Dig själv

Var dig själv
det finns redan så många andra

(okänd)

Förändring

Things do not change; we change.
Not until we are lost do we begin to understand ourselves.

(Thoreau)

Alla tänker på att förändra mänskligheten. Ingen tänker på 
att förändra sig själv. 

(Tolstoj)

Stigar

Ta dig tid att njuta av stigen du vandrar på 
och uppskatta stället du befinner dig på 
Härifrån är allt möjligt.

(Kevin Hall)

Titta inte bara ner på dina fötter när du går 
utan också på horisonten
så att du ser riktningen.

(Dag Hammarskjöld)

Vanliga stunder

Vänta inte på speciella tillfällen
Fånga de vanliga stunderna och gör dem extraordinära.

(Orison Sweet Marden)

Om kvinnors och mäns hjärnor....

Så roligt och lärorikt!!!

Älskad

Jag känner också ofrid ibland inför vissa företeelser utanför och erfarenheter inom mig. Men vi är ju älskade ändå. Med hull och hår, krull och tår.

En eftermiddag i Enock O Frids liv (7)

OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari. Se länkarna till höger om du vill läsa från början. Det rekommenderas. Sista delen publiceras här och nu.

Det där med promenaderna hade följt med Enock genom livet. Periodvis hade han kallat det joggingrundor med lite utökad puls och hjärtverksamhet, men effekten hade varit ungefär densamma ur terapeutisk synpunkt: det som var jobbigt och näst intill omöjligt före, hade förändrats till mindre jobbigt eller inte alls jobbigt efteråt. “Märkligt, men påtagligt” tänkte Enock. “Kom inte och säg att det är inbillning, då klipper jag till dig verbalt” sa han halvhögt för sig själv, men inte så högt att de andra cafégästerna reagerade eller ens lyfte på ögonbrynen i riktning mot honom. Han drack den sista slurken kaffe som fanns på den väl avkylda botten i koppen. “Inget vidare med kallt kaffe” tänkte han. “Nej, det som ska vara varmt, ska vara riktigt varmt, och det som ska vara kallt, ska vara riktigt kallt, annars kan det kvitta. Antingen eller. Det där med fesljummet kaffe eller avslagen julmust, eller småkvalmigt fickljummet vatten det är inget för mig. Jag gillar både varmt och kallt, precis som jag egentligen gillar alla färger som finns. Det är bara det att det måste vara rätt i sitt sammanhang. När man använder allegorier och metaforer måste man passa sig noga så att inte de verbala grodorna får fritt spel- (eller hopp-)rum. En eldfängd pastor utropade en gång: “Låt Andens eld brinna klart i ditt liv och vattna den så att den bär riklig frukt!’ Då har man nått någon sorts gräns för sina metaforer och bör nog ta sig en rejäl funderare över vad man pratar om. Egentligen. Då är liknelserna och metaforernas positiva verkan lika långt bort som de otillgängliga bergen i Afghanistan. Där talibanerna härjar som värst.

“På tal om talibaner, dem visste man inte mycket om för bara några år sen, de liksom bara dök upp som någon sorts företeelse som plötsligt slog till och spred sig lite varstans i världen. Det är bara ett av alla ord som dykt upp på sistone och som man måste förstå för att rätt kunna uppfatta sin omvärld. Och ordet bogvisir hade jag aldrig hört innan Estonia förliste. Och att ungdomar chillar när de gör ingenting, det är ett intressant ord. Att betårta eller tårta någon, det är populärt, eller att hacka sig in i datasystem. På min tid kunde man på sin höjd hacka sig genom ladugårdsväggen i värsta fall och med mycket energi lagrad. Och bugg var en sorts tuggummi förr, men idag är det något som är fel, ‘det buggar’ säger man. Och då menar man inte att saker går som en dans.”  Då kan hårddisken ha kraschat! “Och första gången jag hörde det ordet, så hörde jag det som om de sa: hårdisken, och då tänkte jag på huvudet, själva skallen och att om man kanske skulle behöva formattera hårdisken, så kanske det betydde att lobotomeras. Vad visste jag? Jag utgick ju från min begreppsvärld.”

“Det är nya tider, nya ord, nya begrepp, ny världsordning och samhällsordning - eller samhällsoordning kanhända - men vi som går omkring här på gator och torg är fortfarande människor. Det är bra. Och viktigt att tänka på.” Enock hade många funderingar denna eftermiddag på café Nostalgi. “Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag.”

Och kaffet var gott. Även om magkatarren gjorde sig påmind i de nedre regionerna.

En eftermiddag i Enock O Frids liv (6)

OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari. Se länkarna till höger om du vill läsa från början. Det rekommenderas.

