Blommor vid Malteshovs slott, Skåne

 

Klicka för större bilder

Malström

Malström, även kallat tidvattenström, är en kraftig virvelrörelse i vattnet i trånga sund som framkallas av ebb och flod.

Malströmmen skapas då stora vattenmassor kommer in i smala sund och inte hinner rinna tillbaka på grund av ett starkt inflöde. Resultatet blir en vattensamling som med hög kraft rinner tillbaka och skapar stora vattenvirvlar, vortex.

Föremål som kommit in i en malström dras mot vattenvirvelns mitt och sugs där ned under vattenytan. Strömmarna uppnår ibland mycket höga hastigheter och kan då utgöra en fara för att vistas i vattnet.

Etymologi

Ordet härstammar från det likabetydande holländska maalstroom, och är känt på svenska sedan 1698. Efterledet motsvarar precis det svenska ström som i havsström. Förledet maal- är av osäkert ursprung; på svenska anknyts det ofta till det nordiska ordet (att) mala, men förledet kan möjligen istället vara en omformning av det östfrisiska ordet dwalen, virvla. Företeelsen har sitt ursprung i den mytologiska historien Grottasöngr.

Malström i litteratur

I grekisk mytologi var Karybdis ett monster som förvandlade sig till en malström för att försöka krossa sjömän, däribland Odysseus, mot klippdemonen Skylla. Edgar Allan Poe skapade i novellen "En nedfärd i Malströmmen" (A Descent into the Maelstrom) (1841) en något överdriven föreställning om tidvattenströmmen Moskenstraumen, en kraftig cirkulerande ström utanför Lofoten vid norska kusten. Särskilt i den engelskspråkiga världen har Poes berättelse kraftigt påverkat den allmänna uppfattningen om malströmmar. Stavningen maelstrom, som är i bruk i engelska, har blivit en ofta förekommande beteckning i populärkulturen. Även Jules Vernes skildring i En världsomsegling under havet (1870) har påverkat mångas uppfattning. (källa: Wikipedia)

Ett stängt bord

 Fick bilden av en vän som vid tillfället befann sig i Falkenberg, och han (även jag) undrar:
när är det öppet? Och kan man stänga ett bord?
Bordläggning har jag hört talas om, men bord-stängning?

Låt ditt ljus lysa

 

Sommarbubbel

 

På väg hem (2): Som ett barn

Till dig som sörjer: 

Som när ett barn kommer hem om kvällen

och möts av en vänlig famn,

så var det för mig att komma till Gud,

och jag kände att där hörde jag hemma.

Där fanns en plats i Guds stora rum,

en plats som väntade på mig.

Och jag kände: här är jag hemma,

jag får vara ett barn i Guds hem.

Han drog mig upp

 
Min pappas favoritverser från Boken.
Han kände det som om det var hans egna ord.
Ps. 42:2-3

Häst med (glas-) ögon. Brösarps backar.

😉   Den undrade vilka vi var... och vad vi gjorde där. Och då.  👍

Rosettfönster

 Norra rosettfönstret i Notre-Dame de Chartres

Photo by PtrQs, CC BY-SA 4.0,
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=54491069

På väg hem (1)

Att möta sig själv

Pastorn i en EFK-församling citerade Tomas Tranströmer:

“Två sanningar närmar sig varann.

En kommer inifrån, en annan utifrån

och där de möts har man

en chans att få se sig själv.”

Min reflektion när jag å ena sidan läser det ovanstående, och å andra sidan reflekterar över att så många - från tidigt på dagen till sent på kvällen, men särskilt som det första man tar in - är något som "strömmar emot henne från internet" (typ FB, X, Snapchat, Instagram, Whats up, m.fl s.k sociala medier). Om man aldrig tar stunden på morgonen och lyssnar in sitt inre, vilken väg pekas då ut för en? Om man inte har något eget liv, utan man matar sig med vad andra tycker, tänker, skriver, "strömmar ut" till alla som likt tvättsvampar "suger" åt sig allt som kommer i deras mentala värld, vart tar det egna innersta vägen? Finns det inget där inne, som ens är värt att lyssna till?

