Horisonten har alltid fascinerat mig. Utsträckt, vidsträckt, avlägsen, vågrät, oberörd, solitär. Och alldeles egen. Som en skiljelinje mellan himmel och hav, himmel och jord. Alltid på distans, men å andra sidan alltid närvarande och möjlig att se på samma geografiska område där jag brukar kunna se den. Jag kan alltid återvända till denna horisontlinje, dröja mig kvar vid den, få perspektivet tillbaka - som bara horisonten kan ge.
(SAOB)
Intressant är att notera, vid det etymologiska studiet av ordet horisont att det härstammar från grekiskans ord för begränsa. Jag har nog haft en annan tanke om horisonten, som något som är oändligt, ändlöst, långt borta och fjärran. Men att grundbetydelsen av ordet även handlar om något som begränsar, öppnar ytterligare en behaglig tanke om å ena sidan gränslöshet och avstressande distans, men å andra sidan en klar och begränsande faktor: hit, men inte längre. Det svindlar för mig.
Och nu försöker jag få ihop dessa två betydelser och bilder av horisonten. En god vän gav mig ett litet dokument med rubriken: Sätt dina bekymmer vid horisonten. Och det handlade om vår egen stressade situation där alla krav och förväntningar kryper inpå oss och ockuperar oss fullständigt. Då är det bra och helt rätt att placera dessa ting vid horisonten, kunna ta steg bakåt - bort ifrån allt det där som pockar på uppmärksamhet in absurdum, och att på det sättet få perspektiv. Och i det läget känns det väldigt befriande att även ta in betydelsen begränsning i förståelsen av vad som händer när jag sätter stressfaktorerna vid horisonten.
I SAOB hittar vi ordet synranden som en jämlik benämning på horisonten. Och då kommer en sångassociation inom mig, från en gammal sång: Slå läger vid randen den klara, och jordlivets sorger förglöm. Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når. O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar