Hängivenhetens lovsång och konsekvens (12)

 Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Detta inlägg är det sista i min serie inlägg där jag kommenterar de olika delarna och verserna i dikten. Det första publicerades den 19 september. Se menyn i högerkanten här på sidan.

Mina händer,
omfatta det hjärtat står för.

Händerna - ofta de av våra kroppsdelar som berör våra handlingar. Och i det sammanhanget stämmer väldigt ofta att handlingarna är ett resultat av våra ord och av våra tankar. Ibland säger vi att tankarna är handlingarnas mormor, och orden är handlingarnas mor. 

Återigen besannas det att det synliga i våra liv är en direkt följd av det osynliga, det innersta. Våra hjärtan är själva centrum i oss, och vi uppmanas idag att låta våra handlingsorgan - händerna - omfatta och praktisera det våra hjärtan står för. 

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (11)

 Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.

Mina fötter,
välj vägen hjärtat bjuder.

Fötterna är den direkta kroppsliga kontakten med jorden. Och de för mig åt det håll jag väljer att röra mig. Barfota eller med skor på. Det finns en beskrivning i Boken av en mänsklig rustning som finns tillgänglig för varje människa, och den rustningen är längst ner utrustad med villighetens skor. I en gammal textversion benämns de beredvillighetens skor. Villig, eller beredd och villig. 

Bild från pixabay.com

Fötterna både skyddas och uppmuntras av skorna som omsluter dem. Och uppmaningen till fötterna är idag att de ska, skyddade, ta sig fram på vägen som hjärtat bjuder. Det betyder att hjärtat vill påverka och råda över fötterna. Precis som med munnen, det hjärtat är fullt av, talar munnen - så är det med hjärtat: det hjärtat står för och uppmuntrar till, det påverkar riktningen mina fötter går. 

Om jag tillåter det, och med viljans kraft styr mina fötter. För de går inte av sig själv. Att bereda något är att förbereda t.ex. en maträtt, eller att hålla en lektion i skolan. När det gäller våra fötter och steg, gör vi oss beredda att i villighet gå den smala och rätta vägen. 

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (10)

Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.

Benen i min kropp,
redskap för det goda.

Ett redskap i arbetsboden färdigt för att låta sig användas. Ett verktyg i verktygslådan eller på verktygstavlan, redo att användas av Mästaren. Mina själsliga förnödenheter, mitt intellekt, mitt förstånd, min kropp: alltsammans kan få vara redskap för det Goda. För den Gode. Den enda som kan kallas god. Jag skulle kunna hänge mig åt någon annans intressen, men jag vill inte det. Mitt val är gjort. Jag vill tjäna Honom. Jag misslyckas många gånger, men jag vill.

Det berättas om Paulus när han i en besvärlig situation, i full storm på Adriatiska havet, med risk för sitt och sina medresenärers liv i Apg. 27:23 säger: den Gud jag tillhör, och som jag också tjänar, han ska rädda oss.  Att tillhöra och att tjäna. De två uttrycken är avgörande för en människa. Vi har valet att tillhöra och att tjäna. Vi kan låta händer och fötter, intellekt, tankar och associationer, tunga och röst tillhöra Fadern och också använda alla dessa delar av våra liv i tjänst för honom. 

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (9)

 Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten. 

Du, min tunga,
du får lov att sjunga.

Min tunga får sjunga vad den vill, hur den vill, om vad den vill. Att tungan styrs av det som hjärtat är fullt av, är en ofta upplevd verklighet. Om hjärtat är fyllt av sorg, sjunger tungan sånger i moll och med lite vemod i klangen. Är hjärtat fyllt av glädje, sjunger tungan som en frigjord tunga: lätta, glädjefyllda, bekymmersfria sånger i dur. Lovsånger. 

Det fina i (kråk-) sången är att vi var och en får sjunga efter egen tunga. Som det sägs om fåglarna: de sjunger, var och en, efter egen näbb. Den skönsjungande kolibrin, på samma gren som en kraxande kråka. Det ligger en stor frihet i detta. Större än jag kan sätta ord på. Jag får lov att sjunga. 

