätt än hur den person kan göra det, som kommer från ön.

Förutom allt detta nämnda, har jag i boken lärt känna en helt ny del av världen, gamla traditioner, gammal förlegad religiositet med skuldbelägganden, en märklig och mäktig natur som påverkats under årtusenden av Atlantens aldrig stillsamma vattenmassor. Och stormarna. Dessutom har jag lärt mig vad svarthus och vithus är för något. Och guga. Jag vet nu också var den obebodda ön Sula Sgeir ligger i Atlanten och vad det är som är så speciellt med den.

Denna bok är den första i Lewis-trilogin.

Heta ord (27). Lätthet

Jag skriver om lätthet. Inte lättja eller lättsinne. Inte heller om att vara vägd på en våg och befunnen vara för lätt.

Nej, lätthet. Lättnad. Den lättnad en liten pojke känner efter att med blytunga steg gått upp till handlaren och berättat att han snattat en tablettask, men nu vill betala för den. Och den gode handlaren säger: jag förlåter dig. Det är med lätta steg pojken och hans pappa går tillbaka hem. Det är lätthet i stegen.

Vi nynnar på Pugh Rogefeldts låt: Små lätta moln, ser jag på din himmel, din himmel som är blå. Och tänkbart är att Pugh syftar på sommaren. Att ha lätta kläder på sig, är ett kännetecken varma sköna dagar. Den som haft smärta och får morfin, känner att smärtan avtar och kroppen känns lätt igen. Det är en märklig och befriande upplevelse.

Det är obeskrivligt att känna lättnad. Att andas ut. Lättnad efter ett gott besked. Lättnad och lätthet. Den som varit tung till sinnes, märker och känner i hela sin varelse när lättheten träder in över sinnets tröskel och förändrar hela livet.

Att ha en lätt andning, är något att sträva efter när man joggar. Ibland hjälper det mig att fokusera på andningen och låta den hitta en bra rytm, en skön rörelse, ett behagligt in-in-ut-in-in-ut… Det är ibland viktigare än att fokusera på fötterna eller benens rörelse. Ett fokus på lättheten i hållningen, i andningen, i kroppens rytm. Att inte sjunka ihop, utan fortsätta med lätta steg.

Tranströmer skriver:

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting var på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

(ur ”Den halvfärdiga himlen” 1962)

Jesus säger: min frid ger jag er, inte ger jag den som världen ger, era hjärtan behöver inte frukta och vara rädda.

Färdiga människor

"Dessa 'färdiga', dessa säkra som gå omkring bland oss iförda sin framgångs och sitt ansvars skinande rustning. Hur kan du låta dig irriteras av dem? Låt dem leva sin triumf - på det plan där den gäller!"

(Dag Hammarskjöld i Vägmärken)

I honom kan du vila

Ur Dag Hammarskjölds Vägmärken.

Inre tystnad

Ur Dag Hammarskjölds Vägmärken