Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html
Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.
Benen i min kropp,
redskap för det goda.
Ett redskap i arbetsboden färdigt för att låta sig användas. Ett verktyg i verktygslådan eller på verktygstavlan, redo att användas av Mästaren. Mina själsliga förnödenheter, mitt intellekt, mitt förstånd, min kropp: alltsammans kan få vara redskap för det Goda. För den Gode. Den enda som kan kallas god. Jag skulle kunna hänge mig åt någon annans intressen, men jag vill inte det. Mitt val är gjort. Jag vill tjäna Honom. Jag misslyckas många gånger, men jag vill.
Det berättas om Paulus när han i en besvärlig situation, i full storm på Adriatiska havet, med risk för sitt och sina medresenärers liv i Apg. 27:23 säger: den Gud jag tillhör, och som jag också tjänar, han ska rädda oss. Att tillhöra och att tjäna. De två uttrycken är avgörande för en människa. Vi har valet att tillhöra och att tjäna. Vi kan låta händer och fötter, intellekt, tankar och associationer, tunga och röst tillhöra Fadern och också använda alla dessa delar av våra liv i tjänst för honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar