Nyårsafton

Igår är historia. 

Imorgon är en gåta.

Idag är en gåva.

Gott nytt år till alla!

En promenad vid Vambåsamon 29 december

Gråa moln hänger ovanför mitt huvud
regnet är bara några millimeter bort.
Diset är kompakt, luften är droppfylld
och glasen på mina glasögon är vattendroppsprickiga.

Grenarna på träden är tommare än
platsen under granen därhemma
dagen efter julafton
när allt är över och tyst.

Decembermörkret slår emot en
när jag går utmed landsvägen
förbi stenkrossar och skogsvägar
och blir förbiåkt av mellandagsfirare med takbox på bilen.

Asfalten är fuktig och bitvis istäckt
medan dropparna faller sakta från trötta
och hängande grangrenar

de säger inget, men ser nedslagna ut.

Stenkrossen är stilla och tyst,
det verkar som om krossandet får vila idag
och jobbarna kan vara hemma
för att fira nyår.

Den märkliga tallen med krökt krona,
har aldrig sett en liknande,
reser sig mer stolt än annars, det kan
bero på att granarna runt omkring är så ledsna.

Klockan är tre på eftermiddagen
men det känns som om det redan vore kväll.
Ljuset lyser inte ens med sin frånvaro,
det förnekar nästan sin existens.

En dag som denna.
Igår sken och log solen,
men det känns som längesen.
Imorgon är en ny dag.

Skugglinjer med staden i fjärran

Röken från staden syns som en parentes i fjärran och de två högsta punkterna träder fram vid horisontlinjen längst där borta. Träd, vikar och öppet vatten – idag fruset – delar in bilden i olika blickfång som drar ögat till sig. Den lilla stugan på udden väcker förundran och en önskan om en egen liten stuga precis vid vattenbrynet där bryggan inbjuder till ett morgondopp eller åtminstone ett fotdopp när säsongen för det närmar sig. Vilken fin plats så nära stan, så nära bebyggelse och kommunikationer. Måste vara något som går i arv från generation till generation.

I närområdet ser man tecknen på landhöjning där vassen går långt upp på land, tidigare var det sjöbotten här. Kanske kommer det att bli det igen i framtiden om urisen vid Nord- och Sydpolen fortsätter smälta och vattennivån i haven stiger.

Det som är framträdande i bilden när skuggorna och skuggformationerna. Till höger, vid den lilla ön med träd ser vi långa skuggor trots att klockan inte är mer än strax efter lunch. Och närmast oss betraktare står hon – den grekiska gudinnan – med ena handen upplyft och med lagerkrans eller fläta i håret och hennes skugga faller snett åt betraktarens håll.

Tillsammans med de lodräta stängerna i staketet som också orsakar skuggor, bildar gudinnans och stängernas skuggor en skön symmetri, ett regelbundet mönster, en speciell spänning i bilden som alla förenas i gudinnan och hörnet av staketet och uteplatsen. Skuggformationen ger känslan av samband och samhörighet och de parallella linjerna leder betraktaren åt ett bestämt håll. Skuggorna leder både bakåt till historien och framåt från historien.

Tillgänglig 7-21?

Skönt att inte vara tillgänglig alla timmar på dygnet.
Egentligen skulle vi nog be Securitas om hjälp
att stänga till ibland så att vi får vara i fred
i mobiltelefonernas tidevarv.

Tankar på tredjedag jul

Doften av gran fyller rummet och ger associationer långt bak i tiden till barndomens jular och granar. På den tiden när det inte fanns, eller ens var aktuellt med plastgranar som inte gav ifrån sig någon doft. ”Allergi mot granar” var inte ens uppfunnet då. Inte bara doften av granen, utan även ljusen och kulorna som reflekterar ljuset och skiftningarna innebär flashbacks till en svunnen tid, en oskuldens tid när allt var svart och vitt och enkelt att förstå. På ett sätt. Det som inte gick att förstå övergavs snart i tanken och förirrade bort sig i lekar, pussel, barnäventyr och Kalle Anka-filmer och god knäck á la mamma.

De röda kulorna i granen rör sig lätt i en liten nätt gungning fram och åter som skapas av värme och vinddrag när någon rör sig i rummet och de återspeglar omgivningen, de har inget eget liv, men de återspeglar det som finns runt omkring. Precis så upplever jag många människor; de har inget eget liv, de bara återspeglar det de för stunden har runt omkring sig. De är röda, blå, silverfärgade eller vita, men de återger sin omgivning med stor exakthet i åsikter, värderingar, intressen och inriktning, och bevisar på det sättet att det inre är tomt på eget liv. Precis som kulorna i granen. Vackra, men ack så tomma.

Den gröna färgen i granbarren och växterna och bladen intill granen på fönsterbänken är en livets färg, precis som den blå som himlen visar upp de vackra solskensdagar vi möter i livet. Vad vore vi utan det gröna runt omkring oss, det blå ovanför våra huvuden och det vita ljuset som solen ger oss?

På bordet framför mig lyser de tända blockljusen starka, med kraftfull låga och intensitet. Doften av ljus väcker tankar och känslor. Doften viskar jul till våra sinnen, ljuset inger glöd och värme i våra tankar, stämningen skapar förväntan, vila och frid i själen. Och TV:n är avstängd, inte ens i remote-läge, den stirrar mot mig alldeles som ett mörklagt fönster där någon omtänksam själ dragit ner mörkläggningsgardinen för att lämna mig i fred. För många år sen fanns ett TV-program som hette Fönster mot TV-världen och som serverade oss ett dignande julbord från TV-världen med exempel på produktioner från världens alla hörn. De program som vi aldrig fick del av i svensk television. Man drog liksom upp mörkläggningsgardinen och fick skåda in i (eller snarare ut i) en värld utanför sin egen. För många var denna programserie en aha-upplevelse då man fick upp ögonen för det som fanns utanför detta lands gränser. Man upptäckte att världen visst var större än det jag hittills vetat om. En viktig upptäckt.

Mitt TV-fönster är dock svart idag. Men det svarta fönstret känns inte som ett stängt fönster, tvärtom. Det öppnar för andra världar och värden. Ett svart TV-fönster får mig att läsa, skriva, läsa igen och se in i andra världar på andra sätt än det en regissör för ett TV-program levererar. Bilderna jag får i en bok är de som utgår från mig själv och berikar min egen fantasi och utvecklar mitt inre bildseende. TV-bilderna är ju redan färdiga och det är mycket svårt att hitta ut från det som redan är färgsatt och färdigproducerat.

Adventsstjärnor och stakar och röda kulor i fönstret med små led-lampor i lyser behagligt och vilsamt mot mig och blir som ett blickfång med det grå och disiga utanför mina fönster denna tredjedag jul. Min mammas 83:e födelsedag. Tänk att fylla 83. Att ha levat sedan 1929. Tyvärr minns inte min mamma så mycket längre, utan har återgått till någon form av förvrängd barndom som gör nuet till den enda tidpunkt som existerar. Dået och framtiden existerar inte längre för henne, speciellt inte det som hände för en liten stund sen eller igår. Just nu pågår inom henne en ständig kamp för att minnas vilken dag det är och var hon la batteriluckan till sin väckarklocka. Och var hon gömde undan julkorten från sina barn och systrar. Grattis lilla mamma på din födelsedag!

Adventsstjärnorna påminner mig om den där julaftonen när min pappa levde och tog mig med i bilen ner till torget i Södertälje där några marknadsstånd rests för några timmar på förmiddagen och pappa var på sitt allra bästa och snällaste humör. Vi hittade en fin tavla med belysning som föreställde Maria och Josef och ett nyfött barn i en krubba och ett litet lamm intill och den tavlan köpte vi. Vi satte upp den på väggen hemma och i alla år hade den sen sin givna plats när juldekorationerna skulle pryda väggar och fönsterbänkar. Den var fin. Och det är ett fint minne av min pappa och en barndoms jul.

Jag tittar slutligen till vänster bort mot väggen där vi hängt upp en av de julklappar vi fick från våra barn: en 50 x 40 cm-förstoring som föreställer dem. Först trodde vi kanske att det var en ”tramstavla” med förställda miner och spex, men det var det inte. Det är en tavla där de står tripp-trapp-trull i längdordning och de ser alla glada och tillfreds ut och ser rakt ut mot oss som betraktar tavlan. Det blev årets julklapp för mig. Min svärson har tagit bilden, dottern har fixat lite i Photoshop och ena sonen har framkallat och monterat i tavelram. Ett ögonblick som aldrig upphör, en ögonblicksbild som aldrig tar slut. En ärlig, svartvit bild som alltid kommer ha en central plats i mitt liv. Tack för den bilden och det den säger!

Tredjedag jul – en tacksamhetens dag.

Born to run

Ikväll avslutade jag läsningen av boken Born to run, skriven av Christopher Macdougall 2009. Undertexten berättar och avslöjar boken egentliga orsak: att leta reda på löpningens själ. Boken kan ses som en vetenskaplig text om löpning som tävlingsform, löpning som botemedel mot diverse sjukdomar, löpning som det mest ursprungliga av alla mänskliga beteenden (springa för att man är rädd eller för att skaffa mat). Och man kan läsa boken som en skildring av hur författaren hittar och lär känna en i mytisk dimma inhöljd person: Caballo Blanco (den vita hästen).

Utöver denna äventyrare och ultralöpare, handlar boken om taramuharaindianerna i Mexico som lever i Kopparkanjonen och dess vildmarker, fjärran från civilisationens alla problem. De är själva gräddan av och urtypen för löpare i världen. De springer i glädje, för jakt, för förflyttning, för problemlösning och har under århundraden utvecklat en löparteknik som är helt unik och som aldrig leder till skadeproblem. Det har dock visat sig på senare år att många andra folkgrupper i Mellanamerika, Afrika och Sydamerika använt sig av samma teknik: rak rygg, landa på framdelen av foten, böja på benen, nästan så att man sparkar sig själv i baken och springa med korta steg. Jämförelserna som i boken görs med hästar, geparder, antiloper, grisar och schimpanser är otroligt intressanta att se. Människan är född och konstruerad för att springa, löpa!  Born to run! (http://borntorun.org/)

Löparstammen taramuhara i Mexiko, flera framstående forskare och några av världens främsta långdistanslöpare medverkar och skildras i boken. Och de ger förklaringar till och svar på frågan: varför vi är födda till att springa. De vänder upp och ner på begreppen som gäller: hur man ska springa, löparskor med dämpning in absurdum – hur bra är det, hur ska man träna, äta och dricka när man är långdistanslöpare?

Bitvis märker man att boken är skriven av en journalist, den blir under stundom torr och faktaspäckad och handlingen drivs inte framåt. Jag tror att många tröttnat under läsningens gång. Boken är ungefär som det den handlar om – en lång sträcka att ta sig igenom - och många gånger gäller det att inte ge upp i uppförsbackarna och när alla leder i kroppen och känslorna i själen säger: stopp, nu vill jag inte längre!

