Den 8/9 skrev jag så här på denna plats:
Det finns en saga om en tupp som trodde att han genom att gala fick solen att gå upp. Han inbillade sig att om han en dag skulle glömma att gala, skulle solen stanna kvar under horisonten.
Det finns människor som inbillar sig att de genom goda gärningar och fromma övningar lockar fram Guds kärlek. Men liksom det är de första solstrålarna som får tuppen att gala, så är det med Guds kärlek som väcker människan till liv. (Wilfrid Stinissen)
Och nu:
Jag knyter an till denna lilla berättelse om tuppen som trodde så fel. Hade så felaktig världsbild: att solen var beroende av honom. Det är ju precis tvärtom. Solen går upp - oavsett alla tuppar och hönor och galanden - och det är ju solen som får tuppen att gala. Denna insikt gör mig mer avslappnad, insikten ger mig perspektiv på det stora hela, och mitt eget liv.
Insikten tar inte bort det faktum att jag är värdefull (och att du är värdefull) och betydelsefull i ditt sammanhang, tvärtom, insikten tar bort den onödiga barlasten av någon sorts fruktan för att: nu kraschar alltsammans, nu går inte solen upp, nu havererar tillvaron, jag betyder inget, jag betyder ingenting för de andra. När det egentligen är precis tvärtom: insikten om tuppen, galandet och solen; ger mig en vila och trygghet om att allt inte står och faller med mig. Det är skönt. Och då kan jag gala som en fri och lycklig tupp (eller höna). Du är värdefull, vare sig du kan vill eller kan gala. Ha en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar