En låda med lemonad (21)

Några avslutande ord om min lemonadlåda på väggen i mitt Läkrum. Läkrummet. Det heter så av en anledning. Någon som (tror jag) ville skoja med mig, kallade rummet för mitt lekrum, och det var då jag kom på att även om lek kan förekomma i rummet, så är det framförallt Läkrummet för mig. Både lek och allvar kan läka, det vet vi, och balansen i det avseendet är viktig, precis som i alla delar av livet. De olika tingen i de olika facken i lemonadlådan representerar viktiga delar av mitt liv (och jag tror även att andra personer har sina viktiga symboler) som behöver vara i balans, men delar som får och måste få finnas. Högt och lågt, fysiskt och själsligt, andligt och profant - inga delar är oviktiga eller aparta, nej -  om livet ska hålla samman måste de finnas där. Och det gäller även vårt förflutna som hänger samman med framtid och nutid. Shakespeare skrev en gång: lycklig den där huvudet och hjärtat står i förbund. Och Martin Lönnebo skriver om framgångsrikt pärlfiske, att det behöver utföras i gränslandet mellan det andliga och det profana. (fritt återgivet)

Jag känner stor tacksamhet för de olika delarna och facken och de små tingen i lemonadlådan på väggen som påminner om de viktiga livspusselbitarna och ger anledning till reflektion och möjlighet till utandning. I Läkrummet. Tack.

Make it simple. The simple things are the genius things. 
(B Kant) 

--------------------------------

Här finns en förklaring till lemonadlådan, i den första av artiklarna om den:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (20)

I det sista facket i lemonadlådan finns en liten kanna. En kanna som representerar och symboliserar ett av de grundläggande behoven för vår existens: vatten. Regn för jorden, växterna, djuren, människorna. Vatten att dricka. Rent vatten. På webbsidan netdoktor.se läser vi:

Vatten utgör ca 60 procent av kroppsvikten, plus/minus 15 procent bl.a. beroende på ålder och mängden kroppsfett (fettceller innehåller mindre vatten än muskelceller). Barn består till större andel (ca 75%) av vatten, och är därmed betydligt känsligare för vätskeförluster.
Den största delen, omkring två tredjedelar, av kroppsvattnet finns inne i cellerna, knappt en tredjedel finns i vätskerummet mellan cellerna medan en liten del finns i blodet.
Vatten är nödvändigt för kroppens olika funktioner, såsom ämnesomsättning (matsmältning), andning, blodcirkulation, körtelutsöndring och temperaturreglering. Vi bör dricka mellan 1,0–1,5 liter per dag (beroende på hur mycket vätska man får i maten). Träning ökar behovet med 0,5–1,0 liter per träningstimme beroende på intensitet. 

Finns det något mer befriande och nödvändigt än att dricka? Mat kan vi vara utan ganska många dagar, men får vi inte vatten (vätska), så dröjer det inte många dagar innan vi är uttorkade och döende. Hittills har det jag skrivit handlat om det yttre och kroppsliga. Vi kan även ta med den symboliska tanken om ett törstande hjärta, en törstande själ, en törstande ande. Och den aspekten är också en fråga om liv. Min erfarenhet och övertygelse säger mig att människan törstar. Törstar efter sanningen, efter vänskap, efter kärlek, efter bekräftelse, och bristen på dessa gör något med oss. Precis som bristen på vatten, milt uttryckt, orsakar  negativa effekter på vår kropp, så gör bristen på det "andliga" eller "själsliga" vattnet något med vår inre människa. Kannan i min lemonadlåda får representera det underbara faktum att det finns vatten att dricka för törstiga själar. Levande vatten. Vatten som ger evigt liv. Vi har idag möjlighet att gå till källan med det eviga livets vatten.

I Boken läser vi:

På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: "Om någon är törstig, kom till mig och drick!  Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram."  Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. (Joh. 7:37-38)

Tack för den lilla kannan, fylld med vatten.

