Hängivenhetens lovsång och konsekvens (9)

 Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten. 

Du, min tunga,
du får lov att sjunga.

Min tunga får sjunga vad den vill, hur den vill, om vad den vill. Att tungan styrs av det som hjärtat är fullt av, är en ofta upplevd verklighet. Om hjärtat är fyllt av sorg, sjunger tungan sånger i moll och med lite vemod i klangen. Är hjärtat fyllt av glädje, sjunger tungan som en frigjord tunga: lätta, glädjefyllda, bekymmersfria sånger i dur. Lovsånger. 

Det fina i (kråk-) sången är att vi var och en får sjunga efter egen tunga. Som det sägs om fåglarna: de sjunger, var och en, efter egen näbb. Den skönsjungande kolibrin, på samma gren som en kraxande kråka. Det ligger en stor frihet i detta. Större än jag kan sätta ord på. Jag får lov att sjunga. 

Och jag tänker använda den friheten och möjligheten. Sångerna som jag sjunger, och i fortsättningen kommer sjunga, kommer jag att framföra med emfas, inlevelse, som ett inre budskap, uppenbart eller lite fördolt i orden och tonerna. Men på mitt sätt. Enligt mitt hjärtas innehåll. Efter egen näbb eller tunga. 

Så: fortsätt sjunga av hjärtans lust!