Det är då man ska fortsätta och inte ge sig, utan bryta igenom vallen och slutligen komma i mål. Det är värt det. De bästa löparna lämnar inga spår.

Bokstaven c

Versalt C (stora C)
Versalt C kan vara:

• ett av de vanligaste programspråken. Se C (programspråk), C++ samt C#
• länsbokstav för Uppsala län.
• symbol för talet 12 i det hexadecimala talsystemet.
• förkortning för coulomb, SI-enheten för elektrisk laddning.
• i fysiken symbol för storheten kapacitans.
• grundtonen i den rena C-durskalan (spelas på piano med enbart de vita tangenterna). Ettstrukna C har frekvensen 261,626 Hertz.
• kemiskt tecken för grundämnet kol. Se även periodiska systemet.
• inom bibliotekens klassifikationssystem SAB beteckning för religion, se SAB:C.
• flera betydelser inom matematiken, bland annat komplexa talplanet.
• i det romerska talsystemet beteckning för talet 100, lat; centum.
• nationalitetsbeteckning för motorfordon från Kuba.
• betyget Underkänd i en äldre betygsskala.
• en klass torpedbåtar i den finländska marinen, se till exempel C 1 (torpedbåt, 1902).
• beteckning för Centerpartiet - (C).
• beteckning för det politiska partiet Centern i Finland.
• influensavirus typ C.
• Grad Celsius (°C), enhet för temperatur.

Gement c (lilla c)

Gement c kan vara:

• beteckning för ljusets hastighet (i vakuum).
• beteckning för kardinaltalet för de reella talen, kontinuum. c = 2Alef-0
• beteckning för flera myntsorter, bland annat cent och centime.
• inom kemi beteckning för koncentrationen i en kemisk lösning.
• förkortning för prefixet centi.

Till det latinska alfabetet kom bokstaven C från det grekiska alfabetets gamma via etruskernas alfabet, som använde en variant av det grekiska alfabetet. Vanliga ord som vi använder dagligen börjar på c: citroner, Ceasar, citat, centrum, cool, chans, canvas, chimär, ceasarsallad, citar, chorus, charmig, cp, candide, centra, centralorganisationen, centralstationen m.fl. m.fl.

Anna Book sjöng på 80-talet:

ABC – Du är i mina tankar

CDE – Mitt hjärta det bankar

EFG – Du får mig allt för lätt ur balans

ABC – Du är i mina tankar

CDE – Mitt hjärta det bankar

EFG – Du ger mig ingen ärlig chans

Oerhört stark text som står sig! (?) Och C finns med. 

Detta lilla bågformade streck har så många användningsområden, betydelser, skiftningar, historiska kopplingar. Ett litet streck som kunde ha fallit bort, blivit betraktat som ett fallet, lite krökt tallbarr som råkade hamna på skrivarket och som lätt kunde ha blåsts bort av skribenten. Men icke. Det dröjde sig kvar och överlevde historiens blåsväder och skeden.

Vanligtvis kanske vi inte funderar så mycket över bokstaven C, men varför inte ägna det "småiga" (som ett barn uttryckte det en gång), och inse att även dessa små streck (eller småstreck) är viktiga komponenter i språkbyggnaden? Små detaljer som vi inte tänker kan ha någon betydelse, är viktiga. Hur kul skulle det vara att köpa en ny sykkel, öppna dörren med en nykkel eller åka till stadens sentrum? (som norrmännen gör). Eller att så här i mellandagarna köpa en ny pese? (jag utgår från att du blundar och smakar på ordet, så förstår du vad jag syftar på...).

Jag slår ett slag idag för de små detaljerna som gör det! Var glad för dessa i ditt liv och i din verklighet! Hurra för bokstaven C!

Läs även om bokstaven >>A. Läs även om bokstaven >>B.

All språklig fakta ovan är hämtat från wikipedia.
KJIT kallas det (knowledge just in time).

Discokulans sken

Ibland blir effekterna av en roterande discokula
annorlunda och överraskande spännande...

Julafton kl. 8.30

Julen är här. Snön ligger vit på taken. Och på marken också för den delen. Kvicksilvret ligger kring -1 gr Celsius. Småfåglarna dansar sin lustiga dans.  Plogbilen körde just förbi. På bordet vid vilket jag sitter är de fyra ljusen tända med siffrorna 1, 2, 3 och 4 fortfarande synliga. Vi har haft dem tända lite för lite i år. Det är lugnt där ute och här inne råder tystnad och ro. Sillen är inlagd, risgrynsgröten är kokad, skinkan griljerad och ätklar. Knäcken avsmakades igår kväll till allas förtjusning. Madrasser togs ner från vinden till barn (som nu är vuxna) som ska sova över. Alla verkar sova sin skönhetssömn just nu. Utom jag förstås, jag sitter ju här. Men det är skönt att sitta här alldeles solo. På julafton. Och titta ut på snön. Och lyssna på tystnaden och höra ”sounds of silence” i mitt hem och i mitt inre.

Julen är här och lyser frid på jorden
Glädjen är stor i ett barns klara ögon bor den
Julen är här i våra mörka länder
Kom, låt oss ta varandras händer när julen är här.