--------------------------------

Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (19)

BP-märket längst ner i mitten av lemonadlådan, är ett märke (en pin) som jag fick på en BP-mack när jag var liten. Av någon anledning sparades den i någon låda och när jag återfann den efter min mammas bortgång 2015, kändes det väldigt speciellt att se den och minnen spelades upp om hur vi som grabbar (min lillebror och jag och andra kompisar) cyklade ner till bensinmackarna i stan för att få klistermärken och andra kännemärken med mackarnas företagsnamn. För mig var det extra mycket värt när jag fick tag på dessa från BP, eftersom det är mina initialer. Mina bröders initialer också. Förutom klistermärken till våra cyklar och det här lilla plåtmärket med BP och den rutiga flaggan, fick jag också en gång en BP-björn med en liten kedja, för att kunna ha den på en nyckelring. Små fina ljusglimtar från historien. Att BP (British Petroleum) många många år senare skulle vara inblandat i miljöskandaler och sådant, var jag lyckligt ovetande om vid den tiden av mitt liv.

Den "lyckliga" barndomen, är kanske en schimär, men en hjälpande faktor för att känna lycka, är ju att inte behöva vara medveten om alla aspekter på alla företeelser runt omkring oss och börja oroa sig för dem. Och så måste det få vara i livet. Låt barn vara barn, de hinner bli vuxna!!! Överför inte all din vuxna oro till dina barn (fobier, skuldkänslor och annat).

När man blir vuxen, ökar medvetenheten och vi måste förhålla oss till alla andra sidor av saker och ting. "Lyckligt ovetande" är ju ett välkänt uttryck. Men innerst inne tror jag att det finns möjlighet att hela livet känna en "barnets oförfalskade glädje" och känna en grundtrygghet i tillvaron. Jag tror det var tänkaren och komikern Tage Danielsson som en gång sa: att vara medveten om sakernas tillstånd i världen, men aldrig förlora glädjen. Det är en levnadskonst.

Och jag tror att det finns hjälp för oss att finna och känna trygghet, om vi sträcker oss utanför oss själva och söker de värden som består i tid och evighet.

I den gamla Boken läser vi:
Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: gläd er!  Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse.  Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. (Fil. 4:4-6)

En sak till, med tanke på BP-märket och associationen till bilar och mina initialer, är att jag tyckte det var så roligt att  säga: ha alltid BP i tankarna. En del fattade, andra inte. Jag tycker fortfarande att det är roligt att säga det. 😅😃 Och bl.a därför skulle det kännas konstigt att byta efternamn.

--------------------------------

Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (18)

Mungiga eller munharpa, är ett musikinstrument där tonen frambringas genom att man knäpper på en fjädrande ståltunga som är fastsatt på en ram. Instrumentet hålls intill munnen mot tänderna (eller mot läpparna för att undvika skador på tänder) där munnen fungerar som resonator. Mungigor tillverkas numera oftast av stål men tillverkas fortfarande i andra delar av världen av andra material, såsom trä och bambu. Idag är mungigan kanske mest förknippad med folkmusik. 

Historia och spridning
Mungigan är ett av världens äldsta musikinstrument och har spridit sig över nästan hela världen. Man tror att instrumentet kom från Asien till Europa. Mungiga ska mestadels ha varit ett folkinstrument som under medeltiden var ett typiskt instrument för tiggarmusikanter och hovnarrar. Under 1800-talet upphöjdes det till virtuosinstrument, framför allt i Österrike-Ungern.

I främst Asien finns det otaliga varianter av mungigan, exempelvis dan moi. I Europa är Ungern det land som mest är känt för sina mungigor, landet har en rik folkmusiktradition och tillverkning av mungigor. I sydamerika spelas den av mapuche-folket i Chile och Argentina, där den kallas för trompe.

Mungigan i Sverige
Till Norden tros mungigan ha kommit under vikingatiden. Mungigor har påträffats vid flera arkeologiska utgrävningar i Skandinavien. De äldsta arkeologiska fynden av mungigor dateras till 1200- och 1300-talen. I Härkeberga kyrka i Uppland finns väggmålning av Albertus Pictor från 1480-talet som visar en lekare (gycklare) med mungiga. Förutom att kallas för mungiga eller munharpa kallades den ibland för Näckens harpa eller Hin ondes järnfiol, då den ibland förknippades med trolldom och onda makter. Det finns flera litterära källor i Sverige som tar upp mungigan, till exempel August Blanche skrev på 1800-talet i 'Hyrkuskens berättelser' att 'mungigans skorrande toner hördes i den svenska sommarnatten på Djurgården'. I folkliga uppteckningar från slutet av 1800- och början av 1900-talet skildras hur mungigan tillverkades av hem- och bysmeder och sedan såldes på marknader eller i järnhandel samt av kringresande försäljare. Mungigan tjänade som förströelse för drängar, kolare, timmerhuggare och annat folk. Vid brist på "riktiga" spelmän fick mungigespelmännen spela på fester, bröllop och andra tillställningar. Under 1800-talet minskade mungigans popularitet till förmån för dragspel och munspel. Under väckelserörelsens framväxt under slutet av 1800-talet stämplades instrumentet som syndigt som bidrog till den minskade populariteten. Under 1970-talet ökade mungigan i popularitet och mellan åren 1970-75 genomfördes SM i mungiga i Junsele.   (källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mungiga)

Varför finns det en mungiga i min lemonadlåda på väggen? Jo, förutom att det är ett lite festligt instrument som är väldigt användbart, t.ex när man musicerar med barn, är mungigan för mig en symbol för det öppna och okonventionella. Vad är musik? Kan man praktiskt leverera musik med hjälp av en mungiga, eller kan man ens njuta av denna sorts musik? Svaret på dessa frågor får var och en stå för och själv komma fram till, men i min tanke är det så att det jag kan känna som lite apart, ointressant, sällsynt, ovanligt, något på gränsen till ett skämt -  kan för många människor i världen vara ytterst seriöst och i någon mening allvarligt, på riktigt liksom.

Det finns många sådana företeelser i världen som somliga anser vara på samma vis som en mungiga: apart, udda, utan betydelse, som för andra har helt avgörande värde och mening. Och hur vi förhåller oss till det, har att göra med vår egen närsynthet, våra fördomar, vår inskränkthet, eller vår öppenhet, nyfikenhet och förmåga att lyssna in vår omgivning och inte dra förhastade slutsatser.

--------------------------------

Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (17)

Den lilla runda saken näst längst ner till höger är ett litet märke i plåt, med nål på baksidan, så att det kan sättas fast på en skjorta, ett rockuppslag eller en tröja. Jag återfann den lilla skylten bland min mammas saker, när vi gick igenom allt det hon hade sparat under åren. De där små rockuppslagsskyltarna kallas pins nuförtiden. Kampanjmärken är ett annat namn på dem.

På mitt lilla rockuppslagsmärke står det JESUS i mitten. Och i det röda fältet i kanten står det: Det bästa som kan hända dig. Jag minns att jag ibland hade det på min tröja när jag gick i högstadiet. De var populära på den tiden, jag vet att det fanns en uppsjö av sådana märken då. Både politiska, idrottsliga och även i sammanhang som hade med tro och övertygelse att göra. Som en bekännelse. Som ett ställningstagande. Jag var inte tvungen att ha det där märket på mig (minns inte hur ofta eller hur länge jag hade det, tror att det efter en tid sattes på en ryggsäck), men för mig var det ett sätt att bekänna min tro. Och jag minns att det i högstadiet kom kommentarer från omgivningen som inte alltid var särskilt positiva. Men dessa kommentarer hade inte någon avskräckande effekt, nej tvärtom blev jag ännu mer övertygad om att jag verkligen ville säga något med detta.

