Valborgseldar och kärlekseldar

Det ryker utanför fönstret. Grannen eldar upp ris och gammal bråte. Lågorna slickar nästan deras hus. Lite dumdristigt tycker jag att elda så nära huset. Om 2 timmar ska vi träffa några vänner och elda lite korv – jag menar förstås grilla lite korv. Och äta, prata, skoja och ha det allmänt trivsamt tillsammans. Sen åker vi hem hit till oss och tar lite kaffe och fikabröd som en skön avrundning av kvällen.

Elden har alltid fascinerat mig. Den förtär, lyser upp, värmer, glöder, är brandgul och röd, skapar gemenskap och tillreder god mat.

Det finns många sorters eldar i världen. Valborgseldar, krigseldar, hatets eld som förtär och kärlekens eld som förenar, värmer, glöder, är stark.

Vilken eld brinner i dig ikväll? Jag önskar dig kärlekens eld. En passion. En glöd för något bra. En glöd för någon annan människa. För en god sak. Kärlekseld.

Det var en gammal kvinna som ibland fick besök av en präst. De brukade samtala,  fika och avslutade ofta stunden tillsammans med en enkel bönestund. Den gamla kvinnan slutade alltid sin bön med orden: "...och Gud, låt mig leva ända tills jag dör..."

Jag delar den bönen med henne.

Mellan E4 och Helenelunds pendeltågsstation

På väg från Kistamässan till pendeltåget som skulle ta mig till Stockholms Centralstation passerade jag under E4 norrut vid Turebergs trafikplats. Betong, cykel- och gångbanor och busshållplatser omgav mig på alla sidor. En liten grön ö med tussilago, blå scilla och vitsippor och ännu ej utslagna björkar fanns intryckta mellan alla dessa olika kommunikationsmöjligheter. Och hyreshus. Där det bor människor. Vanliga människor som du och jag. Mitt emellan E4 och Helenelunds pendeltågsstation.

De där vitsipporna, och scillorna ingav mig visst hopp i den hoptryckta livssituationen som de människor som bor där mellan E4 och pendeltågsstationen måste uppleva. Dag och natt: trafikljud, tågskrammel, inbromsningar, sirener, avgaser, lukt från uppvärmda bromsbelägg, gnissel i kopplingar mellan tågvagnar och röda och blå bussar i en aldrig sinande ström.

- Hur är det att växa upp här?, funderade jag när jag under konferensdagarna passerade gångtunneln som tog mig under E4 och bort mot stationen. Kan denna miljö skapa goda förutsättningar för barn och ungdomar att möta livet på ett positivt sätt? Uppskattar de sin omgivning, sin skola, sin livsmiljö? Har de sett en ko? Eller hört en gris grymta? Känt lukten av grisgödsel? Upplevt doften av en nyutslagen kaprifol eller sett ett fält med växande vete och korn? Hört fågelkvitter i gryningen eller känt doften av hav, salta stänk och nyklippt gräs?

Lyckliga gatan du finns inte mer
du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen…
(http://dur-moll.blogspot.se/2007/08/tisdag-14-februari-2006.html)

När jag nu – några dagar efter mina vandringar däruppe i Helenelund, Kista – funderar vidare så fascineras jag om igen av de där vita, gula och blå blommorna som mot alla odds växte där och bara stod där och lyste upp verkligheten mellan betonghus och betongräcken. Kanske är det så att livskraften och det osynliga i oss är starkare än vår omgivning och att trots yttre förhållanden så är livet i oss starkare och gör att det destruktiva runt omkring oss kan övervinnas. Vi är som blommorna i Kista, Helenelund – vita, gula, blåa,  livskraftiga, lysande, levande, glädjespridande.