Tranströmer har en oerhört viktig poäng här. Att börja med det som kommer inifrån. Innan man öppnar upp för det som kommer utifrån. Jag tror det är avgörande för vårt liv, för vår inriktning, för vilken väg som blir min. Det kanske till och med blir så, att jag blir så överraskad över allt det rika som fyller mitt inre, så influenserna utifrån blir i det närmaste överflödiga att ens ta in!?

Rom. 12:2 lyfter fram detta:

 Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.

bild från pixabay.com

Sommartårta!

 11-åringens sommartårta med havsutsikt! Jättegod!

Kristianopel - skymning (3)

 

Kristianopel - skymning (2)

Kristianopel - skymning (1)

Att föredra okunnigheten

Den vise Salomo skriver i Predikaren 1:18 (bok i bibeln):

Stor vishet ger stor sorg. Ökad kunskap ger ökad smärta. 

Utifrån dessa ord kan vi dra slutsatsen att okunnigheten är att föredra. Att kunna säga: det  hade jag ingen aning om, måste vara väldigt befriande och göra livet lätt att leva. Jag skulle kunna sluta att skriva här, men fortsätter med en dåres envishet. Jag tror nämligen att om vi fortsätter, gräver djupare, söker vidare, så leder denna inställning till nya insikter och nya djup, som ger diskurs och perspektiv. 

Stannar man på "halva vägen" (dvs. "jag vet litegrann, lite lagom mycket, men lyfter inte på fler lock just nu för att jag inte har tid eller lust eller intresse") då tror jag att Salomos ord verkligen stämmer. Ofta måste man skrapa på ytan och komma djupare in, för att känna att "sanningen gör mig fri". Jag vill tro att man kan komma till någon form av konsensus, någon form av djupare perspektiv och förståelse inför det man drabbats av eller ser framför sig. 

Jag kan inte fullt ut se vidden av det jag skriver denna morgon, men livet får utvisa om det jag skriver stämmer med verkligheten. Det finns så många områden man kan fundera över, men jag vill tro på orden att den som söker han finner och sanningen ska göra oss fria. 

Säden växer utan att vi tänker på det

 

Immanens och inkarnation: etymologi

Immanens kan syfta på:

Immanensfilosofin – en världsåskådning begränsad till det inomvärldsliga, där människan kan få kunskap endast om det som ligger innanför medvetandets och erfarenhetens gränser.

Guds immanens – inom religionsfilosofi och teologi Guds närvaro i världen.

Inkarnation - (latin ”förköttsligande”, "förkroppsligandet") är ett begrepp som används i inom kristen tro om det gudomligas framträdande i konkret gestalt. Att Gud blev människa i Jesus Kristus, är det som inkarnationen handlar om. Sann Gud och sann människa. 

Exkarnation - motsatsen till inkarnation, "separation of soul from body".

(källa: Wikipedia)

Viktiga båda två

 

Du är tillräcklig

Vi (alla som prenumererar på hennes nyhetsbrev Omtankar) fick denna hälsning idag från Marie (webbsida: blimeradu.se):

Du är fortfarande tillräcklig även om du:

• inte orkar eller förmår
• missar målet
• faller tillbaka i gamla spår
• skjuter upp och förhalar
• inte vågar ta steget
• varken är bäst eller främst
• inte blir uppskattad
• gör din omgivning besviken.
  

Du är tillräcklig oavsett.

Tack Marie. Orden tar sig rakt in i hjärtat - på ett behagligt sätt. 

Flyg med dina egna vingar.

Vacker och obehaglig på samma gång

Brännässla

Dekonstruktionism

Frågan vi alltid borde komma tillbaka till när vi debatterar kyrkans läror är om teologin landar i Gud som kärlek. Om den inte gör det, är det förmodligen inte vad Gud vill.

Victoria Vasquez (är krönikör på dagen.se)* 
tycker att vi borde prata mer om vad som gör en tro hållbar. Själv är hon övertygad om att tron behöver gå igenom cykler av prövning och ifrågasättande, för att sedan kunna landa i en ny sorts tilltro.