Och jag vill tända en stjärna till  
den som har frusit och gått vill i världen
För den som inte finns hos oss tänder vi nu ett bloss
brinner en låga klar, Kom hit, här är den:

Julen är här och lyser frid på jorden
Glädjen är stor i ett barns klara ögon bor den
Julen är här i våra mörka länder
Kom, låt oss ta varandras händer när julen är här.

(text: Sölve Rydell)

Idag blir det enkelt julbord, Kalle Ankas julhälsning på TV, Svensson Svensson firar jul, julklappsutdelning och julgrötsätande med tillhörande skinkmacka. Allt paketerat i rött med julmusik i bakgrunden, doftande levande ljus och barn och vuxna i en skön mix.

Tack för julen. Och fortsatt GOD JUL till alla därute!

Vad står Juldagen för?

Julstämning
Undantag
Lek
Dagen D
Allvar
Gåta
Enkelhet
Nutid

Julen innebär julstämning, känslor, nyanser av rött och skimrande vitt och grönt, dofter av skinka, griljering, knäck, inlagd sill, grandoft och doft av levande ljus. Alltsammans ger oss en välkänd känsla av jul med förväntan och glädje, en smula frihet från krav och samstämmighet.

När jag körde taxi på 80-talet fick jag höra – och sedan även uppleva – att det fanns ingen dag på året då människor – kunder – var så snälla och vänliga som just på julafton och juldag. Alla kom in i något slags flow av vänlighet, inte bara med tanke på att ge riklig dricks, utan ännu mer i sitt sätt och i sin förståelse om de t.ex. fick vänta länge på sin droska. ”Alla ska väl till sina släktingar den här dagen” sa de med medkänsla i rösten. Utan tvivel och utan undantag är juldagarna de dagar på året då människor är som vänligast. Alla lägger i vänlighetsväxeln.

Julen är dagar för lek, spel och avkoppling. Pussel, sällskapsspel, hockeyspel, schackturneringar, promenader, julklappsrim, allt som kan nämnas av den varan plockas fram på julen. Unikt och lekfullt.

Juldagen är dagen D för flera miljarder av människor runt om i vår värld. Dagen då Han föddes och lades i krubban och firades av enkla och förmögna människor och änglakörer i bakgrunden som hyllade honom samfällt, både lågmält och högljutt.

Julen är fylld av lek och allvar. Riktigt allvar. Tänk dig att – som den kristna tron säger – att Gud, som många tycker är på ljusårs avstånd, kom nära oss och blev människa! För att vara som en av oss. För att pröva våra livsvillkor för att kunna förstå oss, att kunna hjälpa oss i vår ångest och dela våra mänskliga villkor. Han tar oss på allvar. Vi kan ta honom på allvar, för att vi vet att han visat oss sin kärlek. Han gick en väg som vi kan få följa. En väg som leder rätt.

Allt detta är för många en gåta, något som man inte riktigt kan greppa, inte fullt ut kan förstå, inte helt kan förklara och definiera, en gåta eller något som är höljt i dunkel. ”Trons hemlighet” kallas ibland Gudsupplevelsen. ”Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras” lyder orden i en gammal sång. Och så är det. Det oförklarliga går att få uppleva. Som ett foster i moderlivet inte kan ana hur livet där ute ser ut eller är, innan det har fötts in i denna värld, lika lite kan vi egentligen greppa eller förstå vad gemenskap med Gud innebär. Men det är livsavgörande att få ett svar på denna gåta som väntar på ditt gensvar.

Julen är en tid för enkelhet, egentligen. Att det i vår tid är mycket missbruk och överdåd av prylar och mat, är en annan sak. Det enkla är det geniala. Det avskalade är det ärliga. Det fåordiga är det allra starkaste, det svaga är det starka, det osjälviska är det mest hållbara, enkelhet i tankar, ord och handlingar, är en djup underton som ljuder i jultid. Det är tonen G (uttalas: ge).

Dåtid och framtid i all ära. Men det är NU vi lever. Idag. Julen talar om nuet som det enda vi egentligen äger, det som egentligen är det enda som finns, det enda vi kan vara helt säkra på att vi har. Här och nu finns barnet som föddes, som växte upp, som dog och uppstod, som finns just nu och just här.

GOD JUL till alla!

Julbord och mänskliga konflikter

Var på julbord med jobbet igår kväll. God mat, soft musik i bakgrunden och diverse lustigheter utspelade sig. En och annan glad snapsvisa sjöngs upp av olika jobbenheter till munterhet för alla övriga. T.o.m. revbensspjällen smakade gott detta julbord. De mångfaldiga sillsorterna, äggen, skinkan, Janssons frestelse, köttbullarna, svampomeletten, kroppkakorna, ris à la malta, kaffe med godis – alltsammans mycket välsmakande.

Jag stod i matkön och pratade med en person som är lärare i bl.a. historia och hon berättade för mig att hon just nu studerar på distans, en kurs om ”Folkmord i historien”, och där hade hon fått kunskap om ett folkmord i Bangladesh, som hon inte hade känt till tidigare. Hon suckade och sa att ”historieämnet är väldigt mycket ett ämne som handlar om krig och mänsklig  grymhet”. Hon kände ett behov av att få undervisa i något annat mer kreativt och framåtskridande. Ett ämne som utmanar till utveckling och progression, istället för enbart den tunga historien, skriven på papper med sorgkanter.

När jag åkte hem i halkan och försökte sova (efter kaffe kl. 22), så tänkte jag på det hon sagt. Och kom på mig själv med ett stort behov av att få blicka framåt och inte hemfalla åt historien. Historien är ju viktig och avgörande för vår förståelse av oss själva och vår omgivning, men någonstans poppar längtan upp inom oss att få gå vidare, att få utvecklas, att se och inta nya områden. Vet inte riktigt exakt vad det innebär, men tankarna om detta dröjer sig kvar denna ”dan före dan före dopparedagen”.