Just som han avslutade den tanken, började musikmaskinen i hörnet, lite i skumrasket, att spela en av Elvis´ smäktande julsånger. Lagom volym och varm inramning på caféet samverkade till en skön atmosfär. Alla verkade le åt varandra och liksom skålade med kaffekopparna när de avslappnat kikade åt olika håll med koppkanten mot underläppen. I jultid verkar det som om alla lägger i en speciell “snäll-växel” och man öppnar sig mot andra människor på ett väldigt fint sätt. Enock kom ihåg vad en gammal taxiåkare sa en gång, då han påstod att han “älskade att jobba på julafton, för då är alla så vänliga och tacksamma. Alla är glada och skrockar God Jul och ger lite extra dricks. Sådana skulle alla dagar vara.”

Det hade blivit mörkt ute och kaffet var urdrucket. Det var dags att tänka på refrängen. Inte på sångens refräng, utan på promenaden hem.

På tal om promenader såg Enock plötsligt framför sig de långa och många promenader han gjort sig skyldig till under sin ungdomstid. Det minne som etsat sig fast för hans inre syn var att dessa promenader var viktiga för honom. Promenaderna var för honom liktydigt med samtal. Det kunde vara Gud Fader själv han pratade med eller en god vän. Ofta var det den Osynlige som han kontaktade under dessa timslånga promenader. Promenaderna genomfördes av flera skäl. Dels var det nödvändigt att ta ett break i allt gymnasiepluggande - det var denna period då promenaderna pågick - ett sätt att rensa tankarna, vila tankarna och få frisk luft och inte bara sitta still. Dels hade promenaderna en terapeutisk betydelse. De innebar att komma ut från de konflikter som ofta rådde i hemmet och promenaderna blev långa resonemang med Någon som Enock hoppades och trodde lyssnade på honom. Däruppe eller Därinne eller Därunder eller var han nu befann sig. Enligt Boken är han överallt, både under, över, framför, bakom, inuti, runt omkring, och överallt. På samma gång.  Bra jobbat! Promenaderna var viktiga ventiler för honom. Han fick verbalisera sin frustration och sin oro, sin ilska och den vanmakt han kände när vissa konflikter var aktuella i hans hem. Det kändes bättre efter dessa promenader, även om sakfrågorna inte hade förändrats eller förhållande förbättrats. “Det är viktigt att gå” tänkte Enock, “gåendet, promenerandet, flanerandet, strosandet, är en viktig sysselsättning för både kropp och själ. Jag vet det.” När Enock tänkte vidare på gåendet kunde han se ett mönster i Boken där människor i alla tider och i alla sammanhang har gått. Och det har varit avgörande för dem. De har varit i rörelse, på väg, inte vuxit fast, utan förstått att livet är en väg, ett på-gående fenomen, kanske själva meningen. “Det är resan som är mödan värd” som Boye skrev. Att gå är så tidlöst också. Inte i den meningen att det inte tar tid eller att det tar obegränsat med tid, nej - det är tidlöst i sitt upplägg. Man behöver en vilja, en kropp som fungerar, fötter som förflyttar kroppen framåt eller bakåt, man behöver någon form av mål, kanske inte ett fysiskt mål, kanske ett själsligt ibland, det behövs ingen särskild teknik, det räcker med den medfödda förmågan och viljan att ta sig framåt. Att gå, att promenera. Det är viktigt på alla sätt och för alla.

Fortsättning följer......

En eftermiddag i Enock O Frids liv (5)

OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari. Se länkarna till höger om du vill läsa från början. Det rekommenderas.

När han drack sin första mun av det varma kaffet från påtåren, tänkte han på vad prästen hade sagt i sin predikan. En predikan som i sig själv inte skulle gå till historien som ett typexempel på god retorik eller med de historiska vingslagen dröjande efter sig, men de innehöll ord som gått till historien. Oskar hade dröjt vid orden och funderingarna kring en man som påstods vara en vägröjare för Messias, en plog som öppnade tidens vägar för Den som skulle Komma; han hette Johannes med efternamnet Döparen. En enstöring och egenartad sälle som levde i vildmarken och åt och drack det ödemarken kunde bjuda på, honung och gräshoppor. Någon modebutik hade han aldrig besökt, utan fixade till lite kläder av en gammal kamelhud han fått eller hittat i ödemarken. Han var annorlunda. Han var rösten som ropade och som manade människor att vända om från sina egna invanda vägar till att istället gå en ny väg, en väg som han varit med om att ploga fram, en väg som ledde till Livet och till Den som människor längtade efter. Han som kunde och ville ge människor levande och friskt vatten att dricka. Det var en berättelse som verkligen gått till historien. Men Oskar hade inte tillfört något nytt direkt. “Det måste vara skönt ur rent retorisk och homiletisk synpunkt, att om man inte själv har talandets gåva, så kan man ändå ha något att säga för att den urkund som präster och pastorer utgår från i sig själv har gått till historien, och berättelserna och orden i  Boken har stått sig genom årtusenden. På så vis blir orden som uttalas i kyrkor och kapell ändå historiska i någon mening. Det är nog därför folk inte tröttnar, trots den retoriska och homiletiska torkan. När man tröttnat på att lyssna på prästen, kan man sitta och memorera och idissla Orden från Boken istället. Då får man ju alltid någonting till livs.”

