Stram som en moraklocka

Håkan Nesser skriver i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö:

Hon (Bennys mamma) var stram som en moraklocka i sorgdräkt. [...]

Hon nickade. Tog upp näsduken ur förklädesfickan och snöt sig. Bennys morsa var allergisk då och då under sommarhalvåret. Hade hösnuva, som det hette. När jag tänker efter tror jag att hon hade hösnuva året om.

”Min far sa så”, la jag till.
”Ack ja”, sa hon. ”Kommer tid, kommer råd.”
Jag hade börjat lära mig vid den här tiden, att det var på det sättet vuxet folk talade. Det var inte bara min far; det var så här man skulle få till det överhuvudtaget, om man ville visa att man börjat bli torr bakom öronen. Sedan min mor sjuknade in ordentligt och hamnade på lasarettet hade jag registrerat de viktigaste uttrycken, så jag kunde anamma dem efter behov.

Det är som det kan.
Jämna plågor.
Det kunde varit värre.
Det är så lite vi vet.
Eller varför inte ”Huvet upp och fötterna ner”, som vindögda Karlesson i kiosken konstaterade hundra gånger om dan.
Eller ”Kommer tid, kommer råd” à la fru Barkman.

Benny hette alltså Barkman också. Benny Jesaias Conny Barkman. Det fanns dom som tyckte det var en konstig radda namn, men själv klagade han aldrig.
Kärt barn har många namn, brukade hans morsa säga och flina så att hennes leverpastejfärgade tandkött syntes.

Stäng truten, brukade Benny säga då.

Din stund på jorden (2)

Wilhelm Moberg berättar i sin bok Din stund på jorden om ett återbesök i den småländska bygd huvudpersonen lämnade för 40 år sedan - ord som lika gärna kunde varit mina när jag vill beskriva hur det känns att återvända dit där jag är född eller där jag är uppvuxen. Samma känsla uttrycks av Moberg i det följande (se del 1 i gårdagens inlägg på denna plats):

En kväll i början av juni steg jag av tåget vid min barndoms järnvägsstation. En kväll i maj för fyrtiotvå år sedan steg jag på tåget vid samma station och reste åt det håll, varifrån jag nu kom: Det var min utvandrings dag. Jag mindes och tänkte: Emellan de båda kvällarna har mitt egentliga liv förflutit.

Jag satte ner min väska på perrongen. Under ett par minuter efter avstigningen stod jag stilla bredvid väskan som om jag därmed hade högtidlighållit minnet av påstigningen fyrtiotvå år tidigare. Den gången var jag inte ensam: Min syster Jenny följde mig till tåget (far och mor ville inte följa med). Och jag sade adjö åt flera människor som stod på perrongen. Den kvällen var jag den mest uppmärksammade personen vid snälltåget.

Nu stod jag här ensam. Ingen hade kommit för att möta mig. Ingen visste att jag skulle komma. En hel del folk hade samlats vid stationen, men jag såg inte någon människa som jag kände igen. Inte heller någon som kände igen mig.

Jag kastade en blick efter mitt tåg, som försvann i kurvan, där det förr hade stått en banvaktsstuga. Under järnvägsresans sista timme hade jag varit ensam passagerare i kupén. Konduktören sade att järnvägen nog skulle nedläggas, eftersom bussarna hade övertagit persontrafiken. År 1872 öppnades bygdens slutna värld av denna väg av stålskenor. I 90 år hade vagnshjulen rullat över stålmilen. Min mor berättade, att hon som sexårig flickunge hade varit med vid järnvägens invigning och sett kungen; det var en stor händelse för henne, då det var enda gången i livet hon fick se en kung.
Vi pojkar gick varje söndag till stationen för att titta på tåget som stannade en knapp minut. Vi betraktade mest lokomotivet, som hostade ut sin ånga, så att det lät som en jättes skratt. Efter 90 års tjänst skall hjulen stanna och lokomotivet ställas på ett järnvägsmuseum, där en ny tids ungdom skall skratta åt det gamla lustiga skrället.

Jag såg utåt banan åt andra hållet, där raksträckan var lång: Många dödsdömda stålmil sträcker sig i den riktningen genom bygden. Snart skall tågbullret tystna, skogen skall ta tillbaka sin mark, och stillhet kommer att råda längs den övergivna vägen. Och i den tid som kommer säger man: Här gick en järnväg fram en gång. Vi kan ännu se spåren efter den.

Din stund på jorden (1)

Wilhelm Moberg berättar i sin bok Din stund på jorden om ett återbesök i den småländska bygd huvudpersonen lämnade för 40 år sedan - ord som lika gärna kunde varit mina när jag vill beskriva hur det känns att återvända dit där jag är född eller där jag är uppvuxen. Samma känsla uttrycks av Moberg i det följande:

Nu hade jag på luftens vägar företagit en ny resa till hemlandet. Men jag reste inte för att återvända. Jag kom inte till min födelsebygd för att stanna kvar. Icke för ett ögonblick föresvävade det mig att en återflyttning till Sverige vore möjlig för den gamle amerika-emigrant, som bär mitt namn. De svensk-amerikaner som vid mina år vänder tillbaka för att återfinna sin barndoms bygd blir offer för ett självbedrägeri. Till det landet gives det ingen återvändo för någon människa. Jag kan komma tillbaka i yttre mening, till marken, husen, träden, vattnen, hagarna. Jag kan återvända till tingen, men aldrig till det rum, där barnets själ vistades. Det finns ingen återkomst till uppväxtens värld, som blivit drömmar och minnen och som måste förbli drömmar och minnen: Här står jag avvisad utanför en dörr som för alltid är tillsluten.

Efter mer än fyrtio års bosättning i Förenta Staterna har jag blivit en främling i det land, där jag föddes och växte upp. Far och mor är döda, alla mina syskon är döda. Ännu lever några av mina släktingar och några jämnåriga från min uppväxt, men hos dem är jag i det närmaste bortglömd. Jag är bara ett namn som man nämner med tillägget: Han for till Amerika.

Det här skulle bli mitt sista besök i Sverige. Vad skulle jag den här gången göra i hemlandet? Jag ville ännu en gång se barndomens bygd om sommaren. Jag ville lägga ner en krans på fars och mors gemensamma grav. Jag ville ännu en gång uppsöka hemsocknens kyrkogård, där mina föräldrar och syskon har förenats med jorden. Jag ville ännu en gång återse den plats, där människor av min släkt i många led har blivit till stoft igen. Släktenas uppväxt, liv, vandring över världen och försvinnande i mullen – – – denna eviga upprepning ser jag klarast på de dödas gård i hemsocknen.

Jag känner svensk-amerikaner som på ålderdomen återflyttat till Sverige, därför att de ville ligga begravna samman med fäderna och återförenas med dem: En barnets återgång till modersskötet. Jag kan förstå de återvändande och känna med dem, men själv kan jag inte gripas av denna blods- och släktmystik: Vad betyder för mig den mark på vårt klot, där jorden skall ta min döda kropp tillbaka? Den kroppen är inte längre jag, vad som händer med den, det kan inte mer angå mig.

Men socknens kyrkogård är det ställe i hembygden, där de nu är församlade nästan alla som hörde till den värld, som en gång var min. Där är de försvunna med denna värld.

Lila skedar

Bra att ha.

Blått vatten

Väg kantad av vitsippor

Så ser livet ut ibland...

Spinka

”Aj, jag har fått en spåga i fingret”, säger skåningen. En smålänning skulle istället säga att hon fått en speta. Och i andra delar av landet säger man spinga eller spink. Oavsett var man bor gäller det att riva fram pincett och desinficerad nål, så att man hinner få ut eländet innan det blir infekterat och svullet. För det rör sig givetvis om en irriterande liten sticka eller flisa, oftast av trä, som man lyckats få innanför huden.

Egentligen är ju spåga och speta bara synonymer till sticka, men jag gillar dessa dialektord just för att de kommit att överleva och användas främst i betydelsen ’irriterande sak man får under huden’. För mig som skåning på 2000-talet, har alltså spåga en mer specifik betydelse än sticka. Visst skulle jag kunna säga ”jag har fått en sticka i fingret”, men det känns lite fattigare än ”jag har fått en spåga i fingret”.

(Källa: SvD, Ylva Byrman)

Att omslutas

Förra veckan var jag hos tandläkaren, dentisten, eller snarare tandhygienisten. Det är visst ändrat nu, så istället för att gå till tandläkaren för att göra en tandundersökning, går man numera till en tandhygenist. Och det verkar gå lika bra. Lika glada nyheter eller lika dystra. Angående tänderna vill säga. Denna gång var det goda nyheter och lite tandsten. Tandsten är för övrigt ett kalkfenomen. Så här: där man har sina stora salivkörtlar i munnen, där produceras ständigt saliv som bl.a. innehåller kalk, och det är detta kalk som ständigt drabbar tänderna i närområdet av salivkörtlarna, och när detta fastnar på tänderna och sedan blir en permanent hinna på tanden, det är då  den kallas tandsten. Kalksten alltså. Och kalkstensgruvor har vi hört talas om. Men då handlar det inte om min eller någon annans mun (förhoppningsvis), utan om något större. Nåväl, nog om detta. Varför skriver jag nu om det här?

Jo, hon - den vänliga hygienkvinnan som så omsorgsfullt avlägsnade alla tandstenar, kalkstenar, från mitt garnityr, hon gav mig en del goda tandråd (inte tandtråd) på vägen. Hon berättade t.ex. om 222-metoden. “Vad är det?” undrade jag. “Jo, vi brukar säga så och syftar på: 2 cm tandkräm på borsten, 2 minuters borstningstid och 2 gånger om dagen”. Så nu vet jag det. Och log. Jag ligger helt rätt på det området. Yes!

Ett annat gott råd gällde eltandborstning. Hon sa: “låt den sköta jobbet, ha inte bråttom, fila inte med borsten, då blir det konstig dubbeleffekt, nej ta det lugnt och låt den sköta jobbet åt dig. Och låt varje tand omslutas av borsten, tänk på att varje tand har framsida, högersida, vänstersida och insida.” “Det var en intressant tanke”, tänkte jag, och såg framför mig hur borstens vänliga och mjuka spröt omgav hela tanden och alla skrymslen och vrår nåddes av dess rengörande mission. Det handlar om att överlåta sig åt eltandborstens verkan och inte ha bråttom, utan vila i att den gör det som den är till för. Bara jag inte får för mig att ta över, utan bara överlåta mig åt den goda inverkan den har på mina tänder.

Osökt kom tankar om livet. Mitt liv. Ditt liv. Att låta sig omslutas i denna tillvaro med angrepp utifrån och inifrån. Karies, kalk, sötsaker, sursaker, drycker av allehanda slag, och knäckebröd. Att vila i att Någon omsluter mig på alla sidor och håller mig i sin hand. Att inte stressa på och fila på i egen takt och på eget sätt, utan överlåta sig åt den som vet allt, förstår allt, ser allt, kan allt, vill allt. Det jag kan göra är att överlåta mig, vila i trygghet, att inte stressa omkring , utan känna tillit och förtröstan.

Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. [...] En sådan kunskap är underbar.
(Ps. 139)

Förändrat sätt att betrakta

Saxat ur BLT 22 april 2017.

En mild blick gör hjärtat glatt (Ords. 15:30)

I en bok kan man på ett öppet och fantasifullt sätt beskriva en person och ibland skildras denne utifrån klädsel eller tonfall eller åthävor. Men ibland kommer också ett signalement som berättar något om blicken och ögonen.

Kvinnan såg på flickan med sin varma blick och hon kände direkt hur hoppet återvände.

Den sjuke mannen låg på sin sjukbädd och sköterskan talade lugnande med honom och gav honom en hoppfull blick med orden: det blir bättre.

Tränaren såg på Emil som minuten före hade råkat slå in bollen i det egna målet, och tränarens ögon sa: kom igen Emil, det kan hända den bäste. Det är bara att gå vidare, nästa match finns nya möjligheter. Du är inte den förste för vilken detta har hänt.  Ge inte upp.