På den tiden blåste det många olika politiska vindar från olika håll: vänsterrörelsen var på frammarsch, antifasciströrelser skrek högt mot Pinochet i Chile, och beslutsfattarna uppmanades att bojkotta tennisturneringen i Båstad för att spelare från Chile var med,  högljudda protester hördes mot USA för allt det hemska som hänt i Vietnam, och från Kalifornien kom omvända hippies i långklänningar eller jeans, långt hår, t-shirts och pins på t-shirten där det stod ONE WAY och ett finger som pekade mot himlen. Och då kom dessa pins till oss och i den historiska och samtida röran hittade jag mitt märke som jag köpte. Jag lägger ingen värdering i det eller känner inget behov av att argumentera för eller emot sådana märken, eller syftet med att bära dem. Jag konstaterar bara att "så var det" och där och då var det viktigt för mig. Den känslan har följt mig under livet.

Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Jag tror så fortfarande.

--------------------------------

Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (16)

Sten Selander skrev den. Dikten om staden, elaka barn, försök till försoning - och stenkulor.

Dikten heter i korthet: Spela kula:

”Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.”

---------------------------------------------------------------------

Kulorna och dikten säger mig så mycket som sammanfattar min syn på hur saker i unga år kan påverka oss. De kan påverka oss så mycket, så att det t.o.m är svårt att hitta ut från reaktionsmönster och svängningar inom oss. Dikten säger mig så mycket om hur viktigt det är att vi pratar med våra barn och barnbarn på ett respektfullt sätt, så att barnen lär sig vad respekt, kamratskap, vänskap och medmänsklighet innebär.
Och förresten, jag och min lillebror och våra kompisar älskade att spela kula. Det är jätteroligt.

Denna text läste jag vid kaffet efter ett barndop för lille Ludwig, texten berör oss alla som möter barn:

ETT BARN

Ett barn som kritiseras - lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk - lär sig att slåss.
Ett barn som hånas - lär sig blyghet.
Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende.
Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod.
Ett barn som får beröm - lär sig uppskatta.
Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap - lär sig vänlighet.
Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro.
Ett barn som blir omtyckt och kramat -
lär sig att känna kärlek i världen.

(skriven av Dorothy Law Holte, amerikansk författare, död 2005)

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (15)

En liten plåtburk med plåtlock, av gammalt snitt, finns i min lemonadlåda. Vad symboliserar den? Jag kan enkelt uttrycka det med ordet Tacksamhet. Tacksamhet för att utvecklingen inom läkarvetenskapen gått framåt. När jag var liten, hade jag allergi, hösnuva, och eksem. Somrarna var oerhört jobbiga för mig, särskilt den tid då gräset och vassen blommade, eller när jag vistades i hus där det fanns hästkläder eller katthår. Jag mådde riktigt dåligt. Näsan rann, jag blev trång och pipig i halsen, och ögonen - det var det värsta - rann, svullnade och jag hade jätteproblem med solljuset som stack i ögonen. På den tiden, säg att jag var 8-15 år, fanns det inga bra piller att ge den som hade allergi. Det var - de senare åren - möjligt att få en cortisonspruta och då blev det lite bättre. En tid. På senare år har det kommit allergimediciner som man inte ens blir trött av, och som hjälper! Tack! Tänk att man kan vara i princip besvärsfri, även efter midsommar när gräset blommar, gräsmattan klipps och att det dessutom funkar att klappa katter och sen tvätta händerna och det blir ingen reaktion överhuvudtaget. Det är underbart och en stor källa till tacksamhet. Eller för den som lider av björkblomningen tidigt på sommaren - tänk att få uppleva våren utan att må dåligt! Det är stort!

Jag tror att jag delar tacksamheten med alla som har en kronisk sjukdom eller åkomma, eller ständig värk, eller varit ute för en olyckshändelse. Och att man inte bara tar det för givet att det finns medicin. Tack alla forskare!

Tacksamhet - en fin känsla.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (14)

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Trumpeten i facket i lemonadlådan representerar förstås musiken och dess betydelse och inverkan på mitt liv. Från det att jag var en liten grabb så har jag uppskattat musik och sång, instrument, och att musicera med andra, men också alldeles själv. De första gitarrlektionerna fick jag av min mamma. Jag lärde mig traggla ackord på en liten röd, stålsträngad Levin med på tok för gamla strängar som för länge sedan tappat klangen, även om de kunde leverera en och annan stämd ton. Framförallt lärde jag mig spela och sjunga på samma gång. Och mina fingrar fick - i början nästan blödande - träna och huden förtjockas så att nästan vilken annan gitarr som helst kändes lättspelad. Det är bra att träna i uppförsbacke, då känns raksträckorna väldigt enkla. Det lärde jag mig då i 12-årsåldern.

Att spela och sjunga har betytt väldigt mycket för mig genom livet. Och gör det fortfarande. Dagligen tar jag gitarren och spelar något, sjunger något, nynnar något, lär mig något. Jag vet inte hur många gånger jag känt att sinnesstämningen förändrats till det bättre när jag spelar och sjunger. Och när livet känts jobbigt, har en sång eller melodi, uttryckt sorgen eller längtan och ändå påverkat mig i positiv riktning. Allt detta är viktigt. Att sången och musiken varit och är en vital del i mitt liv. Och att detta kan komma till nytta och glädje både i mitt eget privata liv, men även inför eller tillsammans med andra människor som jag möter i olika sammanhang.

Periodvis lyssnar jag en del på musik - förstås. Jag är allergisk (faktiskt!) mot en ständig ljudmatta i bakgrunden i köket, i bilen, i affärerna, på jobbet. Om jag lyssnar på musik, då vill jag LYSSNA. Gärna med headset eller hörlurar - för att kunna njuta fullt ut, och lyssna in nyanser, riff, basgångar, hur musiken byggts upp. Jag är mer av user eller doer, än consumer (konsumerare) av musik. Är det musik påslaget hela tiden, blir jag bara trött eller störd och känner att jag inte är rättvis mot musiken, musikern eller sångaren. Jag tror mig veta att den "ljudkultur" som finns i omvärlden även har slagit igenom när det gäller musik. Det ska låta hela tiden. Och då blir musiken bara som ett allmänt surr, inte musik. För min del gäller detta även om TV:n är påslagen: då dras min blick dit och jag vill se och höra, och fokusera på det som sägs och rör sig. Inte ha den på "bara för att".... och sen sitta och prata och surra om allt möjligt annat. Då är det väl bättre att stänga av både bild och ljud.

Jag ser det inte som viktigt - om jag sjunger eller spelar en välkänd låt med vissa särskilda karaktärsdrag - att jag framför den som en exakt kopia av ursprungsversionen. Som något slaviskt, annars är det "ingen idé" - jo, jag anser att det är stor idé att framföra den fina låten, men med en personlig prägel. Sen kan det å andra sidan vara en utmaning att lära sig en låt exakt som originalet, men då är det mer en fråga om "kan jag lära mig detta?", än ett personligt framförande av låten. Hoppas du förstår vad jag menar. Så tänker jag. Du får tänka som du vill eller kan. Respekt.

Musik är underbart och mycket meningsfullt.

Här är en underbar låt med James Taylor:  

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (13)

I det mest centrala facket i lemonadlådan finns en lite kompass. Du vet en visare med pil i båda ändarna, en svart och en röd.

Wikipedia: Första regeln som är baskunskap för att förstå och kunna lära sig använda en kompass är att kompassens röda nål alltid pekar mot norr. Runt kompasshuset finns en cirkel med gradbeteckningar som du kan vrida och som används när man tar ut en kurs.

Idén med en kompass är givetvis att alltid kunna hålla sig på rätt kurs, och hitta till det mål man vill nå. Den röda nålen visar alltid mot norr, och den visar åt det hållet, oavsett hur dess bärare tänker eller mår, oavsett hinder i vägen eller gropar och stup, ord eller argument, ilska eller rädsla. En fast riktning, oavsett yttre och inre betingelser.  För mig representerar den just detta: en inre hållning eller inställning som alltid leder åt rätt håll, håller mig alltid på rätt kurs. En inre kompass som, om jag inte tillåter störande magneter och annat att manipulera den, gör att jag faktiskt gå vidare i mitt liv, trots yttre hinder, inre ambivalens och förvirring, av den enkla anledning att jag har kompassen i mitt inre, som alltid pekar åt rätt håll. Och med rätt håll menar jag det som är sant och rätt för mitt liv. Vi talar ibland om att missa målet, och det tror jag kan ske om den inre kompassen - det som är nedlagt inom mig av evighet och kontakt med min själ, och det andliga - inte får chans att styra och leda mig, utan andra faktorer och tyckanden styr över mig.  Det kan bara starka viljor i omgivningen, bekräftelsebehov, rädsla, och mycket annat som får ta överhanden. Jag tror fullt och fast på möjligheten att det inre, den inre kompassen, kan få vägleda mig rätt. Listen to your heart.

Det är därför jag reagerar starkt på t.ex. att om ledare eller chef "misslyckas" på något sätt eller inkonsekvent, att vi andra då plötsligt ska lägga oss platt ner och säga eller tänka: "ja, kan hon eller han göra så, varför ska då jag inte göra det?" Då känner jag att jag övergett min egen inre kompass och låter annat forma mig och agera utifrån något annat än mitt egentliga jag.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (12)

Symbolernas symbol: Eiffeltornet i Paris, i miniatyr.
Lär mer på Wikipedia >>https://sv.wikipedia.org/wiki/Eiffeltornet

Jag tror att det var 2008, en bussresa till Frankrikes huvudstad, Paris. I september månad. En fin resa med många fina upplevelser och platser. Jag återvänder gärna dit igen. Det finns mycket att tänka tillbaka på, och gärna uppleva igen. Resesällskapet besökte alla de kända - och mindre kända - platserna och byggnaderna i Paris under de dagar vi var där. Ett minne som särskilt fastnat är de besök som gjordes i Notre Dame (https://sv.wikipedia.org/wiki/Notre-Dame_de_Paris) och Sacré-Cœur (https://sv.wikipedia.org/wiki/Sacr%C3%A9-C%C5%93ur).

Mäktiga upplevelser, var och en på sitt eget vis. Notre Dame är storslaget och det finns många associationer om Ringaren av Notre Dame och andra historiska, litterära och teologiska aspekter på denna plats. Inne i den storslagna byggnaden mötte mig massor med människor, symboler och mängder av snurrställ med vykort och andra till-salu-ting längs långsidorna. Och turister - väldigt många turister. Jag fick tyvärr en känsla av kommersialism i Notre Dame, och hade en märklig eftersmak i sinnet när jag tog mig därifrån.

Bild från pixabay.com

Senare samma dag, tog oss bussen upp till Mont Martre, förbi glädjekvarter och annat, upp på höjden där den kritvita Sacré-Cœur ligger. Det heliga hjärtat. Det var i skymningen. Utanför, i den stora trappan, satt mycket folk, bl.a studenter med gitarr och en av dem som sjöng stilla Cohens sång Halleluja. Vi tog oss in i kyrkan och en helt annan stämning mötte mig därinne, än i Notre Dame. Inte mycket fotograferande och inte många snurrställ, utan 100-tals tända värmeljus i olika kulörter, en nunnekör som sjöng koraler a cappella, unga och äldre människor  försänkta i stilla bön i bänkraderna, en del människor sittande, andra på knä. Det var en mäktig stämning, en stund av förundran och beundran, stillhet, ro och i någon mening ett mottagande av frid och utandning. Så länge mitt minne finns kvar, kommer dessa bilder, denna känsla, denna afton, att leva inom mig. Jag kan fortfarande - 11 år senare - känna i min kropp och själ, den frid jag upplevde den kvällen. Ett ögonblick som aldrig upphör.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (11)

En  häpen apa finns i ett av facken i lemonadlådan. Den himlar med ögonen och har en liten krona på huvudet, och sitter pladask och ser lite överrumplad ut med rund, gapande mun. Den lilla apan med den överraskade minen, påminner mig om en liten berättelse som handlar om självkännedom, rädsla, och att vi alla sitter i samma båt.

Det hela utspelade sig på cirkus. Massor med barn och vuxna hade bänkat sig kring den runda scenen och clowner, hästar och akrobater uppträdde. Det bars in en stor bur och den placerades i mitten, där skulle en människa utklädd till apa befinna sig, samtidigt som ett stort och läskigt lejon. Apan var redan där och gjorde sina konster, till barnens stora glädje. Alla väntade på den spännande stunden när lejonet skulle släppas in i den enorma buren. Så kom stunden, och orkestern började spela sådan där musik som förhöjer spänningen, och allas förväntningar ökade, man tänkte: hur kommer detta att gå? Kommer apan och lejonet överens? Kommer apan att bli uppäten inför publik? Alla applåderade och skrek, om vartannat. Spänningen steg. Dörren till buren öppnades, och lejonet smög in i buren.    Stor och stark, skrämmande och vacker. Orkestern spelade högre och mer intensivt. Lejonet fick syn på apan och rörde sig långsamt mot den, apan stod längst bort i buren på darriga ben och såg allmänt ynklig ut. Musiken blev alltmer intensiv, lejonet rörde sig mot apan, apan tryckte sin rygg mot burens stängsel, allt blev mer och mer spännande och intensivt. Så började trummisen spela vilda virvlar, och alla förstod att snart kommer någonting att hända. Lejonet började springa fram emot apan, som la sig platt på rygg i rena förskräckelsen, musiken spelades högt, publiken skrek av förtjusning eller förfäran, lejonet hoppar mot apan i någon sorts attack, visar sina tänder och ryter, till både apans och publikens stora rädsla...

När apan öppnar ögonen och ser uppåt och möter lejonets ögon, så hörs något oväntat. Apan ser in i lejonets ögon och ser att munnen rör sig långsamt, och publiken hör inget förutom musiken och skriken, men apan hör lejonet viska: var inte rädd, jag är också en människa.

Den mest tuffa person är också bara en människa. Det har livet lärt mig. Trots de yttre attributen och kroppsstorlek, samhällsställning, klädsel, yrke, lön, bakgrund, utseende, så är vi alla bara och enbart människor. Ibland kanske vi är utklädda till apor, ibland till lejon, men innerst inne är vi människor. Periodvis får vi för oss att det yttre betyder något som har med vårt värde att göra, men så plötsligt spricker fasaden, ytan, och vi får lov att enbart bli oss själva. Både i våra egna ögon och i andras.

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

En låda med lemonad (10)

Såsom i en spegel. Den lilla dosan med en spegel handlar om ödmjuk självkännedom. Den handlar om att vi måste se sanningen om oss själva. Det avgörande i att se oss själva för att kunna se på andra på ett sunt och balanserat sätt. Tål man inte skuggorna hos andra, kanske det beror på att man inte sett sina egna skuggor. Om jag inte älskar mig själv, hur ska jag då kunna älska någon annan? Om jag inte kan se mig själv i spegeln och där se både det som är positivt och negativt, hur ska jag kunna se nyanserat på andra människor? Om jag har en realistisk bild av ljuset och mörkret i mitt egen liv, då finns det en ärlig chans att att jag kan möta andra på ett lika realistiskt sätt.

När en kvinna skulle stenas av den uppretade hopen av fariséer, fick de möta budskapet: den som är utan skuld, han kan kasta första stenen - och det blev förunderligt tyst, och inga stenar kastades, snarare tappade man stenbumlingarna på sina egna fötter.  Det är en viktig lärdom att förstå att även solen har fläckar. Även den främsta ljuskällan, med en förtärande temperatur, ändå har fläckar. Och den skiner ändå. På samma sätt kan det vara med våra liv. Självkännedom som leder till en sann och sund ödmjukhet, leder till sann kärlek och omsorg om andra, för vi är alla i samma situation och på samma nivå: vi är människor som behöver hjälp.

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem vackrast i världen är...
Läs mer om Bröderna Grimms saga, som de tecknade disneyfigurerna Snövit och de sju dvärgarna bygger på, och varifrån orden kommer:
>>https://sv.wikipedia.org/wiki/Sn%C3%B6vit

--------------------------------
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html