Och jag tänker använda den friheten och möjligheten. Sångerna som jag sjunger, och i fortsättningen kommer sjunga, kommer jag att framföra med emfas, inlevelse, som ett inre budskap, uppenbart eller lite fördolt i orden och tonerna. Men på mitt sätt. Enligt mitt hjärtas innehåll. Efter egen näbb eller tunga. 

Så: fortsätt sjunga av hjärtans lust! 

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (8)

  Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.

Ni, mina öron,
lyssna på det som är på riktigt.

Det finns så många ljud i vår värld. Ibland måste vi slå dövörat till för att inte drunkna i ljud som strömmar mot oss. Många gånger har vi ett val att göra. Att lyssna på det vi vill. I ett samtal, värt namnet, kan vi inte bara höra vad den andre säger, för att det verkligen ska bli ett samtal, måste vi lyssna. Och ett selektivt lyssnande är viktigt. 

Det finns så mycket som vill pocka på vår uppmärksamhet, som vill låna vårt öra, som vill smutsa ner vår hörsel. Att selektera - välja - vilka ljud och röster som ska få inträde i vårt öra, är ofta möjligt. Bakgrundsbruset är inte mycket att göra åt i denna värld, men det vi lyssnar på, det kan vi välja. Vi uppmanas till att lyssna på det som är på riktigt. 

Att mer och mer avskilja oss till de budskap, de röster, de ord, den musik, som är på riktigt. Och att välja vilket vi tar in, innebär att det vi väljer att lyssna på, blir på riktigt för oss. Betyder något för oss. Får landningstillstånd i våra hjärtan. 

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (7)

 Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.

Ni, mina ögon,
se det som är fördolt.

Bild från pixabay.com

Vi är många som ser det uppenbara. Ett träd, en båt, en bil, en cykel, ett basebollträ, en fotboll, en man, en kvinna, ett barn. Jag kan se dessa ting och endast se det som är konkret och synbart för alla. Men vad dessa saker är mer än det synliga, det är detta som min bön tar fasta på: att se det som är fördolt. Trädet har ett rotsystem som är fördolt för mina ögon, det har inom sig sav som stiger uppåt, och ut till alla grenar, kvistar och blad, osynliga “ledningar” som fungerar oavsett någon publik. En båt, en bil och en cykel är ytligt sett bara just detta: kommunikationsmedel som används för att ta mig från punkt A till punkt B. Den glädje och den frihet dessa ting förmedlar till sin ägare, är fördold. För att se allt som dessa ägodelar står för, kräver att man stannar upp och begrundar, betraktar och tar sig tid att reflektera över allt bakom och bortom plåten, däcken, motorn, plasten och kedjeskyddet. Fotbollen och basebollträet likaså. Lädret och träet är det uppenbara, men vad betyder dessa saker för dem som använder dem? Vad står de för egentligen? All den glädje, gemenskap, svett, kamp och hängivenhet som döljer sig bakom orden och tingen - de syns inte, men de känns, de betyder allt för vissa människor, för övrigt för väldigt många människor. 

Och när det gäller kvinnor, män och barn, med ett ord: människor, kan vi med ögonen se deras kroppar, utseende, kläder och beteende. Men människor är så mycket mer än deras yttre. Deras inre universum syns inte, det hörs inte, men det är egentligen det som är människan i sin djupaste och verkliga betydelse. Varför gör hon som hon gör? Varför säger hon som hon säger? Varför är hon den hon är? Handen på hjärtat: vad gör människan till människa? Att se det som är fördolt - det är det avgörande. I alla fall en väldigt viktig orsak. 

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (6)

 Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): 
https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.

Ni, mina ögon,
se och betrakta världen.

Ögonen kan användas till mycket. De är en avgörande faktor i hur vi uppfattar det vi har omkring oss. Vi kan titta på saker. Vi kan se saker. Vi kan ögna igenom en klädkatalog. Vi kan slänga ett getöga. Vi kan kolla på något. Vi kan iaktta någon. 

Men vi kan även betrakta världen. Att betrakta är att gå lite djupare - ibland mycket djupare - och se det som i förstone inte syns. Att se på bilder är en sak, att betrakta en bild, är en helt annan sak, egentligen. Den som ser på en bild, ser bara det yttre - jag höll på att säga ramverket - men den som betraktar bilden ser de olika nyanserna, dimensionerna och det som är uppenbart, men även det som i det ytliga seendet är fördolt. 

Jag uppmanar mina ögon att betrakta världen, och i det ligger en öppenhet och en utmaning. Att se längre, djupare och mer insiktsfullt. På min omvärld. På mitt liv. På andras liv. På bilder. I läsning av god litteratur, där finns många skikt och perspektiv som inte syns på ytan, men vid det stilla betraktandet träder de fram. Någon sa: läs inte för många böcker, läs några få utvalda noga istället! 

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (5)

Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.

Löp fritt kära tankar,
ingen kan låsa in er.

Denna hängivenhetens dag handlar skrivandet om tankarna. Och tankarnas frihet. Tankarna tror jag finns i mitt huvud. Men jag tror också att mitt hjärta är inblandat. Inte det fysiska hjärtat, själva blodpumpen, men däremot hjärtat som handlar om mitt sinne. Älska Gud av hela ditt hjärta. Ett hjärta kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar. Tankarna är som en mötesplats där de inre intrycken och de yttre möts och blandas.

Det är skönt att idag ha det så att tankarna kan få löpa fritt. Och att de får löpa åt det håll de vill, ingen styrning är nödvändig. Mer än det jag själv vill. Jag vill tro att tankarnas behållare fylls  denna stund med det innersta hos mig, och det jag väljer att fylla mig med, från Boken, och från andra inspirerade tänkare. Jag tror fullt och fast på betydelsen av att välja vad jag vill ska fylla mig. Vi kan påverka det genom aktiva val. Att inte i första läget ta in  en massa yttre stimuli, tankar, värderingar och åsikter, utan lugnt och stilla välja källa för vad vi vill fyllas av. På morgonen, på dagen, på kvällen.

Och jag förlitar mig på orden Vinden blåser vart den vill, du vet inte varifrån den kommer, eller vart den går. Så är det med var och en som är född av Anden. Jag tror helhjärtat på detta. Låt Andens vind blåsa vart den vill inom dig. Låt Andens vind blåsa fritt, ge honom spelrum, andrum, låt Anden föra dig åt det håll du inte känner till, men du har en aning om att det är bra, det är ok, det är helt rätt. 

Tankarnas frihet har många författare som satts i fängelse, hävdat och upplevt. Jag tänker på den unga flickan Anne Frank som sitter instängd i en garderob under kriget, och med risk för att bli tillfångatagen och deporterad till förintelseläger, hon skriver sin dagbok. Vi kan bara ana vad skrivandet betydde för henne, att hennes tankar fästes på papper, att de trots rådande omständigheter, fick löpa fritt. Vilken gåva, vilken skatt, vilken möjlighet som står oss och mig till buds! Denna dag vill jag låta mina tankar löpa fritt. Inte låta något störa eller ingripa mot friheten. Anden, vinden och tankarna får synkroniseras och löpa fritt. 

I Luk. 6:45 läser vi: En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (4)

Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.

Andas ut mitt hjärta,
idag är en ny dag.

Du kan andas ut. Det är en annan dag idag. Denna är ny. Det som var svårt igår, kommer idag i ett annat ljus, i ett annat läge. Det är som att en ny dag betyder: ny energi, nytt perspektiv, ny inriktning, solen har gått upp igen och jag kan välja förhållningssätt till människor och förhållanden omkring mig. 

En ny dag innebär ju att den som var igår, är passerad och i en mening gammal. Och därför kan mitt hjärta andas ut. Jag gör det nu. Och andas in den nya dagen. En dag med nya möjligheter och öppningar. En del vägar kanske kommer stängas, och andra öppnas för mig. Och för dig. 

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (3)

Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.

Gläds du min kropp,
du kan dansa och springa.

Bild från pixabay.com

Denna dag uppmanar jag min kropp till glädje. Till dans och att springa. Att cykla. Att promenera. Att användas. Att inte bli tung och förslappad och oanvänd i vissa delar. Gläds över rörelsen, över rörligheten, över kraften och viljan till rörelse. Var inte rädd för tröttheten, att bli uttröttad och utmattad på grund av rörelse och träning. Att känna verklig glädje i rörelsen, att kroppen fungerar. Ibland problem med ett knä eller ryggslutet som gör ont efter en stunds joggning, eller någon annan skavank kommer och går, men det går över med tiden. Jag känner mig tacksam. 

