Hängivenhetens lovsång och konsekvens (1)

Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.

Andas min själ,
allt är väl.

Jag andas idag. Utan att tänka på det. Andningen fungerar utan tankeverksamhet och uträkningar och formler. Min kropp andas. Och min själ. Jag andas ut. Jag andas in. Jag andas, kort och gott. Ibland drar jag in ett djupt andetag och låter luften långsamt dras in och lika långsamt och långdraget andas ut. Jag känner livets kraft i syret och syresättningen. Tacksamhet är den passande beskrivningen för erfarenheten. Att få andas. Att kunna andas. Kan jag andas, är allt väl. 

Det gäller att andas i mitt eget tempo, inte beroende av löparna eller levarna runt omkring mig. Min egen andning, mitt eget tempo, mitt livs tempo. Inget lopp som innebär tävling, utan mitt eget livs unika tempo. Detta är inget jag behöver, eller ens bör, prata med andra om. 

Det är mitt eget liv, min egendom, min livssfär, mitt eget val, mitt eget livs förutsättning. Inget att torgföra, att glänsa med eller att skämmas över, eller behöva motivera, förklara eller argumentera för. Det handlar om mitt liv, min andning, min själ. Allt är väl. Oh, min själ. Andas ut, andas in. På riktigt. I den frekvens som just för tillfället är nödvändig. Skönt.