Blicken kan säga mycket. En upprörd blick. En hatisk blick. En längtansfylld blick. En smärtsam blick. En trygg blick. En inåtvänd blick. En stirrig blick. En oemotståndlig blick. En kärleksfull blick. En varm blick.

Då vände Herren sig om och såg på Petrus. Och Petrus kom ihåg Herrens ord, att han hade sagt till honom: "Innan tuppen gal i natt ska du tre gånger förneka mig." Och han gick ut och grät bittert.
(Luk. 22:61)

De orden är skrivna av läkaren Lukas, vilken ofta lyfter fram den svaga människan, den som blivit slagen, som misslyckats, som gått vilse, farit iväg ut i sus och dus; och  i dessa dramatiska verser möter vi Petrus som hetlevrat förbannat och förnekat sin tro och connection med Jesus. På håll ser Petrus när Jesus blir förhörd av Pilatus och dömd av folket till korsfästelse, och Petrus står - som han själv tror - in cognito och värmer sin kalla lekamen vid en koleld någon tänt, bara ett stenkast ifrån Jesus. När en flicka tre gånger frågar honom om inte han var en av dem som följt med Jesus, svarar han allt hårdare och fränare ett rungande nej inför alla vid elden. Och precis efter tredje gången, hörs tuppen gala i fjärran. Petrus rycker till, lyfter blicken och exakt då, vänder sig Jesus om och ser på honom. En blick som säger mer än tusen ord. En blick som Petrus aldrig kunde glömma eller förtränga. Den följde honom resten av livet. Den blicken gjorde någonting med Petrus. Den blicken upprättade en kontakt som sedan aldrig skulle brytas. I den blicken fanns förstås sorg, men den var  också fylld av kärlek och omfamning. Blicken tände den slocknade elden i Petrus´ inre. Den sa Petrus ALLT. Vi kan med fog säga att den milda blicken gjorde Petrus glad, han skrattade inte just där och då, men på sikt så vann glädjen och livet.

Vi kan ge milda blickar. I den mån ögonen är själens spegel, så är möjligheten där. Själen kan fyllas av ljuset, friden, ron, rikedomen, generositeten och kärleken - och då präglas vår blick av dessa egenskaper. Och då kan vår milda blick göra hjärtan omkring oss glada. Din blick kan göra någon glad.

Perspektivskifte (paradigmskifte)

Vilket perspektiv har du?
Häxan eller den vackra, väna kvinnan som förläget ser bort?
Kan du välja, eller ser du bara den ena?

Ådalen i full blom

Det är så inbjudande och enkelt. Välkommen!

Heta ord (29). Visshet.

Att vara säker på sin sak, det känns alltid bra. Att vara osäker innebär ofta energiförlust och tvivelsmål. Att inte veta riktigt säkert. Det kan gälla yttre ting i min omgivning, det kan gälla jobbet, familjen, ekonomin, vädret, yrkesval, programval, politik, vilken väg jag ska välja ute i trafiken, vilken mat som är bäst för mig, vilka vanor som är nyttiga och vilka som är onyttiga för mig och för min omgivning. Ovisshet. Visshet med bokstaven o framför. Jobbigt. Att ständigt, eller under längre tider, leva i ovisshetens mörker, tar på krafterna. Att inte veta hur det blir, om det kommer att ordna sig, det påverkar mig kanske mer än jag tror. Ovisshetens mörker. Ovisshetens komplicerade, onyanserade, ofokuserade, osäkra, malplacerade och koncentrationsförstörande inverkan på mitt liv. Inte roligt.

Det positiva i livet är att det infinner sig perioder av visshet. Perioder då jag är säker. Då jag är trygg. Utan lugnande medicin eller alkohol. Säker på mitt val, säker på min väg, på mitt värde, på mitt läge, på min position, på mig själv och på omgivningen. Inre visshet och yttre lugn. Inre lugn också som en följd av vissheten. Ett visshetens ljus och lugn.

Och i spänningsfältet mellan ovisshet och visshet lever jag just i detta ögonblick. Egentligen hela tiden. Någon lär ha sagt att det enda jag riktigt kan lita på är att allting ändras. Det enda oföränderliga tillstånd som finns är att inget är oföränderligt. Allting förändras. Hela tiden. Min fråga idag är: hur kan jag leva i en visshetens trygghet mitt i det föränderliga som kallas mitt liv? Jag kan ju inte förlita mig på att ingenting kommer att förändras. Det vet jag med mitt förnuft. Kan jag förhålla mig till ovissheten och ändå känna visshet inom mig?

Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.
(Hebr. 11:1) 

Tron på och förvissningen om att jag är älskad, den är grundläggande och i många avseenden avgörande. Tron på en fast punkt utanför min egen - många gånger - skakiga verklighet, ger mig en stadga och trygghet som varken försäkringar när det gäller personliga ägodelar eller människors försäkringar i form av ord kan ge mig.

Rödstjärt

Rödstjärten betraktar fiberkabeln.

Pär Lagerkvist (1891-1974)

Han fick nobelpriset 1951, och många anser att en av de största orsakerna till det var hans bok Barabbas (1950). I den kan vi bl.a. läsa:

”Barabbas har bokstavligen Jesus att tacka för sitt liv...Jesus är den kärleksfulle, som har kraft att väcka det bästa inom människan. Alla troende betonar, att kärleken till medmänniskorna är huvudsaken i deras tro...”

I sin bok Det eviga leendet (1920) presenterar Lagerkvist sin syn på och hållning till Gud:

”...några döda söker efter Gud och finner honom till slut i gestalten av en gammal vedsågande gubbe. De försöker ställa honom till svars för livets tomhet, men han svarar: 
”Jag har inte menat livet som någonting märkvärdigt. Jag har bara menat att ni aldrig skulle behöva nöja er med intet.” Svaret avväpnar dem och de återvänder till livet med det eviga leendet i sina hjärtan. Kärleken till medmänniskorna kan ge livet mening...”.

Så långt Lagerkvist.

In medias res

In medias res (latin, i händelsernas mitt) är ett berättargrepp som innebär att en historia börjar mitt i handlingen, vars helhet blir tydligare efter hand. Att en berättelse inleds under en pågående händelse innebär inte nödvändigtvis att den inletts in medias res, sett till berättelsens centrala eller övergripande handling.

Ett exempel på In medias res är inledningen av Gösta Berlings saga:

Äntligen stod prästen i predikstolen.

(Selma Lagerlöf)

Man kan använda sig av så kallade presuppositioner (ett påstående som genom yttrandet av ett annat påstående förutsätts vara sant. T.ex. Olle har slutat stjäla cyklar. Ett sådant påstående förutsätter att Olle brukar stjäla cyklar).

På svenska innebär detta till exempel att man förutsätter eller låtsas att läsaren vet genom bestämdhet; substantiv står i bestämd form och med attribut (bestämningsord).

Byggnader (23). Lusthus på bergets topp

Lusthuset är högst upp på bergets krön vid Annebo/Wämöparken.

Ljusvågor

Ljuset tilltar alltmer, och påverkar.

Aprildag

Ler mot dagen som grytt. Solen skiner, fåglarna flyger och kvittrar om vartannat, vinden bjuder in till dans. Gräset har börjat gro och växa och knopparna har vuxit på träd och buskar både i trädgården och i skogen. Allt börjar leva och utvecklas. Glad att få leva. Glad att kunna se solen och dess verkningar. Glad över möjligheterna denna dag ger.

Glad att se ut genom mitt fönster och se en blå himmel och veta att denna dag bara börjat. Glad över nattens sömn och vila. Glad över de ägodelar jag kallar mina. Glad över sången och musiken. Glad över mitt jobb. Glad över min bil. Och mitt hus. Glad över viljan som finns inom mig. Glad över energi och livslust. Glad över människor i min närhet, ingen nämnd och ingen glömd. Glad över dagen som grytt.

Nätberoende

Spindel i spindelnät på hasslöbron.