Nu ljusnar det – glöm inte det! Dagarna blir längre igen. ”Den ljusnande framtid är vår” som studenterna brukar sjunga.

...en annan kust som är du

Björn Ranelid besökte Hübinette i TV-stolen och han fick en minut till avslutning i sin medverkan då han talade fritt ur hjärtat om Sverige. Välformulerad som han är, vågar jag påstå att väldigt många som lyssnade inte hängde med i svängarna och associationerna, inte jag heller måste jag medge.

Hans avslutning däremot, var lättillgänglig och oslagbart talande. Han deklamerade:
"Jag simmar just nu från den kust som är jag till en annan kust som är du. Och havet som jag simmar i är vi."

Han gav ingen förklaring eller tolkning av sin poetiska framställning, men mig sa den att vi hör alla samman, men att det kan innebära en viss möda att ta sig från sig själv och finna den andre och komma fram till slutsatsen att vi alla egentligen hör ihop.

Bra talat Björn!
Och jag tror att det är sant som du säger.
Sen får andra tycka vad de vill.

Stjärnkockens mat

Jullunch på Trantorp 13 december. Mycket gott!

Asociala medier

”Alla har Facebook utom Siv, för hon har ett eget liv”.

Den lilla versen gav jag idag till en god vän som skrattade hjärtligt åt absurditeten. Man blir dock lite fundersam och eftertänksam nu på kvällen över Facebook efter den senaste nyhetsförmedlingen där kylslagna och blåslagna ungdomar i Göteborg upprört och skärrat berättar om Plusgymnasiet och upploppet där idag. Allt har sin upprinnelse i en ung tjejs idiotiska och sadistiska behov av att hänga ut andra tjejer i 13-14-årsåldern på Facebook och framställa dem med text och bild som horor och ingående beskrivningar av dem och deras mest privata områden och kroppsdelar. På Facebook.

Sociala medier som väldigt lätt kan bli asociala medier när missbruket slår till och förstör den i grunden goda idén som jag tror ligger bakom Facebook och andra sociala medier och mötesplatser. Allt i den heliga anonymitetens namn. Man kan utge sig för att vara någon annan än den man i verkligheten är och sen är det – inbillar man sig – fritt fram att leva ut sina allra lägsta drifter.

Återigen besannas det gamla uttrycket i den gamla Boken: ”tungan är som en eld; betänk hur en liten eld även kan antända en stor skog”. Allt gott kan missbrukas i det ondas tjänst. Nu hoppas vi och tror att göteborgarna sansar sig och använder vett och förnuft och att de mobiliserar de goda krafterna och avslöjar en apart människas illvilja.

Strax före vintersolståndet

Regn och snö
blask och tö.
Dimma och is
ros och ris.

Decembermörkret hänger
som en skugga över oss.
Gråa moln och lövfria träd
rör sig i sakta mak.

Kajorna skränar
flockar i hundratal.
Flyger och stör
kvällslugn och morgonvila.

Vintersolståndet närmar sig
det vänder snart.
Julen kommer allt närmare
med värme, ljus och frid.

Skönt att tänka,
skönt att vara.
Nära och fjärran,
ensam och tillsammans.

Dagen, kvällen
natten och morgonen
går ihop, som pusselbitarna
sitter tätt, tätt.

Tänker på min vän
med värken som tyvärr
visade sig vara något obotligt,
bortom mänsklig förmåga.

En god man,
en mjuk person
en positiv människa
som alla såg upp till.

Han hade alltid
något att ge
något gott att säga
något bra att förmedla.

Han gick sin egen väg
älskad och omtyckt.
I hemmet och på jobbet,
hos ung och gammal.

Så här i julveckan -
tänk att kämpa livets
svåraste kamp,
vilka tankar och känslor finns?

Sänder mina varmaste tankar,
de allra bästa och mest hoppfulla
känslor jag kan uppbringa
till dig.

Idag - en dag att leva
en dag att andas
en dag att vara
en dag att välja.

God mat ger goda rester

Dagen efter festen är resterna kvar.
Och de smakar nästan ännu bättre dag två...

Lök

Tänk dig att vara lök. Där finns det yttre skalet och det krydd-, smak- och märgstarka inre. Det är egentligen inte det yttre som tilltalar eller intresserar oss, utan det inre. Lök är billigt och inte speciellt attraktivt, intressant eller på annat vis spännande heller. Lök är lök, helt enkelt. That´s it. Och varje veckohandling är det samma visa: vi köper lök. Vi tränger lök, som norrmannen säger, dvs. vi behöver lök. All we need is lök, som Beatles skulle ha uttryckt det. Alla behöver lök, alla köper lök. Men ingen pratar om lök, ingen diskuterar lök (i alla fall inte i de sammanhang där jag rör mig), ingen verkar vara särskilt upphetsad över just LÖK. Ändå finns den hos oss alla, dess existens och dess oändliga värde p.g.a. sina mycket speciella egenskaper är odiskutabel och ifrågasätts av INGEN! Fascinerande.

Såna människor har jag mött genom livet. De är inte särskilt fascinerande, de är inga som man direkt uppmärksammar, man har ingen direkt orsak att diskutera eller prata om dem, de har ett enkelt yttre och de har ett inre med olika skikt och lager. Precis som en lök. Men de finns där, de FINNS hela tiden och överallt. Och de är oumbärliga, vi kan inte vara utan dem, de behövs i varje sammanhang, vid varje måltid, vid varje satsning, i alla arbeten... Fascinerande att tänka på den betydelse de har i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Man märker dem kanske inte förrän den dagen då de inte längre råkar dyka upp. Och den dagen kommer vi att utropa - precis som vi gör när vi glömt att använda lök i maten: "idag saknas han", "idag saknas hon"! 

Det är läge att slå ett slag för löken! Ett kraftfullt slag. Jag utlyser en LÖKENS DAG! En dag för alla doldisar runt omkring oss, som bara finns och ger av sitt inre. Och kanske är du en sådan, kära läsare? Som sätter smak och färg på din omgivning utan att du vet om det? Var stolt över det.

På torsdag tror jag att jag ska köpa några stolta lökar när jag veckohandlar! Och jag ska nog ge lökarna en applåd någon gång.

Luciadagen

Luciasång på gymnasiet i morse.
Duktiga estet-elever framförde gammalt och nytt.
Både Gläns över sjö och strand och
Staffan var en navelsträng... :)

Nobelpristagare

Vilken ära att få vinna Nobelpriset någon gång i sitt liv! Oftast är det äldre män som vinner priset efter många, många års idogt arbete, ofta långt från scenerna och offentligheten. Många försök, experiment och skrivna sidor ligger bakom ett Nobelpris. Jag kan tänka mig att det funnits åtskilliga dagar i deras liv då arbetet har känts meningslöst och som bortkastad tid. Alldeles säkert.

Igår kväll slog jag på TV:n och hamnade mitt i sändningen av årets upplaga av Snillen spekulerar. Det är den unika samlingen av årets nobelpristagare som sitter runt samma runda bord i Bernadottebiblioteket på kungliga slottet i Stockholm (läs mer om det biblioteket >> här!).

Stunden och samlingen av människor är unik i sitt slag. Det jag fascineras av är dessa personers kunskap, humor, vidsynthet, visdom, öppenhet, ödmjukhet och nyfikenhet på tillvaron. Vilket ämne de än talar om under denna timme spelar ingen roll: alla har något att säga om vilket ämne som helst. Och det beror på att de öppet resonerar utan förbehåll och utan skygglappar och inskränkningar. Och det förefaller som att det stämmer, som någon uttryckte för något år sedan: "att alla vetenskaper tenderar att slutas som en cirkel när man vet tillräckligt mycket eller när man trängt tillräckligt djupt ner i alla olika vetenskaper så att man kommit förbi ytskiktet". Precis som om vetenskapen är som vårt universum med olika galaxer, då de förenas i ett och samma universum som förr eller senare kommer i varandras närhet och belyser varandra.

Allra mest uppskattar jag deras ärlighet, humor, nyfikenhet och ödmjukhet. Jag tror att det var Einstein som en gång uttryckte sig ungefär så här: ju mer jag vet, desto mer inser jag vad lite jag vet. Det är nog ett sunt konstaterande av ett geni.

Det lackar mot jul

Gågatan två dagar före lucia... stämningsfullt...
efter en god fonduemiddag och gratulerande av en god kollega
med glad stämning på Två rum och kök.

Utförsåkning i Val d`Isère

Kollar lite förstrött på utförsåkning från den franska vinterorten som år efter år står som värd för världscupcirkusen då alla dessa fartfyllda tjejer och killar och deras fans fyller den nästan lodräta backen med fart och fläkt. Solen lyser, himlen är blå, skiddräkterna är i regnbågens alla färger, stavarna är lite småkrokiga ibland (från fabrik alltså), portarna eller käpparna med små flaggor är knepigt utplacerade för att göra slalombanan lite extra krånglig för åkarna. Den glada och folkliga inramningen och alla reklamaffischer i olika färger och former kryddat med den fartfyllda utförsåkningen ger en glad och positiv känsla. Utom för de åkare som inte tar sig ner, utan faller eller där skidbindningen av misstag råkar lösa ut mitt i backen. Min favoritreklam är den lila kossan med ordet Milko på magen (löpmagen tror jag).

SVT:s kommentator pratar och knyter samman med bakgrundsfakta och stories om åkarna och deras skidframgångar, ev. skador. Och vid sidan om sitter Pernilla Wiberg som specialistkommentator med mycket erfarenhet och ett otal antal segrar med sig i bagaget. Hon vet verkligen – på alla plan – vad hon pratar om.

Dock, ibland förstår inte jag vad hon pratar om: microflacken, hänget, hanget, tappet, hårnålen, bakskidan, storslalomåkare av rang, ytterskidan, målhang, game on, att åka genom med HELA skidan, att inte hamna i stress m.m. Jag skulle hamna i stress från första sekunden uppe i startfållan, det är jag helt övertygad om. Dels beror det nog på att jag inte lärt mig att behärska tekniken med pjäxor och skidor, dels för att de backar de åker i är extremt branta och i mitt fall skulle det nog bli störtlopp som tog stopp – förhoppningsvis – i något av skyddsnäten på väg ner i backen (efter ca 75 meters åkning) för att sen fortsätta på någon sjukstuga för gipsning och omplåstring ifall nacken hade klarat sig, vill säga. Jag tror också att jag lider av någon form av svindel, inte för höga höjder, utan för höga farter utan egen kontroll av farten. Aldrig i bil vid höga farter, men ofta utför i backar på skidor eller i berg- och dalbana där jag känner obehag när jag inte kan styra farten och riktningen efter mitt eget tycke. Känner mig utlämnad åt andra krafter som jag själv inte råder över. Däremot kan jag klättra på stegar, gå på tak, skotta snö uppe på tak på 7-våningshus eller gå ut på ett gallergolv där man ser rakt ner 50 meter utan att det gör mig någonting.

När jag var yngre tyckte jag att det där med utförsåkning i fjällen var lite tråkigt och sen var det tyvärr inte speciellt aktuellt i mitt familjesammanhang att åka på sådana utflykter. Däremot åkte vi trickskidor (jättekorta skidor som man spände fast runt sina kängor) och vi gjorde upp slalombanor i vår kanonfina backe där jag växte upp. Då hade jag kontrollen och kände glädjen i upplevelsen.

Kierkegaard sa ju så här: ”man förstår livet baklänges, men man måste leva det framlänges”. Nu förstår jag bättre vad som händer med mig i värstingbackarna med värstingutrustningen på fötterna och i berg- och dalbanan. Svindel p.g.a. hög hastighet utanför min egen kontroll.

Skönt med en förklaringsmodell. Och att kunna acceptera att det är som det är och varför det är som det är på detta område och på andra områden. Men ibland är vägen till insikt ganska lång.

Acceptera och förändra samtidigt

Rubriken är hämtad ur boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig och kapitlet inleds med ett citat från komikern och tänkaren Tage Danielsson: ”…att inse världens lidande med glädjen i behåll”.

Vi ser alla hur det är i världen, hur folk och människor krigar och slåss, demonstrerar och skriker, hatar och avskyr, hur man misshandlar varandra fysiskt och psykiskt; TV, internet, radio och tidningar är fyllda av sådant hela tiden. Även i december när allting ska vara så mysigt och gosigt och fyllt av julefrid. Och i Sverige och andra västländer är julruschen i full gång, människor springer runt på gator och i affärer för att hinna med allt de ska hinna till jul, det städas, pyntas och fixas så att allt ska vara perfekt inför JULEN. Stressnivån är hög, pulsen på topp, sömnen flyr för att det inte finns ro i kropp och själ. Vi känner av det litegrann allihop tror jag.

Att inse allt detta som finns omkring oss och i oss och acceptera läget som det är, det är viktigt. Ja, t.o.m. avgörande för att kunna förändra något. Om man inte inser hur läget är och man ändå försöker förändra något, vet man ju inte vad det är man försöker förändra. Då slåss man – precis som Don Quijote i Cervantes bok – mot väderkvarnar. Man försöker och försöker, men misslyckas för att man slår i luften de flesta gånger. Den enda framkomliga vägen är att identifiera ”lidandet” eller missförhållandet och att inte fly från det, inte rymma från det i fruktan, utan kunna stanna upp, acceptera, befinna sig i tillståndet även om det innebär ångest, fruktan, frustration och sömnlöshet.  Att acceptera betyder inte att hålla med, eller att slå sig till ro med tillståndet, det betyder inte ens att vara passiv, loj, feg eller handlingsförlamad. Nej, det är helt enkelt det enda som finns att göra, för ofta är omständigheter omkring oss eller i oss något som vi helt enkelt inte kan göra så mycket åt just nu, utan de är som de är.

I acceptansen av förhållandet som råder ligger en hemlighet. En nyckel till nya dörrar och möjligheter. Att stilla ta emot det svåra, behålla det till en tid, stå ut med det, för att sedan upptäcka att det finns vägar framåt, nya dörrar att öppna, nya möjligheter och lösningar för mig; det är acceptensens andra dimension (acceptens och förändring hänger ihop, precis som myntets båda sidor är förenade).  Författaren till den citerade boken, Anna Kåver, skriver: ”…verkligheten är ständigt rörlig och föränderlig, inte statisk och präglad av antingen-eller. Har man ett dialektiskt synsätt på tillvaron så har man också förmågan att se helheter som inbegriper ytterst motsägelsefulla aspekter. En person kan till exempel vara både ond och god, vacker och ful, ha rätt och fel, sörja och vara glad på en och samman gång. En uppgift kan vara både lätt och svår. En handling kan vara både konstruktiv och destruktiv… […] Enligt samma dialektiska förhållningssätt inrymmer acceptans på en och samma gång en aktiv och passiv hållning. Acceptans betyder att samtidigt stanna upp och gå framåt i en given stund – vilket kan te sig som motsägelsefullt.”

En tanke som är värd att fundera vidare på i mitt liv, i mina omständigheter och måhända även för dig kära läsare. Tage Danielssons ord är viktiga; man kan faktiskt inse världens och sitt eget lidande och ändå behålla glädjen i livet! Det unnar jag både dig och mig själv!

Nordanvinden och värmen

Idag blåser nordanvinden över ön där jag bor. Bitande, fuktig och iskall, ackompanjerad av snöflingor som skiftar i storlek från små fjun till handflatsstorlekar. Hela tiden. Snöskottande, isfläckar, ojämna vägar så man undrar om däcken är runda efter en liten bits körande, och annat vintrigt fyller tillvaron för tillfället. 8 december. Mörkret kryper på oss vid 15-tiden och adventsstakar och stjärnor och värmeljus lyser upp och värmer kylslagna sinnen. Om de är köpta på IKEA eller Åhléns spelar ingen roll.

Det är vinter över landet. Småfåglarna kvittrar glatt därute vid busken och fågelbordet. De kvittrar tack för talgbollarna, fröna och  jordnötterna. Det är ett skådespel att se och höra dem. På något vis blir man glad över deras närvaro. Man liksom betyder något för någon annan levande varelse. Det är viktigt här i livet.

På det viset är denna dag en blandning av nordanvind och värme. Gav en glad hälsning till en vän och fick en glad hälsning tillbaka. Sånt värmer en sån här dag. Ett litet ord kan göra skillnad. Ett litet värmande ljus kan vara avgörande. Så enkelt, men så påtagligt.

En doft av frid

Skönt att ha hittat sitt lunchställe som andas frid och doftar god mat och stressfrihet.

Det är som en oas i tillvaron att sitta ner och njuta av god mat, känna värmen från omgivningen och kunna släppa tankarna på jobb och krav.

Bara känna en känsla och doft av frid.

För mig är det guld värt. Tack café Ankaret.

Ett ord på vägen:

"Den som vill göra verklighet av sina drömmar måste
vara vaken" (Michael Fleghar, tysk filmregissör)

Hej mitt Vinterland

Hej mitt vinterland, nu är jag här
Nu biter frosten i min kind, ty kall är kvällen.
Hej mitt vinterland, se månen där
Den lyser kyligt kring, på mörka himlapällen.

Bjällrans klang nu friden stör
När vi genom skogen kör.
Bofink uti granens topp
Förlåt att vi väckte dig opp.

Hej mitt vinterland nu är jag här
Och vinter håll i dig.
Nu blinkar stugans ljus mot mig
I mitt vita vinterland.

Hej mitt vinterland, nu är jag här
Nu biter frosten i min kind, ty kall är kvällen.
Hej mitt vinterland, se månen där
Den lyser kyligt kring, på mörka himlapällen.

Vem är han?

Den frågan ställdes i Jerusalem när Jesus red in i staden på en arbetsåsna. Ryktena gick omkring denne person som påstod en massa saker om sig själv, en person som gick omkring och utförde mirakler i människors liv och kunde påverka naturkrafterna. Klart att det var spännande att se Honom komma till vår stad, till vår verklighet. Kanske var det en och annan som blev lite besviken när han, som de väntat så mycket på – som t.o.m. hade ryktet om sig att vara Messias som skulle fixa problemet med ockupationsmakten romarna – kommer ridande i sakta mak på en åsnas rygg. Ingen vit eller svart kraftfull och frustande krigshäst, utan en vanlig, grå och intetsägande åsna.

Han vände upp och ner på begreppen den här gången också, liksom så många gånger både före och efter denna dag. Svaret på frågan har många svar. När jag funderar på de tre orden, blir detta det svar jag vill ge dig:

Han är:

Den ojämförbare
Det finns ingen i historien som du kan ställa fram bredvid honom om du tänker på det inflytande en enskild person haft på människors liv och på vår historia. Han är outstanding.

Den oemotståndlige
När man läser om honom och betraktar både vad han gjort och sagt, och betänker den livsförvandling många i vår tid upplevt genom tron på honom, då tror jag att motståndet och fördomarna man kan ha om honom, smälter bort. När man läser om hur han bemötte fattiga och rika, män och kvinnor, barn och vuxna och även dem som la skuld på sina medmänniskor – då känner man intuitivt att han är god, han är rättvis, hans inställning till oss var och en är barmhärtighet och kärlek. Och vem kan och vill stå emot det?

Den ofrånkomlige
Alla som hört talas om honom har någon sorts relation till honom. För den som åtminstone tänker en smula på livet, evigheten och meningen med tillvaron, då tänker jag att det är ofrånkomligt att man i sitt inre och i sina tankar ställs inför någon sorts val om ”jaha, vad ska jag nu göra med Jesus” eller ”kan det där som sägs om honom historiskt och i nutid ha någon substans?”

Den oväntade
Precis som då, när det begav sig, då Jesus kom till vår värld i Betlehem eller som när rubrikens fråga ställdes, så kom han – dvs. Guds gåva till världen – oväntat. Både tiden då han kom och sättet på vilket han kom var oväntat. ”Mer pompa och ståt skulle det väl kunna ha varit när Messias, räddaren, frälsaren, Sonen, skulle komma hit”, kan man tycka. Men icke. Han frågade ingen om hur det skulle gå till, utan han valde just detta sätt. Exakt det mest hållbara och mest tidlösa sättet. Typiskt någon som kan se in i framtiden.

Många är dem som blivit glatt överraskade över den oväntade och glada upplevelse som väntade dem när de tagit frågan på allvar i sina liv. Och tagit ställning i frågan på ett djupt personligt plan och tagit den ojämförbare, den oemotståndlige, den ofrånkomlige och den oväntade på allvar. Ingen har blivit besviken.

Inte jag heller.

Fågelmat och frostkyla

Nu är det fixat detta år också! Fåglarna får sina talgbollar, jordnötter och solrosfrön i en härlig blandning. Talgoxarna och blåmesarna har redan varit här.

Undrar varför det är så kul att se dessa små bevingade kamrater som kommer inflygande till busken och fågelhuset för att äta. Kanske någon sorts känsla av bekräftelse för att man gör en annan varelse lite glad och nöjd.

Roligt är det i alla fall.

Och du, jag tror att jag är ganska ensam om att ha fixat belysning i fågelhuset. Nu hittar de maten även i mörker.

Det blir en kall 1:a advent i år. Om man skulle ta sig en nöt kanske för att bli lite varm...med glögg till...