Livet segrar.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Haruki Murakami är f.d. barägaren, författaren och långdistanslöparen som sprungit långlopp i två och ett halvt decennium. Han har – enligt egen utsaga – sprungit i snitt en timme om dagen i 25 år. Smått otroligt. Utan egentliga skador. Mot denna bakgrund blir läsningen av hans bok (se rubriken) mycket intressant. Boken handlar om löpning, givetvis, men om så mycket mycket mer. Han väver in sina egna reflektioner och upplevelser i en aldrig sinande ström. Han drar slutsatser om sig själv och om livet i övrigt – både sitt eget liv och andras. Mycket av det han skriver handlar om honom själv, men upplevelsen jag får vid läsningen är att hans reflektioner är allmängiltiga och universella. Dessutom är han smårolig hela tiden.

Hans syfte med löpningen och deltagande i olika maratontävlingar runt om i världen är inte att bli bäst, att vinna, att skapa rubriker, utan hans bärande tanke är helt enkelt att en del av oss människor är ämnade för långlöpning. Har man det, så har man det. Tvinga ingen till det, eller få för dig att du kan trotsa naturen på något sätt och skapa förutsättningar hos någon som inte finns. Är du ämnad för löpning, kommer du förr eller senare att börja löpa. Är du författare, kommer du förr eller senare börja skriva, det är liksom nedlagt i oss. Löpning är mer som en livsstil än en idrott, enligt Murakami. Hans efternamn är förresten detsamma som en stad i Japan. En stad som även den har ett årligen återkommande maratonlopp.

Han berättar om ögonblick av kroppsliga och mentala tillstånd som i ett ögonblick övergår till ett ”break through”, oförklarligt och förunderliga. Det som ögonblicket före kändes och faktiskt var omöjligt, plötsligt är över och verkligheten öppnar helt nya förutsättningar kroppsligt och mentalt. Och dessa upplevelser bl.a. är den största orsaken till att hans oförtrutet fortsätter att varje dag knyta på sig sina löpardojor för ca. 2000 kr och ge sig ut på sina löparrundor, si så där en timme till en timme och en kvart. Och njuter av livet.

Boken är verkligheten inspirerande läsning. Tänk bara på den goda effekten att ämnesomsättningen fungerar bättre, hjärnan rensas, trötthet får en helt ny innebörd, mental trötthet får ge vika, man kommer ut i naturen och får se årstidernas alla skiftningar väldigt nära.

Hans boktitel är en parafrasering av boken What we talk about when we talk about love (skriven av Raymond Carver).

Recensionen i DN lyder så här:
"[…] Men Haruki Murakamis bok om löpning rekommenderar jag verkligen till alla. Författare, joggare eller människor som aldrig lyft ett sportsligt handtag i hela sitt liv. Det må vara livsvisdom eller inte, men det är en mycket intressant bok." 


Här finns boken att köpa om du vill: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113023098 

Haruki Murakami har även skrivit boken Kafka på stranden m.fl.

Idag

Regnet hänger liksom dröjande i de gråa skyarna över platsen där jag bor.

Det är stilla i luften, en och annan fågel svischar förbi och låter så där flyktig som endast stressade småfåglar kan låta. Andra sitter still och låter mera vårglada och kvittrande. Lördag i paradiset. Ledighet. Inget speciellt att göra förutom biltvätt, dammsugning, lagning av skottkärrans däck och kanske lite pumpning av bildäck till rätt och energisnålt lufttryck. En vanlig lördag. En grattishälsning är levererad till en kompis på Facebook, en godmorgonhälsning i min Logg och gillande av några vänners statusuppdateringar. Kontakt med yttervärlden, utanför mitt eget paradis. I deras paradis (?) förhoppningsvis. Allt ligger i betraktarens öga.

Kan jag komma förbi blemmorna, lite oraka kakelfogar, några repor på bilen, en bristfällig karaktär, lite träningsvärk, morgontrötthet och skäggstubb, så är det faktiskt en dag i paradiset. Paradiset = en plats där jag trivs, där jag får vara mig själv, bejakande, smånynnande, skrivande, avkopplande.

Jag tror att jag passar på att njuta av den här dagen. Varför inte?! Som flugan på näckrosen.

Påskdagen - livet segrar!

Vaknade idag med de gamla orden ljudande inom mig: PÅSK, uppståndelse, livet segrar, ljuset övervinner mörkret, gråten övergår till leenden och skratt, natten blir till dag. Jag vill dela en sångtext som jag lärde mig uppskatta för många år sen - på mitten av 80-talet - när Dire Straits var riktigt stora. Låtens text etsade sig fast inom mig och jag sjöng den ibland för mig själv och jag minns att jag använde sången och sjöng den för en speciell person när livet ställdes på sin spets och grundvalarna i livet höll på att rämna. Det underliga var att det var mitt livs grundvalar som höll på att rämna och ändå sjöng jag sången för någon annan. Vet inte hur jag klarade det, men så var det.

Här kommer Mark Knopflers text:

Baby, I see this world has made you sad
Some people can be bad
The things they do the things they say

But baby, I'll wipe away those bitter tears
I'll chase away those restless fears
And turn your blue skies into gray

Why worry
There should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now
Why worry now

Baby, when I get down I turn to you
And you make sense of what I do
And all the isn't hard is the same

But baby, just when this world seems mean and cold
Our love comes shining red and gold
And all the rest is by the way

Why worry
There should be laughter after pain
There should be sunshine after rain
These things have always been the same
So why worry now
Why worry now

(Lyssna gärna, låten är njutbar: http://youtu.be/_03uXQiz6eY)

Livets stora frågor – och livets små frågor (dagen efter långfredag)

Bokens titel var Livets stora frågor och när jag hade läst rubriken funderade jag vidare. Jag undrar vad som händer med människor som – från det att de är små barn – ska börja fundera över livets stora frågor? Får de komma fram till ett svar själva eller serveras de svar från sin vuxenomgivning? Hur mycket utrymme finns det för dem att komma fram till svaren på egen hand? Finns den tiden och finns det intresset från de vuxna runt omkring?  Och om man direkt får ta sig an de stora frågorna i livet, går man då förbi de små frågorna automatiskt, eller känns de onödiga att ställa? Behöver man inte få ställa de små frågorna för att sen gå vidare till de stora?

Vad menas med de stora frågorna och de små frågorna? Utan att ha ett facit i hand för detta kan vi väl tänka oss att de stora frågorna handlar om livets mening, universums storhet och oändlighet, skuld och straff (a la Dostojevskij), vad händer efter döden, varifrån kommer jag och vart är jag på väg; med ett ord: de existentiella frågorna. Vad händer med ett barn som ställs inför dessa stora frågor när de är väldigt unga p.g.a sjukdom, problem i familjen, fanatism eller utsatthet? När de - utan att välja det själva - kastas in i och måste brottas med sådana frågor medan de fortfarande är små? När de inte får vara bara barn, utan brådstörtat tvingas bli "vuxna"...

De små frågorna skulle då kunna vara: skillnaden på tjejer och killar, manligt och kvinnligt, vilket yrke ska jag försöka utbilda mig till, är jag snygg, gillar den där tjejen mig eller min kompis, är jag svag eller stark, hur är min frisyr idag och gårdagens röda finne – kommer den att försvinna till fredagens disco eller släktmiddag? Varför är farmor så tjock eller morfar så smal och envis och varför är inte jag fotbollsintresserad och varför gillar jag dataspel och dikter när mina kompisar inte gör det?

Observera att jag inte lägger in någon värdering eller viktning av vilka frågor som är stora och små. Även de s.k. små frågorna är djupast sett oändligt viktiga.

Fick vi ställa dessa frågor när vi var små och unga, eller ställdes vi direkt inför de – för vuxenvärlden – STORA FRÅGORNA? Jag har en känsla av i samtal med många människor och i betraktandet av mitt eget liv, att det som vi kallar små frågor som passerats eller inte har fått finnas, ändå förr eller senare poppar upp, likt små svampar i fuktig skogsmark. Förr eller senare måste även de frågorna få ställas för att finna sitt svar. Det kanske gör det lättare – eller åtminstone mer relevant – att sedan få ställa de stora frågorna och finna deras svar. Svar som ger bärighet och stadga åt livet. Hur ska man kunna svara på de stora frågorna om man inte funnit svaren på de små?