“Men hur är det nu då, kunde bara Johannes vara en vägröjare, en plog eller banbrytare för det goda och sanna? Eller vara en person som går så infernaliskt in för sin uppgift, så att det slutar med halshuggning, eller kan en vanlig människa med kläder från Dressman eller Kapp-Ahl vara en sådan person, och som t.o.m äter vanlig mat? En som bor i ett vanligt hus eller en traditionell lägenhet, kan en sådan vara en vägröjare för den Store? Kan Enock vara en sådan person, eller Oskar? Han - Johannes alltså - var så extremt hängiven och dedikerad sin livsuppgift, så det känns som om han aldrig hade några svåra val att göra. Ja, förutom att han skulle kunna ha försökt i alla fall litegrann att slippa bli halshuggen, i alla fall för sin familjs skull, så verkade det som om att hans väg och vägval bara gick i en riktning. Jag avundas en sådan person som bara hade ett alternativ. Det känns mycket krångligare för mig.” Enock såg sig omkring i caféet. Det hade kommit in ytterligare några blåfrusna och kaffetörstande personer och slagit sig ner omkring honom. Det var ett lågfrekvent sorl runt om honom som kändes behagligt. “Hur skulle jag kunna vara en röst som ropar i öknen?” tänke Enock. “Vad skulle jag säga precis här och nu till det yngre paret eller till de två äldre kvinnorna till vänster vid fönstret för att vara en vägröjare? Och hur skulle jag göra? Skulle jag höja rösten här och nu och be om att få säga några ord, eller ge dem en traktat eller ett kyrkligt programblad, eller på vilket sätt skulle jag kunna vara en Johannes här och nu? Inte en aning. Jag känner mig rätt så medelmåttig i mina kläder som inte är av kamelhår, utan av Egyptisk bomull.” En sångstrof kom i hans tankar, där diktaren Nils Bolander skrev: “Herre vad tänkte du på, när du kallade mig….?” Den frågan ställde sig Enock just nu. Han drack ännu en god slurk av kaffet i den blå koppen.

Fortsättning följer......

En eftermiddag i Enock O Frids liv (4)

OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari. Se länkarna till höger om du vill läsa från början. Det rekommenderas.

Han hörde dörrbjällran klinga och slog upp ögonen och såg ett ungt par komma in på caféet, en man och en kvinna i 25-årsåldern. De såg frusna ut, och blöta. De liksom skakade av sig kylan och vätan och ställde sig tätt tillsammans framme vid kassadisken och glasmontrarna där alla läckerhet stod inställda, lite i kyla och god belysning så att de frestande kulörterna framträdde i all sin härlighet. De stod stilla och tysta en stund och såg på bakelserna och sen på varandra. Och log. Caféägaren hade kommit fram till kassaapparaten och stod tyst och såg på dem, leende. De tog till ord och beställde varsin lussekatt och ett stort pepparkakshjärta. Och två kaffe förstås. De fick sina fat med bulle och kaka och gick vidare in och valde ett bord till höger om Enock, hängde av sig sina ytterkläder och gick sedan bort till kaffebryggaren på serveringsbordet vid väggen under den vackra jultavlan. Det unga paret såg lyckliga ut.

Vet inte vilket som gjorde dem mest lyckliga denna stund; det faktum att de var där tillsammans, att det var varmt och skönt därinne, eller att det just nu skulle smaka så fruktat gott med fika, med tanke på vädret utanför. Men orsaken till lyckan var egentligen ovidkommande. Lyckan i sig är nog. “Man ska nog inte söka orsaken till lycka” tänkte Enock, “det viktiga är väl att njuta av den när den finns tillstädes inom och utom en.  Den där texten på kylskåpsmagneten på kylskåpet därhemma stämmer väldigt väl, där det står: ‘Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns.’ Så är det” tänkte Enock.

Enock fyllde på sin kaffemugg, och tog de tio stegen tillbaka till sin sköna och uppvärmda plats med god utsikt både över caféet och ut mot den alltmer mörknande himlen utanför. Så här i december blir det mörkt tidigt. Och gatlamporna, lite i gammal stil här i parken utanför, tändes en efter en, och snöandet tilltog tillsammans med ökande vind. “Det blir kanske riktigt ruskväder” tänkte Enock. “Men vad gör det?”

Fortsättning följer......

En eftermiddag i Enock O Frids liv (3)

OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari. Se länkarna till höger om du vill läsa från början. Det rekommenderas.

Enock såg sig om från sin plats i caféet och kände en välbehaglig känsla som om han mådde ganska bra och var nöjd över sitt liv och den här stunden. Ett Guds ord hade mött honom genom prästen Oskar idag och kören sjöng fint, det var ju adventstid och mycket ljus och julstämning i hela kyrkan. Kantorn var på spelhumör och kollekthåvarna dansade runt med en sådan lätthet idag när kyrkvärdarna gick runt med dem och log. Det var lite av insamlingsrekord idag, 1.321 kronor och inte speciellt många penningstarka individer hade varit där, så väl kände han alla människor här i Fredshult. “Och 1.300 kr är ju egentligen inte speciellt mycket” tänkte han. Han visste om att i frikyrkan på orten hade de haft julkonserter i helgen och där hade det samlats in 10.000 kr per konsert. Tre gånger alltså! Otroligt. Det kändes bra att få ge och kunna ge lite till goda ändamål. Enock hade brottats lite med funderingar kring det nya fenomenet i samhället när det kommit tiggare från Rumänien den senaste tiden. De satt plötsligt där en vacker (eller var det en regnig?) dag för några månader sen. De satt där i yllesockar och tjocka jackor, tjocka mössor och ett sittunderlägg - och den obligatoriska tomma kaffemuggen framför sig. Deras blickar var så vädjande och rösten lät så bevekande den bara kunde när de stammade fram ett och annat ord på engelska (trodde han det var). “Ska man ge något eller inte?” Till slut hade han bestämt sig för att de där kronorna som alltid blev över i fickan med blixtlås i plånboken skulle han alltid tömma ut i tiggarens mugg. Tänkt och gjort. Så blev det. Och det kändes skönt där i hjärtat, mitt i livet liksom, där han nu satt på den mjuka sitsen i värmen på caféet och njöt.

Enock tittade ut på den gråsvarta decemberhimlen och såg de vackra gråvitsvarta nyanserna som dansade fram över himlavalvet, nu hade det börjat snöa lite lätt och snöflingorna yrde fram och tillbaka i lustiger dans bland trädtopparna och över asfalten där han snart skulle sätta sina fötter. Vit snö mot gråsvart himmel. Dans trots kyla och slaskighet. “Precis som livet är den här ögonblicksbilden utanför caféfönstret” tänkte Enock. “Det är svårt ibland, men de gånger jag kunnat hitta de dansande snöflingorna och de sköna färgnyanserna har det känts bättre. De finns där hela tiden egentligen, det är bara så lätt att allt blandas ihop och tar smak eller färg av det där som inte är bra. Ögat som svider, ryggen som värker, hälsenan som ömmar, kompisens son som fått cancer, en gammal släkting som tappat minnet och lever i en bubbla, eller alla stackars människor som flyr från krig och tortyr och så kommer de till en fristad, Sverige t.ex, och här möter de misstänksamhet och fientlighet för att det finns och har funnits några av deras landsmän eller andra som kommit hit av andra skäl, som misskött sig genom illegala handlingar eller skott sig på det svenska samhälls- eller sociala skyddssystemet. Vad lätt det är att allt sådant färgar hela min värld, hela mitt inre, mina tankar, mina känslor, min livslust, min kraft. Egentligen dansar ju snöflingorna ändå. Och det gråa och svarta har ljusa inslag. Och plötsligt bryter solen igenom igen.” Enock slöt ögonen ett ögonblick och kände att det där han tänkt nyss, stämde väl in i hur hans världsbild förändrats under årens lopp.

Fortsättning följer......

En eftermiddag i Enock O Frids liv (2)

OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari. Se länkarna till höger om du vill läsa från början. Det rekommenderas.

“Det där med kläderna och predikstolens vara eller icke vara, det är också intressant” funderade Enock vidare när han gick slalomgång mellan vattenpölar och slippriga gatstenar på väg till kyrkkaffet som han idag skulle intaga alldeles ensam på café Nostalgi. Han kände att det var rätt plats idag. Med ryggen mot en ofarlig vägg. “Vad jobbigt det måste vara för pastorer och präster - inte minst de kvinnliga - om det inte finns en talarstol, predikstol eller pulpet att befinna sig bakom (jag ville inte säga gömma sig bakom), för det är väl ett upplagt läge annars att bli synad uppifrån och ända ner när man befinner sig framför en större eller mindre skara människor i 15-45 minuter, precis i blickfånget, kanske ett par trappsteg upp så att benen exponeras ytterligare, eller de röda eller lila byxorna och de spetsiga myggjagarna till skor som hittades i butik förrförra veckan. Eller att kjolen är lite för lång eller lite för kort, att strumpbyxorna jag har på mig (oftast kvinnor) är för glansiga eller med ett lite dovt mönster som drar blicken till sig, eller skärpets spänne som ser ut som en fyrkantig metallplatta som avger en solkatt då och då, det kan inte vara så avslappnande för personen där framme som försöker ge sin skildring av de urgamla sanningarna från den heliga skrift, när han eller hon märker att koncentrationen upphör ibland hos vissa och blickarna lite oförhappandes riktas lite för långt ner. Inte den där fromma stirra ner i golvet-looken,  utan en mer sån där  obeskrivbar och flyktig såg-någon-mig-nu-blick”? Några sådana där funderingar hanns med innan Enock hittade in på raka gatan som dessutom var rätta gatan i ruskvädret och lättad och cafésugen satte sig ner vid det vänstra bordet rakt fram mot väggen, i västlig riktning.