– När vi upptäcker att x inte alltid leder till y, att ett helande inte sker trots att jag ber och proklamerar, kan ju världen upplevas som avförtrollad. Det magiska tänkandet försvinner. Men när man har dekonstruerat det kan man se att mirakler kan ske, men att Gud också kan vara med när det inte sker. Då blir Gud plötsligt närvarande igen, men inte på ett statiskt sätt, utan ett mer mystiskt sätt. Det gör att man blir mer ödmjuk inför livet och tron blir inte något jag bär och presterar utan något jag får finna ro i.

Victoria Vasquez råd till den som dekonstruerar sin tro är att inte bara söka sig till människor som dekonstruerat och lämnat tron, utan även till dem som dekonstruerat och funnit en djupare tro.

– Om man inte hittar det i sin egen församlingskontext, sök det i ett annat sammanhang så du inte blir själv med frågorna. Dekonstruktion måste inte leda till att man lämnar tron.

*(källa: https://www.dagen.se/author/victoria-vasquez/ )

-----------------------

Om jag än sitter i mörkret, är dock Herren mitt ljus. 
(Mika 7:8)

Fingerborgsblomma: vacker och farlig

Klicka för större bild.

Fingerborgsblomma är en vacker och mycket giftig växt med karaktäristiskt utseende. Den äts sällan av djur, men eftersom redan små mängder orsakar hjärtpåverkan och död kan den förgifta alla husdjur. Förekommer främst i trädgårdar, men även förvildad. 

Hela växten är giftig, men i synnerhet de delar som växer ovan jord (stammar, blad, blommor och frön). Framför allt ettåriga plantor är giftiga. Koncentrationen av gift är högst vid snabb tillväxt hos plantan.

Fingerborgsblomma innehåller glykosiderna digitoxin, digitonin, och digitalin, varav de viktigaste är digoxin och digotoxin. De har toxisk effekt på hjärtat genom att förhindra cellmembranens natrium–kaliumpump, vilket resulterar i frekvent och oregelbunden depolarisering av cellen. Det medför en oorganiserad elektrisk aktivitet i hjärtat vilken märks som en variation av onormal hjärtrytm och eventuellt hjärtstillestånd. Glykosiderna agerar också direkt på magtarmkanalen och orsakar blödande tarminflammation (enterit) som resulterar i kolik, kräkningar och diarré. 

(källa: https://www.sva.se/amnesomraden/giftiga-vaxter-a-o/fingerborgsblomma/) 

Chronos & Kairos - två begrepp för TID. Och aionos.

Begreppen kronos och kairos härstammar från förkristen tid där kronos är den sekventiella, mätbara och kronologiska tiden, medan kairos är förmågan att göra och säga rätt sak i rätt tid – viktigt inom retoriken och senare i den kristna läran där Gud tänks existera i kairostid, i en icke mätbar evighet och ett ständigt pågående nu – som den tidlöshet man upplever i flow eller i lek, då tid och rum tycks upphöra. Den förståelsen kring tid är den som vi är överens om i västvärlden. Den enar oss i en förståelse.

Kairos står för en annan tid. En upplevelse av en stund då polletten ramlar ner, då vi fattar allting, då vi kan utbrista “Eureka, jag förstår” eller liknande. En tid där vi landar i en mjuk förståelse och hela vi växer med den förståelsen och insikten. Och att då vi längtar efter fler stunder av kairos genom att vara kontemplation kan uppbringa en tillit till denna “djupa tid” (kairos) så att vi landar mjukt i förståelse kring fler och fler delar i och av livet. Och kan våga komma så djupt som möjligt i de stunder vi har möjlighet till “djup tid”. Att det är i stunden av kairos som allt faller på plats och allt som inte längre är viktigt suddas ut.

Många av oss upplever att tiden går fortare och fortare. Det sker en acceleration i hela samhället, ofta i syfte att effektivisera. Tänk bara på skillnaden mellan att skriva brev och skicka mail! Vi hinner mer och mer på allt kortare tid, men paradoxalt nog äts tidsbesparingarna omedelbart upp av fler uppgifter som måste koordineras, både i vardagslivet och i arbetslivet. Våra liv inriktas därför alltmer på att samordna och när koordinering lägger beslag på en större och större del av vår tid blir det mindre kvar för fördjupning och utveckling av ny kunskap.