Låt de små frågorna få finnas, få livsrum, få utlopp, kunna finna sitt svar. Tids nog kommer de stora frågorna, de är som vår Herre – de kommer vara sig vi vill eller inte. Sånt är livet.

En glugg mot omvärlden

Så här behöver vi uppleva att livet är ibland. Att världen öppnar sig inbjudande för oss. Att alla möjligheter står oss till buds. En glugg mot omvärlden. Ett perspektivskifte. Världen och livet är större än mina begränsningar. 1 april 2012 kan vara en sådan dag.

Harmoni - eller Lagen om alltings utjämning

Var med om en sak idag som heter försoning. En sak, en händelse som legat mellan mig och en person, fick sin uppgörelse idag. En försoning, ärliga ord, uppriktiga ögon, ord av förståelse och rannsakan, ord och vilja för att mötas. Så skönt för oss båda. “A man has to do what a man has to do”, “a man has to say what a man has to say”. Och när orden är uttalade, omfamningarna (flera!) är gjorda, så är försoning och glädje närvarande direkt.

Märkligt vad sorg och glädje, konflikt och försoning, trätor och förståelse följer på varandra. Livet är underbart igen. Skönt när stormvågorna lägger sig och det blir frid, liksom en nyklippt gräsmatta på sommaren. Eller en åker med mogen säd. Doften och åsynen av den ger harmoni.

Harmoni… det är ett vackert ord. Och ett ännu skönare tillstånd. Lagen om alltings utjämning.

”En harmoni är i musikteori ett antal toner som klingar samtidigt, enligt ett regelbundet rytmiskt mönster, eller som av något annat skäl uppfattas som enhetliga. Det kan också syfta på hur sådana klanger påverkar musiken och varandra, i den betydelsen används ofta benämningarna harmonik eller harmonisk gestaltning” .
(källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Harmoni)

Rocksalt

- Vad är rocksalt? Den frågan ställde jag igår när jag läste namnet på ett nyköpt saltkar.
-Ingen aning, blev svaret.

Salt som salt, vari ligger skillnaden? Jag slår vad om att Rocksalt är dubbelt så dyrt som vanligt salt (ni vet: Jozo salt med eller utan jod, den där sorten som funnits sen man var liten). Salt som salt. Bara för att man byter kostym eller andra yttre attribut, så är man den man är innerst inne. Man tar med sig sitt inre oavsett hur utsidan ser ut. Eller vilken etikett som sitter på utsidan. Rocksalt eller bara Salt. Det är ju salt ändå. Du är du ändå, oavsett vilket namn du har, vilka kläder du bär, vilket jobb du har, vilken lön du uppbär, vilket kvarter du bor i. Du är du, helt enkelt.

Nu ska jag lära mig vad Rocksalt är. Ville bara skriva av mig först.

Fritt fall

Ett märkligt fenomen är att efter en längre tids själslig ansträngning och så är plötsligt anspänningen över, då är det precis som om proppen dras ur och all trötthet och tomhet fullkomligt forsar över en. Precis så är det för mig just nu, idag.

Tre av fyra stora händelser med all själskraft som går åt och som hör ihop med dessa, är över. Och idag kommer reaktionen. Kraften har runnit ut och jag känner mig fullständigt paj.

Och ändå ska jag igång med det fjärde i morgon och med full kraft och energi ta mig an alla dess utmaningar.

Hur ska det gå? Orkar jag? JAG VILL!

Idag:
Solen ler sitt vackraste leende idag här vid havets strand
fåglarna kvittrar sina allra gladaste och vildaste vårläten i skogsbrynet,
egentligen är allting underbart.

En knapp vecka efter två av mitt livs svåraste upplevelser
och ännu färre dagar efter en av mitt livs vackraste upplevelser
så är jag bara tom.

Fyll min bägare, Du som alltid ser mig. Tack för att Tännforsen finns och flödar hela tiden.

Tyckandet tar på krafterna

Har du träffat dem? De som har åsikter om allt? Redan under gymnasieåren fanns de i min omgivning, i min klass. Där fanns ett sportgäng och ett socialistgäng – och de senare var mycket pålästa och medvetna om allt som rörde sig i samhället, både nationellt och internationellt. De hade åsikter om allt och alla. Då fattade jag inte – och gör det fortfarande inte – hur man kunde vara så färdig i sina åsikter om allting! När man var 18 år! Och dessa människor finns nu också. Man har åsikter om allt och har man inga, så verkar det så ändå på pratet. Det måste vara jobbigt att ha det så. Att pressa sig till åsikter om allting. Hela tiden.

Proffstyckare. Alltså: proffs-tyckare. Politiska proffstyckare, moraliska proffstyckare, sportproffstyckare, religiösa proffstyckare, pedagoger som är proffstyckare, anarkistiska proffstyckare, rasistiska proffstyckare. Någon gång, någonstans, borde tyckandet ta slut. Liksom sina ut, eller ebba ut, likt ett lågvattenstånd. När allt är sagt, när allt är tyckt. När osäkerheten smyger sig på. När de färdiga och enkla schablonerna känns för ytliga, för utslätade, för klichéartade.

När tyckandet och skrivandet och agerandet blir en piska över ens liv, då har det gått för långt. Själen blir liksom tömd på sig själv. Tom. Behovet av återhämtning ropar ur djupen. Själens längtan efter att inte alltid behöva uttala sig, tycka något, ha något klokt eller djupt genomtänkt att leverera, blir som ett ångestskrik inombords. När förmågan att tiga stilla försvunnit och vilan i att bara få vara stilla och tyst inte längre finns och tryggheten i att inte behöva skydda sig med verbala medel i tal eller skrift inte existerar, då är det dags!  Dags att stanna upp, dags att ta sig en funderare, dags att få lite självdistans, hög tid att skratta åt sig själv en smula och inte ta sig själv på alltför stort allvar. Det är tid för det. För många.

Tyckandet tar på krafterna. Du får vila dig från det nu.

Susanna Kallur mår bra

Hon satt i Vinterstudion hos André Pops i soffan mittemot och de samtalade om segrar och motgångar i hennes karriär. Hon berättade om när hon slog inomhusvärldsrekordet på 60 meter häck och andra stora framgångar hon upplevt. "Susanna Kallur satte världsrekord på 60 meter häck vid en friidrottsgala i Karlsruhe 10 februari 2008 med tiden: 7,68."

Sen visades även sekvensen i det viktiga loppet i OS-semifinalen i Peking 2008 där hon fastnade på första häcken och ramlade huvudstupa i backen. Aldrig förr eller senare har hon ramlat på löparbanan i ett lopp sa hon. Här är bilder från hennes mardröm då alla goda drömmar slogs i 1000 bitar: http://www.svd.se/sport/kallur-ramlade-utslagen_1578997.svd

De fortsatte samtalet en stund om just denna händelse. Susannas ögon tårades en smula och det kändes fortfarande svårt, men hon hade gått vidare ändå. Hon sa något väldigt klokt i Vinterstudion – när Pops på journalisters vis försöker pressa fram det där lilla extra och sensationella – när hon med fast stämma säger: ”många försöker få det här till ett jättestort drama i mitt liv, men jag tänker: Ok, det här har hänt för mig, jag är ledsen och besviken, men det är sånt som händer, det kommer nya lopp, nya chanser för mig, jag har lämnat detta bakom mig och fokuserar framåt”. Vilken klok tjej!

Det var en läkare som sa till mig en gång att han hade mött patienter som uttryckte sig i handlingar och ord som om det de var allra bäst på, det var att må dåligt. De hade sitt egenvärde i det, de levde i det, av det, genom det och hade alltid detta för ögonen. Om de hade blivit friska, hade de förlorat sin identitet liksom. Så långt kan det gå.

Susanna Kallurs inställning känns helt rätt. Gå vidare. Se framåt. Nya dagar. Nya segrar. Nya mål. Vad spännande att leva!

Här är hon, på GP-galan i Karlskrona 2006.