Kaffet och den smaskiga kanelbullen smakade utsökt och blev en mycket lyckad och god efterrätt till gudstjänstens förrätt och varmrätt. Ibland brukade Enock stanna kvar på kyrkkaffet de två söndagar i månaden då församlingshemmet slog upp sina dörrar. Men idag serverades inget kyrkkaffe, så det fick bli en Nostalgitripp istället. Han drog sig till minnes flera tillfällen då kyrkkaffet inmundigats då han nästan satt i halsen när gudstjänstens innehåll diskuterats. Det som för bara en liten stund sedan var en god stämning och glad tillställning förändrades i ett slag till ett kverulerande och klagande om det som gudstjänsten innehöll.  Han brukade försöka välja vilket bord han skulle sätta sig vid, eftersom det fanns olika bord att välja på; där klagarna satt eller där de satt som talade gott om präst och gudstjänstinnehåll. “Det är många som blivit doppade i kyrkkaffe, fler än vi vill veta om” tänkte Enock där han satt i godan ro. “Det är konstigt att så många dras åt det negativa hållet. Det är som om vi människor av naturen har lättare att prata negativt än positivt. Det kanske har med jordens dragningskraft att göra” tänkte Enock. Gravitationen. “Det ska till väldiga krafter för att lyfta ett flygplan från jordskorpan och övervinna gravitationen”. På tal om skorpa, “kan jag få beställa en enkel skorpa med smör och lite brieost, fröken?”

“Gott med kanelbulle och skorpa. Jag minns när jag låg på sjukhuset förra året och vi skulle få fika med kaffe och bulle, då var det en sjuksköterska som ville uppmuntra mig och skoja lite med mig, så hon sa: vi har så dålig ekonomi nu i landstinget, så vi serverar kallskuren skorpa eller kanylbulle intravenöst - vilket föredrar du Enock?” “Jag minns att jag fick ont i ärrbildningen på höger ben för att jag skrattade som jag aldrig gjort förut!”

Fortsättning följer......

En eftermiddag i Enock O Frids liv (1)

OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari.

Kyrkporten slog igen bakom hans rygg. Ännu en gudstjänst var avklarad, eller snarare genomförd. Eller avhörd. Eller något. “Ingen predikan som kommer att gå till historien” tänkte Enock och slant till lite på en blöt gatsten och höll på att ramla i den andra vattenpölen åt höger. Han nynnade på en av psalmerna som han tyckte bra om. “Gör portarna vida och “ “sen kommer det mer text, men den kommer jag aldrig ihåg” tänkte han när han gjorde sitt yttersta för att komma in i texten och återuppleva orgelkompet från gudstjänsten som just avslutats med ett postludium av Bach. Enock tyckte om att portarna var vida och att trösklarna var låga i kyrkan. “Det är bra att folk inte slår i huvudet för ofta när de kommer till kyrkan, eller att de snubblar och faller innanför kyrkans domäner. Det räcker väl om man får ont i huvudet utanför kyrkan eller kommer på fall när man inte är på väg in eller ut från en gudstjänst.” Den livsfilosofin hade han kommit fram till. Kanske inte kommit fram till, det låter så pretentiöst, men han hade i alla fall hamnat i de tankebanorna på senare år. Det hade nog att göra med att han kände sig mer och mer oförmögen att vara perfekt.

Han gillade när prästen stod på golvet och talade. Det gjorde väl de flesta präster, men en del hade en förkärlek till att inta den där holken uppe till vänster, strax ovanför folks huvuden och liksom såg ner på publikum. De stod väl visserligen på ett golv också, men de präster som befann sig i ungefär samma höjd som sina åhörare kände han sig mer i kontakt med. Och det var skönt med ämbetskläder på manliga och kvinnliga präster! De kläderna var neutrala och förutsägbara. “Det måste kännas skönt för prästen också att veta vilka som är arbetskläderna” tänkte Enock, och hade även sagt det till en och annan Herrens betjänt. I en del frikyrkor verkar det vara som en modeuppvisning ibland, och ett herrans sjå för prästen - eller pastorn - att bestämma från söndag till söndag vilken utstyrsel han eller hon skulle ha den här gången. “Ett herrans sjå, annars kan det bli ett himla liv” som Enock skämtsamt brukade dra till med. Enda enkla tillfällena är nog begravningar. Då gäller svart. Och vitt.

På tal om svart eller vitt, så finns ju grått också. Det har man lärt sig nu. Det finns en mycket större medvetenhet idag om att det finns något som heter gråskala och färgskala, även i våra kyrkor och kapell. Allt är ju inte svart eller vitt. Tyvärr? Eller: tack och lov? Så trist om det inte hade funnits lila. Eller rött. Eller neongrönt. Lingonrisgrönt. Chockrosa. Inte på ämbetskläder eller begravning kanske, men vid andra mer “lössläppta” tillfällen. En vanlig gudstjänst t.ex. Tänk att få släppa loss hela färgskalan. Alla regnbågens färger och alla kulörter där emellan. Det är ju bara härligt. När Enock växte upp gick det inte för sig att blanda färger hur som helst. Rött och vinrött var inte en lyckad kombination. Men idag kan hela norska skidlandslaget ha dräkter där både rött, vinrött, grisskärt och orange förekommer samtidigt. Och det är snyggt. Det är mode. Ingen spyr. Ingen skriver ner det. Ingen förfasas. “Skönt att vi kommit så nära naturen” tänkte Enock. “Där frågar inte blommorna moder Jord om det passar att de violetta och röda blommorna kan växa bredvid varandra utan att avlida på kuppen. De är perenner i alla fall.”