Resonemang som dessa utvecklas av sociologen Carl-Göran Heidegren i boken Tid – sociologiska perspektiv. Centralt är begreppet ”social acceleration” som myntats av den tyska sociologen Hartmut Rosa. Han menar att drivkrafterna är både ekonomiska, kulturella och sociala. När alla aktiviteter och valmöjligheter endast är en knapptryckning bort påverkar det både vår identitet och det politiska livet, menar han. Det krävs både mod, integritet och stark vilja att genomföra långsiktiga projekt med komplexa frågeställningar.

– Guds tid är något som skapas när han griper in, säger Mikael Tellbe, docent och högskolelektor­ i Nya testamentet.

– Det är ett sätt för bibelförfattarna att signalera att Gud leder och har kontroll över saker och ting, även om allt inte är förutbestämt. 

På grekiska kallas den här speciella tiden "kairos". Den kan översättas med "en viss tidpunkt. Det rätta ögonblicket".

I ett mänskligt liv handlar det förstås om stora livshändelser som vigsel, när barn föds, och när någon nära anhörig dör.

-------------------

– Men kairos kan också uppstå i ett samtal som pågår. Plötsligt bränner det till, och tiden stannar upp. Det är viktiga tillfällen och sådana man minns, säger Mikael Tellbe.

Den andra tiden – chronos – är den som går och går. Som kan mätas i timmar, minuter och sekunder.

Den sammanfattas i betalda räkningar, utslitna skor och grått hår. Människolivet är i grund och botten väldigt präglat av chronos, till mångas förtret. Alltid är man på väg till något nytt, och i en stressad tidsålder upplever många att närvaron här och nu uteblir.

De antika grekerna tänkte sig den pågående tiden, chronos, som en gammal gubbe med skägg som levt länge.

Kairos fick symboliseras av en ung pojk, och det är denna uppdelning av tiden som Bibelns författare knyter an till. När kairos kommer på tal handlar det vanligtvis om Jesu liv, även om ordvalen inte är helt konsekventa genom Bibeln.

– Det är en markör för den gudomliga tidpunkt när Gud handlar. Inte bara genom Jesu korsdöd, utan i allt han gör, säger Tellbe.

Om det nu är så att Guds tid alltid är inne öppnar det för hisnande tankar om livet efter detta och evigheten. För hur lång är en evighet?

Här räcker inte chronosbegreppet till, menar Mikael Tellbe. Här finns ett tredje ord för tid, aionos.

– Det handlar om tid som inte går att kategorisera. Kanske är evigheten som att vi kliver in i en annan värld som existerar utan tid och tidsbegrepp. Det är omöjligt att tänka så för en mänsklig hjärna som lärt sig räkna tid i timmar och minuter. Men det kanske är just det som är evigheten, säger han.

----------------------------------

(källor: https://movium.slu.se/nyheter/tiden-gaar-allt-fortare/  och https://theresemabon.se/2017/04/chronos-och-kairos-tva-begrepp-om-tid/   och https://www.dagen.se/livsstil/2015/04/24/darfor-gor-bibeln-skillnad-pa-tid-och-tid/   )

Fälten har vitnat till skörd

Säger ni inte: fyra månader till, sedan kommer skörden?
Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd. 
(Joh. 4:35)

Bön efter vandring i naturen

Jag kom just tillbaka från en vandring genom de mörka skogarna. Det var kallt och blåsigt, men allt talade om Dig. Molnen, träden, det blöta gräset, dalen med sitt klara ljus, ljudet av vinden. Allt talade om din uppståndelse, det gjorde mig medveten om att allt det du har skapat är i sanning gott. 

I dig blir allt det goda, och det som genom dig blir återfött, till ännu större glädje än det från början var tänkt.

O, Herre, jag vet att det är i tystnaden, i det stilla ögonblicket, i någon bortglömd vrå som du kommer att möta mig, kalla mig vid namn och tala  fridens ord till mig. Det är i stillhetens timma som du blir min uppståndne Herre. 

(Från boken: A cry for mercy, Henri Nouwens bön)

Paradigm (paradigmskifte): etymologi

Ordet ”paradigm” förekommer i dag i många sammanhang, inte minst i sammansättningen ”paradigmskifte”. Man talar till exempel i dag om programmeringsparadigm inom datalogin, om paradigmskiften i modevärlden liksom om skiftande paradigm vad gäller politisk retorik eller andra samhällsfenomen. Stiftelsen Forska Utan Djurförsök kan uppmana till ett paradigmskifte inom toxikologin genom att utveckla nya kemikalier utan att använda djurförsök, och inom området fysik kom tidigare i år boken Förenad materia: ett paradigmskifte i fysiken. Detta bara som ett litet axplock – exemplen kunde mångfaldigas. (källa: https://signum.se/artikelarkiv/paradigmatiska-paradigm/ )

Paradigm är en förebild, ett idealexempel eller mönster inom vetenskapen. Termen myntades av fysikern och vetenskapshistorikern Thomas Samuel Kuhn. Enligt Kuhn avgör ett paradigm bland annat: vilka frågor som skall ställas och inte ställas.

Kuhn avlade doktorsexamen i fysik vid Harvard University 1949 och undervisade sedan i vetenskapshistoria vid detta universitet mellan 1948 och 1956. Därefter undervisade Kuhn vid, i tur och ordning, University of California, Berkeley, Princeton University och Massachusetts Institute of Technology, till dess han pensionerade sig 1991.

Mest känd är Kuhn för sin bok De vetenskapliga revolutionernas struktur, i vilken han lägger fram idén att vetenskapen genomgår en stegvis utveckling där en fas utgörs av vetenskapsteoretiska revolutioner, av Kuhn kallade paradigmskiften. [...]

(källa: Wikipedia)

Ännu ett paradigmskifte kan utläsas ur dessa ord från Bergspredikan (Matt. 5:28-35):

 Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand.  Jag (Jesus) säger er: Stå inte emot den som är ond. Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.  

Om någon vill dra dig inför rätta och ta din tunika, så låt honom få manteln också.  Om någon tvingar dig att gå med en mil, så gå två mil med honom.  Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.

 Ni har hört att det är sagt: Du ska älska din nästa och hata din fiende.  Jag säger er: Älska era fiender och be för dem som förföljer er.  Då är ni er himmelske Fars barn, för han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.

Grenadjärgatan

Svenska grenadjärer vid Västgöta-Dals
regemente, 1760-tal.

Detta gatunamn (Grenadjärgatan) i Karlskrona fick mig att börja undersöka varifrån ordet/namnet grenadjär härstammar. Jag hittade följande på Wikipedia:

En grenadjär var ursprungligen en soldat som vid strid hade till uppgift att kasta handgranater (fr. grenade). Förbanden sattes först upp inom den franska armén under senare halvan av 1600-talet. Senare försvann handgranaten som vapen, och titeln var uteslutande ett tecken på att ett infanteriförband höll hög kvalitet. Ytterligare utveckling ledde fram till att även skillnaden i träning och utrustning försvann, och i modern tid används titeln grenadjärförband endast för vissa enheter av historiska skäl. Undantag utgör så kallade pansargrenadjärer.

I Sverige förekom grenadjärer redan under Karl XI:s tid. Sådana uttogs under hela 1700-talet till ett antal av först 12, senare 15 och slutligen 18 ur varje kompani och förenades bataljonsvis till en pluton eller för hela regementet till en "division". De skulle vara minst tre alnar långa och av ståtligt utseende. (1 famn = 3 alnar = 6 fot) = 1,7814 meter).

De bar höga, spetsiga grenadjärmössor av styvt läder eller av kläde. Framtill var de försedda med en cisilerad mässingsplåt eller med en front som var broderad. Det förekom även grenadjärmössor klädda med björnskinn som tex Änkedrottningens livregemente i Pommern år 1702.

Mönster i kvadrat