David skriver: 

Jag tackar Dig för att jag är skapad så övermåttan underbar, min kropp vet det väl. Dina ögon såg mig när jag ännu knappast var formad, när jag bildades i jordens djup. Alla mina dagar blev uppskrivna i Din bok. (Ps. 139)

O min själ, prisa din Skapare, hylla honom för Livet och nåden, för din kropp. 

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (2)

Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten. 

Jubla min ande,
du har fått liv.

Människan är - liksom Gud - treenig. Kropp, själ och ande. Oftast talar man om kroppen och kroppens behov. Själen kommer som god tvåa. Nuförtiden alltså. Man talar om själslig utmattning, och mental återhämtning. Som lite undanskymd trea finns ande. Det är inte ofta jag hör någon tala om sin ande. Anda kan användas i en mening typ: samtalen fördes i en god anda, lagandan var god, andemeningen lyder, andetag, osv. Men att höra någon tala om sin egen ande, t.ex. jag är tom i min ande, det tror jag inte att jag hört någon uttala. Ändå är det detta som är andens roll och betydelse. Ett rum i mitt innersta som kan vara tomt eller bebott av någon. 

Det innersta, kan i Boken ibland kallas min ande eller mitt hjärta. Och om det innersta, min ande, uppfylls av någonting, så påverkar det de andra skikten av min person. Precis som när man blandar saft. Du häller först i extraktet, den koncentrerade saften i bägaren. Därefter fyller du på med vatten, och bägarens hela innehåll färgas och smaksätts av den koncentrerade saften. Så påverkar min ande, min själ och min kropp. I Boken talas det till och med om att om inte Guds ande bor i min ande, är min ande död. Men den får liv genom Livets ande, som tar sin boning i mig när jag säger mitt hela och odelade JA till Jesus Kristus. 

Han flyttar in i mitt innersta rum, in i mitt tomrum, och fyller det med liv och helig Ande. Från död till liv. Från ingenting i rummet (tomrummet), till ett innersta rum som är fyllt av liv, glädje, tålamod, frid, återhållsamhet, trofasthet, ödmjukhet och trygghet.
Jubla min ande, du har fått liv. Och allt handlar om nåd.

Hängivenhetens lovsång och konsekvens (1)

Jag utgår från en dikt som heter Hängivenhetens lovsång, som finns publicerad här på denna bloggsida (öppnas i nytt fönster): https://bjornolof.blogspot.com/2019/11/hangivenhetens-lovsang.html 

Och i en serie inlägg kommer jag kommentera de olika delarna och verserna i dikten.

Andas min själ,
allt är väl.

Jag andas idag. Utan att tänka på det. Andningen fungerar utan tankeverksamhet och uträkningar och formler. Min kropp andas. Och min själ. Jag andas ut. Jag andas in. Jag andas, kort och gott. Ibland drar jag in ett djupt andetag och låter luften långsamt dras in och lika långsamt och långdraget andas ut. Jag känner livets kraft i syret och syresättningen. Tacksamhet är den passande beskrivningen för erfarenheten. Att få andas. Att kunna andas. Kan jag andas, är allt väl. 

Det gäller att andas i mitt eget tempo, inte beroende av löparna eller levarna runt omkring mig. Min egen andning, mitt eget tempo, mitt livs tempo. Inget lopp som innebär tävling, utan mitt eget livs unika tempo. Detta är inget jag behöver, eller ens bör, prata med andra om. 

Det är mitt eget liv, min egendom, min livssfär, mitt eget val, mitt eget livs förutsättning. Inget att torgföra, att glänsa med eller att skämmas över, eller behöva motivera, förklara eller argumentera för. Det handlar om mitt liv, min andning, min själ. Allt är väl. Oh, min själ. Andas ut, andas in. På riktigt. I den frekvens som just för tillfället är nödvändig. Skönt. 

Nära och kära

Ett panoramafönster till barnen

Bild från pixabay.com

Du ska få ett panoramafönster

i barnbidrag. 
Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska få ett hem som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs samlade verk.
Och alla mina barnbarn.

Min present till dig

är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.
Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.
Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende ska gå genom
hela din resa.
En frisedel ska jag sända från
min ensamhet.
Du ska inte få ärva någonting
alls av mig.
Men du ska få alla pengarna.