Fortsättning följer......

En eftermiddag i Enock O Frids liv (ingress)

De kommande sju inläggen här kommer att handla om en person som jag valt att kalla Enock O Frid. Det är en man i sina bästa eller sista dar. Det vet man inte. Precis som att man inte vet det om sig själv. Han är någon sorts arketyp, en vanlig människa som skulle kunna vara du eller jag, En man med fria funderingar, tro och tvivel, glädje och sorg.

Och med glimten i ögat och ett och annat gruskorn på samma ställe som försvårar för honom att dels förstå sig själv, dels att förstå omvärlden.

Han är en - vid vissa givna tidpunkter och sinnesstämningar - frekvent kyrkobesökare och tycker om att dricka kaffe, se sig om och, som redan sagts, fundera på vad han ser och hör. Utan att fördenskull vara jättefärdig direkt i sitt förhållningssätt gentemot sin omgivning. Och sig själv, inte att förglömma.

Han gillar att fika. Har inget emot att sitta själv och utöva det äldsta av alla nöjen: att titta på människor. Och helst vill han inte bara titta på dem, utan istället se dem. Det är en avgörande skillnad.

De 7 avsnitten hittar du här i högermenyn, numrerade från 1-7.

Välkommen!  

(En liten kommentar till Berättelsen namn: En eftermiddag i Enock O Frids liv. Det är en liten (väldigt liten!) travestering på Dostojevskijs boktitel: En dag i Ivan Denisovitjs liv). Den boken  - en långnovell - handlar om en dag i Ivans liv i ett fångläger i Gulag.

Den nya folksjukdomen: Hastma

Uppsatt på en anslagstavla jag gick förbi...

Rullator

Schysst att ha vilstolen med sig under sin promenad...

“As a single footstep will not make a path on the earth, so a single thought will not make a pathway in the mind. To make a deep physical path, we walk again and again. To make a deep mental path, we must think over and over the kind of thoughts we wish to dominate our lives.” 

"An early-morning walk is a blessing for the whole day."

(Thoreau)

Tacksam

Ingen näthinna, men ändå.

En märklig känsla att sätta sig på den tidiga morgonbussen 6.46 för att åka till jobbet igen. Har varit sjukskriven från och till mest hela tiden från den 9 september då jag fick en blödning i ögat. 8 veckor senare blev det en försämring då näthinnan delvis lossnade och det blev omedelbar färd till Malmö för operation av ögat. Nu har det gått två månader till. Och fr.o.m måndag 12/1 jobbar jag heltid. Det känns märkligt på många sätt. Inte jobbigt. Inte ångestfyllt. Inte främmande. Det känns bara märkligt. Som om jag varit ute och rest en lång sträcka i ett annat land, i en annan verklighet, i en annan  dimension. Det har förstås varit jobbigt på flera sätt, det här med ögat, men på många andra sätt har det varit så skönt. Jag har inget problem med stillheten och ensamheten. Jag tycker att det är skönt att vara i det tillståndet. Jag känner mig bara tacksam idag. Tacksam för allt. Och glad att jag har ett jobb att komma tillbaka till. Jag är tacksam.

Försöka

Det finns inget annat misslyckande än att sluta försöka. 

(okänd tänkare)

Jagande efter vind

Det är blåsigt värre. Egon härjar för fullt. Ute. Det knakar oroväckande i husets stomme och takbjälkar. Ibland vet man inte om huset kommer stå pall när vinden kastar sig mot dess väggar och tak. De senaste dygnen har präglats av blåst, vindar och intill gränsen bristande och vajande träd. Träden svajar än hit, än dit. Vinden är mestadels sydostlig, men kastandet åt olika håll gör att det är svårt att definiera vilken vindriktningen egentligen är. Kastvindar. Att kastas åt olika håll. By and by. Byig vind. Orkanbyar, stormbyar, kulingvindar, t.o.m styv kuling i byarna. Små bruna och kvarlämnade löv dansar med vinden och stärker intrycket av “än hit, än dit”. De far omkring mållöst och är ett lätt offer för vindens nycker och tvära kast.

Man kan känna sig som detta löv understundom. Känslornas och humörets vindar för en åt olika håll. Det kan pendla fort. Än hit och än dit. Hopp och förtvivlan. Sorg och glädje. Bubblande skratt eller smärtsamma tårar. Vinden är ingen bra navigator. Ingen bra navigatör. Ingen bra hjälp förlita sig på och som på något sätt ska få vara avgörande i mitt liv för att komma rätt, komma framåt, komma hemåt. Känslokasten spelar mig många gånger fula spratt. Det som var aktuellt för bara en timme sen, känns oerhört avlägset i denna stund. Något sådant kan inte få styra mitt liv längre.

En vis man sa: “Allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind”. Hans namn var Salomo. Han hade testat det mesta här i livet. Han hade allt. Och då menar jag: ALLT. Han hade allt, inte bara nätt och jämt, utan i enormt överflöd. Det som kunde ge glädje och skratt, det som kunde imponera på omgivningen i lyx och kunskap och visdom, det som kunde ge kroppen och själen tillfredsställelse i både fysisk, sexuell och själslig mening. Allt och på alla områden. När han blivit äldre, skriver han de där orden: “Allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind”. Han hade genomskådat vad det var han ägnat sig åt: han jagade vinden och dess nycker. Och han fick inte tag i DET DÄR, som han längtade efter innerst inne. Allt tyder på att han mot slutet av sitt liv, ändå fann det som gav hans liv mening och mål. Han återvände till Fadershemmet, till tryggheten i Guds famn. Han fick känna att i livet finns det en bergfast punkt att utgå ifrån, en säker hamn, en fyrbåk som visar vägen hem. Som är oberoende av de yttre omständigheterna och den nyckfulla vindens tvära kast. Än hit, än dit.

Man blir trött av att jaga efter vind. Mycket trött.

Lyckan

Ta alltid ut lyckan i förskott - 
det värsta som kan hända är att du varit lycklig i onödan. 

(Ulrika Gabriel)

Slut

Alla slut är också början till något nytt.
Vi vet bara inte om det just då.

(Mitch Albom)

Regn

Vissa människor känner regnet
andra blir bara blöta.

(Bob Marley)

Fel

Den som söker fel hittar inget annat.
(okänd tänkare)

Kanske bättre att söka efter det som är rätt? Det är definitivt mycket roligare och mer uppmuntrande.

Livet

Livet är inte ett problem som skall lösas
utan en verklighet som skall upplevas.

(Sören Kirkegaard)

Livets Broadway

En nyttig sak med läsning är den allmänbildande aspekten. Många litteraturintresserade förfasar sig över hur andra litteraturintresserade personer kan "sjunka så djupt" att de läser deckare och spänningsromaner. Min erfarenhet av sådan läsning är dock att den är oerhört allmänbildande. Detta skulle jag vilja skriva mycket om och återkommer till ämnet. Vad jag vill dröja inför just nu är att jag i den senaste lästa deckaren lärde känna New York och dess centrala delar. Nu senast i boken Det ögat inte ser (skriven av Lee Child). Alla streets och avenues på Manhattan som bildar ett konsekvent rutmönster till exempel. 54th Street, 33rd och 34th street (där Empire State Building ligger) och 5th Avenue. Streets är gator från öster till väster och Avenues är gator från söder mot norr.

Dock finns det en gata som bryter mönstret och går snett från sydost mot nordväst och senare åt nordost och blir som en annorlunda linje i kartbilden. Den gatan heter Broadway. Den breda gatan. Den breda vägen. Den går från the Bronx i norr till södra änden av Manhattan. En av de största och längsta i New York. Mitt i värsta storstadsmyllret, som en artär eller ven i storstadens enorma blodomlopp. Du vet väl att artärer transporterar syrefattigt blod till hjärtat och venerna för ut syrerikt blod från hjärtat ut till hela kroppen? Det är kring Broadway USA:s mest kända teaterscener konkurrerar med varandra. Även själva teatern Broadway ligger förstås här. Denna enorma gata rymmer ett helt universum, men är kanske allra mest känt för sina teatrar, nöjeskvarter och finanskvarter med massor av pengar i omlopp. Varje dygn. Kanske inte riktigt lika stor som Wall Street när det gäller finanser, men ändå.

Under en lång promenad igår kväll (dock inte längs Broadway) kom tankar kring denna kända gata (väg). Så här tänker jag:

“Den stig är smal och den port är trång som leder till livet. Men den väg är bred som leder till fördärvet. Och många är de som går på den.” (Jesus)

Det är lätt att köra på en bred och fint asfalterad väg. Det lockar till hög hastighet och man kan lätt drabbas av tunnelseende. Många tar den vägen eftersom den är så bred att köra på och lätt att
hitta till och snabbt leder framåt. Bra skyltat och en strid ström av andra bilister runt omkring som ger en känsla av samhörighet och enkelhet. Lätt att hänga på liksom. Man behöver inte göra en massa stopp för att fundera över vart vägen leder. Den leder framåt helt enkelt. Det är inte så lätt att bara stanna upp eller börja backa om man skulle vilja. En sådan intention kräver en del av vilja, risktagande och överväganden. Och drastiska beslut för den fortsatta färden.

Frågan är: är jag beredd att lämna den breda vägen och välja den smala stigen?

Läs mer om Broadway (gatan):
http://sv.wikipedia.org/wiki/Broadway

Gult och grönt

Resa

Man får bara en resa genom livet,

så glöm inte att stanna upp och lukta på blommorna.

(okänd tänkare) 

Att veta vad andra icke vet

Ur Klas Östergrens minnestal över Ulf Linde i Svenska Akademiens högtidssammankomst 20 december 2014 (2)

Om man som liten gosse får hjälpa sin mor med att arrangera trasiga prydnadsföremål så att sprickor och skavanker ska döljas blir man tidigt invigd i vuxenvärldens villkor och därmed också ålagd ett visst krav – att uppvisa storsinne inför medmänniskors okunskap och deras oförmåga att upptäcka en förborgad sanning.

Ett stort krav att ställa på en liten människa. Att veta vad andra icke vet. Att se vad andra icke ser. Att överse.

Det är klart att det grundar ett intresse för konstnärer som visar tingens framsidor och baksidor i samma bild, som ser naturen från alla håll på samma gång.

Det är klart att den killen blir kubist. Och får till livsuppgift att förvalta dessa insikter, att förmedla dem till allmänheten, att framhålla det stora i det ofullkomliga och sprickorna i det som verkar felfritt.

Ett viktigt kall, ty, som den kanadensiske poeten Leonard Cohen säger:

There’s a crack,
a crack in everything.
That’s how the light gets in.

Den strimma ljus som kan anta så olika uppenbarelseformer – som aningen om en högre natur, som en livgivande gnista eller som glimten i ett öga speglad i ett annat.

Läs hela talet:
http://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/hogtidssammankomst_2014/intradestal-av-klas-%C3%B6stergren

Hur allting började

Ur Klas Östergrens minnestal över Ulf Linde i Svenska Akademiens högtidssammankomst 20 december 2014 (1)

I en berömd passage beskriver Linde hur allting började för hans egen del, en händelse som inträffade i sena tonåren. Han var gäst hemma hos en familj och satt vid kaffet efter maten och såg på en tavla på väggen, en liten målning som han sett många gånger förut och som alltid gjort honom irriterad – några hus längs en väg, ett par trän och en gubbe som är ute och går. I månsken. Oprecist, lite hafsigt målat. Fel proportioner på det mesta. Sådant som kan göra vilken tonåring som helst förbannad.

Men så händer det något. Han uppfattar en glimt, ett sken som får det hela att förvandlas. Bilden blir plötsligt alldeles fulländad, uttrycker allting precis exakt som det är: ”sommarnattens ljumhet, stillheten, gruset som knastrar lätt under mannens steg, månens ljus, rymden… – allt!”

Den unge Linde blir hänförd, ”i ordets mest ursprungliga bemärkelse”. Något alldeles obestridligt, men obeständigt – en kort och flyktig förnimmelse, svår, kanske rentav omöjlig att förmedla till andra.

Han tillgriper poeten Paul Valéry: ”Men märk väl att det, till all lycka för poesin, inte går att tänja ut den korta tidrymd jag här talar om; skenet kan inte ersättas av ett jämnt, varaktigt ljus.”
Ett sätt att förlikas med konstens motsägelsefulla elementa, hopplöst svåra att beröra med ord utan att hamna i klichéer, en blandning av böner och blasfemier.

[...]

Att se sig själv i andra och andra i sig själv. Att låta jaget upplösas i en annan begreppslighet, så som sker emellanåt i T.S. Eliots dikter. I en av kvartetterna heter det med typisk och omätlig enkelhet:

Ögonblicken av lycka – inte känslan av välmåga,
njutning, fullbordan, trygghet eller tillgivenhet,
eller ens en mycket god middag, utan det plötsliga
                                    ljuset –
det har vi upplevat men gått miste om meningen,
och att närma sig meningen återkallar upplevelsen
i en annan form, bortom all mening
som vi kan tillskriva lyckan.

(Översättning Th. Warburton)

Läs hela talet:
http://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/hogtidssammankomst_2014/intradestal-av-klas-%C3%B6stergren

Inget har hänt

Himlen ler idag
det är ett nytt år
som tagit sin början.

Ingenting har hänt
jorden känner inte till nya år
eller gamla.

Himlen är blå
fortfarande
och gräset är grönt.

Skatan är svartvit
den vet inget annat
och korpen är svart.

Gråmesen fladdrar förbi
som om inget hänt
från igår till idag.

Björktrasten tar vägen
förbi
huset där jag bor.

Solen är upphöjd
över allting
och rödgul.

Tallen vajar
högrest
och stolt.

Granen gungar
kort
och stannar upp.

Lagerhäggen blänker
av det feta
i bladen.

Muren står
kvar obändig
och tidlös.

Inget har hänt
allt är sig likt
idag.

Från min
fönsterplats
verkar det så.

Nyår och nyord

Nya ord under det gångna året:

selfiepinne,  sekelsiffror, mobilzombie, fotobomba, sms-anställning,

matnationalism, yoloa, plastbanta, ryggprotest m.fl.

Saxat ur BLT