(Kristina Lugn)

Visste du detta (31)? Filumenist

En filumenist är en person som är intresserad av och samlar på tändstickor och annat som hör till tändstickornas värld.

Etymologiskt konstaterar jag att ordet filumenist härstammar från grekiskans filios (kärlek, vän) och lumen (ljus), och det innebär alltså att en filumenist är en person som älskar och är en vän till ljuset, i detta fall tändstickor - vilka förstås frambringar ljus.  

(NE.se: engelska phillumenist, av grekiska phiʹlos ’vän’ och latin luʹmen ’ljus’)

Så jag säger Hej! till alla glada filumenister! Keep going! Enjoy!       😉     👍

Visste du detta (30)? Konstantinopel

Konstantinopel (latin: Constantinopolis, grekiska: Κωνσταντινούπολης, Konstantins stad, skandinaviska: Miklagård, stor handelsplats) är ett äldre namn på Istanbul i dagens Turkiet. Kejsaren Konstantin den store döpte staden till Nova Roma (Nya Rom), när han år 330 flyttade Romarrikets huvudstad från Rom till det rika Byzantion, den gamla grekiska staden vid det strategiska södra inloppet till Bosporen. Byzantion hade grundats redan omkring 660 f.Kr. av grekiska kolonisatörer, men med status som Romarrikets huvudstad expanderade Nova Roma mycket kraftigt. Staden fick genast namnet Konstantinopel i folkmun, och hade hundra år efter sin utnämning till huvudstad mer än en miljon invånare. 

Konstantinopel blev huvudstad i Östromerska riket när Romarriket i praktiken delades i en östlig och en västlig del år 395. Östrom är ursprunget till den statsbildning som konventionellt benämns Bysans eller Bysantinska riket, men som är det romerska rike som blev kvar efter Västromerska riket kollaps under 400-talet. Bysans huvudstad Konstantinopel stod emot den islamiska-osmanska expansionen ända fram till 1453. Under hela denna tid uppfattade rikets invånare sig själva som romare (gr. romaioi). 

(Källa, och läs mer: >>https://sv.wikipedia.org/wiki/Konstantinopel)

Klicka på kartan och se 

Konstantinopels/Istanbuls omgivningar

Visste du detta (29)? Våra vanligaste lösenord + tips om säkrare dito

Hittade en lista över våra vanligaste lösenord till datorer, nätverk och kort. Listan har tre år på nacken, men ger en bild av hur vi tänker (eller inte tänker alls).

123 
12345
123456
Hejsan123
password
12345
12345678
qwerty
hejhej
123456789
1234
baseball
dragon
football
1234567
monkey
letmein
abc123
111111
mustang
Säkertlösenord
access
shadow
master
michael
superman
696969
123123
batman
trustno1

Tips om säkrare lösenord:

Att skydda sig med diverse olika typer av lösenord har idag kommit till att bli en del av våra dagliga liv, vare sig det handlar om pinkoder till bankomater eller inloggningar till webbplatser. För att undvika att bli lurad, få sin identitet kapad eller bankkontot länsat är det viktigt att använda säkra lösenord som gör det svårt för hackare att göra intrång i din privata digitala sfär. Det finns flera sätt att välja rätt typ av lösenord, bland annat bör man av naturliga anledningar undvika de vanligaste lösenorden. Man kan studera listor över exempelvis de hundra vanligaste lösenorden idag för att säkerställa att det man tänkt använda inte finns med på dessa. En generell tumregel är: ju längre ditt lösenord är, destor svårare kommer det att vara för de som vill knäcka det och bryta sig in med din inloggningsinformation.

Många kan tycka det är svårt att komma ihåg sina lösenord, speciellt om man har ett flertal komplicerade med många olika bokstäver, tecken och siffror. Ett alternativ till att använda slumpade lösenord är att välja en ordföljd eller ramsa som är lätt att komma ihåg – det bör för säkerhetsskull fortfarande innehålla både stora och små bokstäver samt några siffror. I regel rekommenderas det att ett lösenord är minst tolv tecken långt, men gärna längre. Denna typ av lösenord kallas ofta för ”lösenordsfras” efter som de gör det enklare att minnas varje specifikt lösenord. Ett exempel skulle kunna vara ”Sara & jag äter 5 mackor!”.

Möte med naturen (17): Horisontens storslagenhet

Horisonten har alltid fascinerat mig. Utsträckt, vidsträckt, avlägsen, vågrät, oberörd, solitär. Och alldeles egen. Som en skiljelinje mellan himmel och hav, himmel och jord. Alltid på distans, men å andra sidan alltid närvarande och möjlig att se på samma geografiska område där jag brukar kunna se den. Jag kan alltid återvända till denna horisontlinje, dröja mig kvar vid den, få perspektivet tillbaka - som bara horisonten kan ge. 

     (SAOB)

Intressant är att notera, vid det etymologiska studiet av ordet horisont att det härstammar från grekiskans ord för begränsa. Jag har nog haft en annan tanke om horisonten, som något som är oändligt, ändlöst, långt borta och fjärran. Men att grundbetydelsen av ordet även handlar om något som begränsar, öppnar ytterligare en behaglig tanke om å ena sidan gränslöshet och avstressande distans, men å andra sidan en klar och begränsande faktor: hit, men inte längre. Det svindlar för mig. 

Och nu försöker jag få ihop dessa två betydelser och bilder av horisonten. En god vän gav mig ett litet dokument med rubriken: Sätt dina bekymmer vid horisonten. Och det handlade om vår egen stressade situation där alla krav och förväntningar kryper inpå oss och ockuperar oss fullständigt. Då är det bra och helt rätt att placera dessa ting vid horisonten, kunna ta steg bakåt - bort ifrån allt det där som pockar på uppmärksamhet in absurdum, och att på det sättet få perspektiv. Och i det läget känns det väldigt befriande att även ta in betydelsen begränsning i förståelsen av vad som händer när jag sätter stressfaktorerna vid horisonten. 

I SAOB hittar vi ordet synranden som en jämlik benämning på horisonten. Och då kommer en sångassociation inom mig, från en gammal sång: Slå läger vid randen den klara, och jordlivets sorger förglöm. Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når. O huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får. 

Tänd ett ljus och låt det brinna

 

Tuppen och solen (del 2)

Den 8/9 skrev jag så här på denna plats: 

Det finns en saga om en tupp som trodde att han genom att gala fick solen att gå upp. Han inbillade sig att om han en dag skulle glömma att gala, skulle solen stanna kvar under horisonten. 

Det finns människor som inbillar sig att de genom goda gärningar och fromma övningar lockar fram Guds kärlek. Men liksom det är de första solstrålarna som får tuppen att gala, så är det med Guds kärlek som väcker människan till liv.               (Wilfrid Stinissen) 

Och nu:

Jag knyter an till denna lilla berättelse om tuppen som trodde så fel. Hade så felaktig världsbild: att solen var beroende av honom. Det är ju precis tvärtom. Solen går upp - oavsett alla tuppar och hönor och galanden - och det är ju solen som får tuppen att gala. Denna insikt gör mig mer avslappnad, insikten ger mig perspektiv på det stora hela, och mitt eget liv. 

Insikten tar inte bort det faktum att jag är värdefull (och att du är värdefull) och betydelsefull i ditt sammanhang, tvärtom, insikten tar bort den onödiga barlasten av någon sorts fruktan för att: nu kraschar alltsammans, nu går inte solen upp, nu havererar tillvaron, jag betyder inget, jag betyder ingenting för de andra. När det egentligen är precis tvärtom: insikten om tuppen, galandet och solen; ger mig en vila och trygghet om att allt inte står och faller med mig. Det är skönt. Och då kan jag gala som en fri och lycklig tupp (eller höna). Du är värdefull, vare sig du kan vill eller kan gala.  Ha en bra dag! 

Möte med naturen (16): Vinden som tar tag i flaggan

Vinden som tar tag i flaggan

Vinden är osynlig. Dess verkningar är synliga och kännbara. Vinden är färglös, men den för med sig färger i de gulnande och rödnande löven som flyger. Vinden är viktlös. Vinden är luktlös. Vinden i sig själv är rörelse. Den slaknade vimpeln i flaggstångens topp, hänger livlös och orörlig i sig själv. När den milda brisen kommer, och vindens kraft och hastighet ökar, börjar vimpeln där uppe i toppen, att röra sig. Fladdrar till en början lite osäker. Kanske funderar hur ska den här dagen bli? Hur stark kommer vinden att vara idag?   

Vimpeln - den lilla flaggan - är beroende av att någon hissat upp den i flaggstången. Då hänger den där på sin plats. Den är också beroende av vinden för att visa sig i sin fulla längd, i sin fulla potential, i hela sitt syfte. Beroende av vinden. När vinden inte längre finns tillstädes, sjunker vimpeln och rörelsen, livet, funktionen och den blir bara en blågul tygbit som ledsen riktas nedåt, orörlig. 

Möte med naturen (15): konstverk i det gröna

 

Sommaren är vackert grön.
Det råkade stå ett konstverk mitt i det gröna
ungefär vid Hölö kyrka i augusti.

Tuppen och solen

Det finns en saga om en tupp som trodde att han genom att gala fick solen att gå upp. Han inbillade sig att om han en dag skulle glömma att gala, skulle solen stanna kvar under horisonten. 

Det finns människor som inbillar sig att de genom goda gärningar och fromma övningar lockar fram Guds kärlek. Men liksom det är de första solstrålarna som får tuppen att gala, så är det med Guds kärlek som väcker människan till liv.               (Wilfrid Stinissen) 

Möte med naturen (14): Rosenskära

Dubbelhet

Hörde en intervju med Fredrik Lindström på TV där han bl.a. pratade om att vi i Sverige inte får vara nöjda, vi ska alltid se åt ett annat håll för att jaga vidare. Han fortsatte att prata om att vi för det mesta lever en annan gång, dvs. vi lever inte här och nu, utan vi är på väg till helgen, till resan, till det ena eller det andra evenemanget, och därför är vi inte närvarande här och nu. Och gläder oss heller inte över den stund som är just NU. Det är en konstig form av dubbelhet. 

Han fick också frågan om vad han är rädd för och han berättade öppet om sina fobier och sin rädsla för trånga ytor (hissar, flygplan), höjdrädsla (stup m.m.) och hans vänner tycker att han är lite krånglig p.g.a. dessa fobier. När han hamnar i dessa lägen beter han sig som ett djur som sitter fast och försöker gnaga av sig benet för att komma loss, ett totalt irrelevant beteende. Å andra sidan är Fredrik Lindström inte alls rädd för att stå på scenen, prata inför folk, tala offentligt osv, sånt som andra är livrädda för och är situationer som de känner sig oerhört obekväma i. Det är också en form av dubbelhet.

Och det så med oss alla. Det finns en dubbelhet, en inkonsekvens i oss alla på olika sätt och på olika områden. En av livets hemligheter och stora upptäckter är att faktiskt konstatera att så här är det för alla, inklusive mig själv, och ändå acceptera det och förlika sig med det. En väldigt befriande upptäckt. Och en ännu mer befriande upplevelse att fullt ut acceptera det.

Du är hel fast du är dubbel!

(publicerad här första gången 17 december 2011)

 

Ett plats för eftertanke

 
Sjukhuskyrkans rum i Karlskrona

It is well with my soul

 

En överväldigande upplevelse i sin

enkelhet och äkthet. 

Lyssna och njut min vän.

Och här är hela berättelsen bakom sången It is well:

Förlåta

Att förlåta är att släppa fången fri, och upptäcka att det var jag som var fången.

Att förlåta är inte en känsla, utan ett val.

(hört i gudstjänst, jag tror det är sant)

Möte med naturen (13): Rönnbär

Visste du detta (28)? Finlands största sjö

Saimen (finska: Saimaa (ˈsɑi̯mɑː)) är Finlands största och Europas fjärde största sjö, efter Ladoga, Onega och Vänern. Höjden på sjöytan är 75,7 meter över havet. Saimen har en vattenareal på 4 400 km², och innehåller dessutom 13 710 öar med en sammanlagt yta på 1 700 km².

Städerna Imatra, Villmanstrand, Nyslott, S:t Michel, Varkaus, Joensuu och Kides ligger vid sjön. Saimen utgör den centrala delen i insjöfinland.

Saimen är Södra Karelens landskapssjö.